Krönika: Defensiven är boven i dramat
Penguins leder just nu Atlantic Division och ligger tvåa i Eastern Conference, men något känns inte rätt med laget för tillfället och mycket behöver hända om laget skall ha en chans att gå hela vägen en gång till.
Med framgångar kommer krav och när dessa krav inte uppfylls radas frågorna upp. Pittsburgh Penguins anno den 23:e mars 2010 ser inte ut som det lag som för ett år sedan krossade allt motstånd i slutspurten av NHL-säsongen för att sedan pingvinens natur till trots flyga hela vägen fram till en Stanley Cup seger. Säsongen 08/09 var liksom denna långt ifrån befriad från väghinder, men när slutspurten satte igång och laget började spela slutspelshockey tittade man aldrig tillbaks i backspegeln, utan fortsatte bara resan framåt.
Grunden till framgångar i slutspelet ligger i ett bra lagspel, som i synnerhet återspeglas i en stabil defensiv. Ett spel där alla arbetar för varandra både genom att man visar vilja, men det kräver också att vara smart. Den typ av defensiv organisation som krävs för att gå långt i ett slutspel finns bara inte där just nu.
Det är lätt att kolla på enskilda spelare när vi söker förklaringar till att detta inte fungerar. Sergei Gonchar har haft en dålig svit av matcher efter OS-uppehållet, vilket syntes mer än någonsin i hans kanske sämsta match på de senaste fyra årenförra natten mot Detroit. Alex Goligoski som hade en fantastisk start på säsongen har inte varit i närheten av den spelaren vi då såg sedan november. Kris Letang som hade en fantastisk vår i fjol har varit upp och ner hela vintern och hans spel har nog hämmats av att den offensiva produktionen uteblivit.
Framåt har Evgeni Malkin efter sin Art Ross och Conn Smythe säsong bara stundtals sett ut som hans vanliga jag under vintern. När han dessutom under ett par perioder (som nu) varit skadad så har mycket av energin i hela laget försvunnet. Bill Guerin som var bra efter han kom in förra våren har verkligen spelat som de 39 år han förvisso är. Ruslan Fedotenkos säsong har varit en enda lång slump som aldrig tycks ta slut. Max Talbot som var stor hjälte förra våren har inte på något sätt varit sig lik efter hans skadefyllda höst.
Även om spelare som Malkin, Fedotenko, Talbot och Kennedy inte producerat som man kunnat önska och Penguins power play varit närmast pinsamt dåligt under stora delar av säsongen så tror jag att lagets systematiska spel och det faktum att man nästan inte på hela säsongen gjort 60 bra minuter i sträck är pudelns kärna. Penguins är femma i NHL vad gäller mål (tvåa i konferensen) så målskyttet är inte så tokigt på det stora hela.
Det är lätt att hitta förklaringar till varför lagspelet inte riktigt fungerat. Tidigare under vintern drogs man med en hel del skador. Trötthet efter två långa säsonger och dessutom ett slitsamt OS för lagets nyckelspelare. Den så kallade ”Stanley Cup hangover”. Givetivis är det även beklagligt att ett par viktiga kuggar i lagbygget i Hal Gill och Rob Scuderi tvingades dra vidare på grund av lönetaket.
Jag skulle även vilja säga att en del av problemet ligger hos coacherna. Vi har inte sett mycket kontinuitet vad gäller kedjeformationer. Varken mellan eller under matcher har det känts som att coach Bylsma med stab låtit en kedja etableras och få den tid den behöver för att kunna hitta en kemi. Den kedja som i fjol fungerade bäst av alla och som även stundtals var väldigt lyckosam i höstas med Jordan Staal, Matt Cooke och Tyler Kennedy har efter OS-uppehållet knappt fått spela ihop alls. Den enda (uppställningsmässig, knappast spelmässigt) stabila duon under säsongen har närmast varit Malkin och Fedotenko. Detta då trots att Fedotenko egentligen inte har tillfört någonting till andrakedjan under hela säsongen.
Vad gäller backarna har de tidigare så väl fungerande paren Gonchar – Orpik och Letang – Eaton av någon anledning splittrats upp i vinter och istället spelar Orpik med Letang samt Gonchar och Eaton ihop. Det är även här dags att gå tillbaks till vad som tidigare fungerat.
När Penguins förra säsong spelade som bäst var summan av delarna bättre än de enskilda pusselbitarna. Just nu anser jag det precis vara tvärtom. Penguins backar spelar sämre än vad de egentligen är. Nyckeln till ett bra försvarsspel ligger dock nästan lika mycket på att forwards tar rätt beslut som att backarna gör det. Dessutom är Penguins ett lag som spelar som bäst när de har pucken i offensiv zon. Mer puckinnehav är en nyckelfråga för att laget skall kunna hitta sin rytm i spelet igen.
Pittsburghs resultat den här säsongen mot de tio lag (Penguins borträknade) som har flest poäng är 1-11-3, vilket knappast är särskilt smickrande. Min syn på det hela är att ett talangfullt lag kan besegra de sämre motståndarna genom sin bättre talang, men att lagspelet har större betydelse mot svårare motståndare och där har Penguins ej räckt till.
Givetvis är dessa siffror extra dåliga efter att man gått 0-6 mot Atlantic-konkurrenten New Jersey. Det är första gången sedan 1968 som Penguins blir svepta mot ett lag som man mött minst fem gånger under en säsong. Ett faktum som mycket väl kan kosta en seger i Atlantic Division. Hade bara Penguins vunnit tre av sex matcher mot Jersey så hade ledningen av Atlantic Division nu varit hela 14 poäng.
Det dåliga facit skvallrar ändå om att den hockey man spelat mot ligans bättre lag inte är en hockey som kommer leda någon längre stans i slutspelet. Michel Therrien var en väldigt krävande coach som i alltför hög grad skällde på spelarna, vilket i slutändan fick dem att tröttna på och sluta spela för honom. Vad han dock gjorde var att få Penguins att spela ett lagspel som ledde till framgångar i slutspelet. Detta system har mer och mer vittrat sönder under den här säsongen. Skall Penguins kunna gå till en tredje raka Stanley Cup Final måste enligt min mening 60 minuters hårt arbete återigen bli lagets signum.
Kraven är förvisso hårda och skall också så vara på de regerande mästarna, men den hockey man hittills åstadkommit denna vinter är enligt min mening inget framgångsrecept. Laget har nu nio matcher på sig att hitta det spel som krävs i slutspelet, att för coacherna hitta de formationer de vill spela med och att sedan inte konstant ändra dessa och att via ett hårt arbete hitta tillbaks till ett spel som gjort att man vunnit sju av åtta slutspelsserier de två gångna säsongerna.
