Dagen jag såg Stanley Cup

Memphis. Hem för någon miljon amerikaner och en av centrala söderns största städer. Platsen för de legendariska "Sun Studios" där Elvis spelade in sina första hits.

Kanske inte platsen där man väntar sig att hitta sportens, kanske världens värdefullaste moderna artefakt, Stanley Cup pokalen. Men där stod den, på ett meterhögt podium i ett hörn av the Desoto Civic Center. Och eftersom
kommersialism och kapitalism regerar så kunde man spendera 10 dollar (ca 70 kronor) för att få sitt foto taget med bucklan. Till företeelsens försvar bör jag tillägga att det hela var en del i kvällens gala för att samla
pengar åt samhällets ungdomshockey. Med denna nobla idé till grund, hade någon på något sätt lyckats få pokalen till Memphis. Kanske inte så himla konstigt egentligen. Genom att visa upp Hockeyns heliga graal drar man till
sig oerhört bra PR och höjer intresset för sporten i en bygd som domineras av Baseball och Football. Och allt det kostar är transport av bucklan.
Killen som vaktar den får sin lön ändå.

Men där stod den. Jag undrar hur många gånger jag lyft den över mitt huvud i mina drömmar. I garaget, på gatan, på sjö-is eller i rinken under allmänhetens åkning. Ensam eller tillsammans med dussintals andra småpojkar.
Jag tror vi drömde om lite olika saker, men jag drömde alltid om hockey, om Stanley Cup. Oavsett om vi spelade med tennisboll, innebandyboll eller puck.
Jag har varit tvungen att betala för samma ruta både en och två gånger under perioder av hockeyaktig misshandel av min familjs garage. Jag kanske såg det som att jag sköt så hårt att jag krossade plexiglaset bakom målvakten,
någonstans under vägen mot mötet med pokalen. Jag föreställde mig alltid att första gången jag skulle se pokalen skulle vara som nyckelspelare i det vinnande laget. Men verkligheten har förstås hunnit ifatt mig.

Och nu står jag där, ett par meter ifrån pokalen. Jag har min chans att träffa denna legend. Men jag tvekar, inte för att jag fortfarande tror att jag har en chans att lyfta den över huvudet som en vinnare, utan for att det känns så onaturligt att träffa den här, i den soliga södern. Det är inte här den hör hemma, långt från Alberta's frusna sjöar. Långt från Hockeyns mecka Montreal, långt från Hockey Hall of Fame i Toronto. En dag under mitt förhoppningsvis långa och hälsosamma liv, ska jag åka till Kanada och möta målet för mina barndoms drömmar. Tills dess, au revoir Stanley!



Edvin Arnby (edvin_arnby@hotmail.com)2004-12-08 22:39:00

Fler artiklar om NHL-podcast