Sammanfattning av säsongen 2009-10
Skador, mer skador, och en bortbytt finländare...
När man blickar tillbaka på den gångna säsongen så är det ingen vacker nostalgitripp.
Vi har tvärtom sett en väldigt medioker och intetsägande säsong som präglades av skador och med sämre reslutat än vad vi röd-vita fans världen över har vant oss vid genom åren.
Säsongen inleddes fantastiskt nog i Stockholm, med dubbelmöten mot St. Louis Blues, och föga visste man då hur talande dessa matcher skulle bli för resten av säsongen.
Detroit förlorade båda matcherna och man återvände mot nordamerika utan poäng.
Det skulle inte dröja länge innan en skadecirkus av episka mått drog igång i Detroit.
Johan Franzén hann bara spela tre matcher på säsongen innan han ådrog sig en allvarlig knäskada som hämmade honom under i princip hela säsongen. Svensken missade bland annat OS, och var tillbaks lagom till slutspelet.
Tomas Holmström, Valtteri Filppula, Niklas Kronwall, Jonathan Ericsson och Jason Williams var bara några av alla som missade ett stort antal matcher under säsongen. Henrik Zetterberg missade åtta matcher och tråkigt nog så var flera av nyckelspelarna skadade samtidigt, något som för oss in på nästa ämne.
När Detroit gick trögt och med flera spelare skadade så hoppades ledningen i Red Wings att finländaren Ville Leino skulle kliva fram och rädda laget. Man testade 26 åringen i många olika kedjekombinationer, utan att han lyckades producera på samma sätt som han gjort i de fåtal matcher han spelat för Detroit säsongen innan. Detta ledde till att man bytte bort Leino till Flyers i utbyte mot norrmannen Ole Kristian Tollefsen. Leino avslutade säsongen med 21 poäng på 19 matcher i Flyers slutspel.
I målet hade Detroit som vanligt litat starkt på veteranen Chris Osgood, men tydligt var att åldern började ta ut sin rätt på Osgood som samtidigt inte heller verkade helt mentalt stabil. Man valde då att satsa på Jim Howard som äntligen fick debutera i Detroit på riktigt. Denne tog över målvaktsjobbet på heltid efter en rad mycket imponerande matcher.
I takt med att Howard spelade stabilt i målet så återhämtade sig spelarna från sina skador, en efter en. Detta ledde till att Red Wings avslutade säsongen på ett mycket fint sätt. Ett tag låg man faktiskt utanför slutspelsplatserna, men det var trots allt föga oväntat att Detroit för 19e gången i rad lyckades ta sig till slutspel. Man slutade till sist på plats nummer fem i den västra konferensen.
Man fick således, något otippat, möta Phoenix Coyotes i första slutspelsrundan. Detta blev onödigt dramatiskt då Phoenix unga hungriga spelare såg sin chans, samtidigt som en troligtvis sliten Howard i målet visade sig vara mänsklig. Detroit kunde tillslut vinna den sjunde och avgörande matchen på ett imponerande sätt och ställdes nu mot ett av årets allra bästa lag, nämligen San Jose Sharks.
Vi har det fortfarande färskt i minnet, hur de oerhört tighta matcherna förstördes av utvisningar och hur San Jose hela tiden lyckades vinna med uddamålet efter grova kämpainsatser. Säsongen var över och den slutade väl nästan med ett mer imponerande facit än vad man under stora delar av den ens vågat hoppas på.
Säsongens genombrott:
Då Detroit inte är ett lag som är känt för att ha tillgång till unga hypade rookies så värst ofta så får man lita på att ens scouter har gjort ett bra jobb, och att ens spelare trivs bra i farmalagen. Jim Howard har tillhört Detroit under flera säsonger, men först nu fick han göra debut på riktigt. Och nog tog han chansen. Howard får absolut ses som årets genombrott då han inte bara spelade över förväntan, utan även är nominerad till Calder trophy, som årets rookie! 37 vinster, en räddningsprocent på 92,4 och en GAA på 2.26 säger väl det mesta.
Säsongens besvikelse:
Varken Pavel Datsyuk eller Henrik Zetterberg kom upp i den nivå som vi hade hoppats på. Spelare som Todd Bertuzzi, Jason Williams eller Dan Cleary hade kanske kunnat snitta mer än en poäng varannan match, men säsongens besvikelse måste ändå vara Ville Leino. Finländaren verkade inte passa bra ihop med så värst många av lagkamraterna, och ledningen i Detroit gav honom kanske inte den speltid han förtjänade. Dock hade vi hoppats på att han var våran nästa storstjärna, något han redan verkar ha blivit i Flyers.
Säsongens bästa spelare:
Då flera spelare har underpresterat under säsongen så krävs egentligen bara att titta på vilka som inte har gjort det. Visst har Pavel Datsyuk varit en klippa defensivt, och Jim Howard spelade som sagt över förväntan, något som få spelare lyckades med. Hade Johan Franzén fått vara frisk så hade han säkerligen kunna göra upp emot 80 poäng den gångna säsongen, men den jag tycker klev fram och gjorde jobbet var Tomas Holmström. På 68 spelade matcher lyckades han göra näst flest mål i laget, med sina 25 fullträffar. Han jobbar som vanligt stenhårt i sitt "kontor" mellan motståndarlagets tuffaste backar, och framför deras målvakt. Med en skottprocent på imponerande 19,1 och med relativt futtiga 15.48 minuter per match så lyckas den härdade Holmström göra 45 poäng på sina 68 matcher. Kanske ligans bästa rollspelare.
Säsongens bästa match:
Den 11e november lyckades Detroit på bortaplan att slå Columbus Blue Jackets med hela 9-1. En mycket imponerande match som dock bara hamnar på andraplats vad gäller säsongens bästa match. Match nummer fyra i slutspelet mot San Jose Sharks, som man vann med 7-1 måste ses som säsongens vassaste. Johan Frazen gjorde fyra mål och gav Detroit en gnutta hopp inför fortsättningen av slutspelet.
Säsongen är dock inte färdigsummerad i och med detta. Jim Howard och Pavel Datsyuk har chans på troféer och vad gäller silly season uppdateringar så kommer det att komma fortlöpande.
Vi gratulerar Chicago Blackhawks till Stanley Cup segern och blickar själva mot nästa säsong!
Tack för en spännande säsong! Nu är det nya tag inför nästa!
