En fråga om kreativitet
Det är ingen skillnad på talang bland dagens NHL-stjärnor mot åttiotalets giganter. Skillnaden är en helt annan. Den kontroversiella krönikören Niclas Schaub menar att allt bara handlar om kreativitet.
Det gick inte att missta sig. Det var ett ögonblick fyllt av lika mycket frustration som ett enkelt konstaterande.
Är det verkligen det här man sitter uppe för - natt efter natt?
Jag syftar på en sekvens i matchen mellan Devils och Sharks häromnatten.
Två sharksspelare bryter sig loss vid egen blå och avancerar genom mittzon mot två devilsbackar. De båda San Jose-killarna gör ingenting spektakulärt under sin korta transport mellan de båda blåa linjerna utan åker som på ett snöre in i Devils zon. Den högra backen gör som man ska göra när kreativiteten är strypt hos en forward. Han styr ut honom mot sargen och tvingar honom till en dumpning. Den vänstra av backarna har redan tolkat signalerna och är först ner till pucken vid förlängd mållinje. Han tar hand om trissan och börjar uppspelet.
Nu händer det otroliga - eller nuförtiden högst troliga. Exakt samma scenario utspelar sig fast den här gången åt andra hållet. New Jersey forwarden har inte ens en tanke på att hitta på något konstruktivt med sin medspelare. Han vet att det är synd att slarva i mittzon och väljer således den enklaste vägen - en lätt dumpning så djupt ner i zon som möjligt. Tyvärr ser det allt som oftast ut såhär i NHL nuförtiden. Spelare som briljerat på alla nivåer måste plötsligt börja om från början - eller som Yoda en gång sa; "Luke, you must unlearn what you've learned".
Ett hett debatterat ämne naturligtvis, men inte på något sett avklarat. Folk brukar alltid gå enklaste vägen och börja raljera om "det offensiva åttiotalet" och "ingen gick på Gretzky".
Men vad tänkte en spelare för tjugo år sedan när han fick pucken i mittzon? Sneglade han lite skrämt mot coachen som nickade nåt i stil med "du vet vad du ska göra med den."?
Tror inte det. Han fick friheten att själv konstruera ett scenario därute, ett scenario som byggde på att pucken skulle in i mål. Hur den kom dit? It's his choice. Bara han valde den rakaste vägen.
Kreativiteten är nästan död i NHL. Det är därför det görs fem ynka mål per match istället för sju-åtta, som var mer vanligt på åttiotalet. Det finns - eller fanns - under senare delen av nittiotalet bara ett enda lag som struntade i konventionerna och spelade ren offensiv hockey. Så prenumererade naturligtvis de båda Penguins-stjärnorna Lemieux och Jagr också på Art Ross Trophy. Var Jagr och Lemieux de enda offensiva talangerna i NHL? Knappast. Var de mest kreativa? Förmodligen. Fick de spela ut? Absolut!
Är det konstigt att ingen Devilsspelare någonsin gjort 100 poäng i NHL? Eller att en offensiv juniorstjärna som Scott Niedermayer aldrig vunnit Norris Trophy p g a sina mindre smickrade stats? Eller att Brett Hull helt plötsligt började spela "smart defensivt" under sin sejour i Stars?
På genomgången inför en match i dagens NHL pratas det som aldrig förr om "defensive zone coverage", "physical battles" och "left wing lock". Dessa mindre upphetsande fraser är så lång ifrån "offensive outburst" man kan komma.
Argumentet är att vinster ger publik. Publik ger intäkter. Intäkter ger god ekonomi. God ekonomi ger i sin tur förutsättningar att bygga ett slagkraftigt lag med många stjärnor. Men vad ska man med stjärnor till om man inte låter dem spela fullt ut? Paul Kariya gjorde drygt 50 poäng förrförra säsongen i Anaheim. Samma Paul Kariya som mellan 1995 och 1999 bildade skola i att sprätta upp pucken i krysset ur alla möjliga - och omöjliga - vinklar. I media var den alltid lika ödmjuke Kariya aldrig i närheten av att uttrycka sitt missnöje med sin - för honom - nya, defensiva stil under coach Babcock. Men Kariya gick frivilligt - och med tio ggr lägre lön - från ett lag som varit i Stanley Cup-final samma säsong till ett som åkte ur första rundan. Skillnaden är att i sin nya omgivning får han gärna vara sista kille hem, bara han gör mål i nästa anfall. Den filosofin anammas numera av en enda coach i ligan, Tony Granato. En kille som under sin tid som spelare bland annat spelade med den mest kreativa av dem alla.
Nr 99.
Vänd på det numret har du den mest kreativa idag.
Nr 66.
Däremellan kommer nya supertalangen Ilya Kovalchuk. En målmaskin som inte bryr sig nämnvärt om vad som händer när motståndarlaget har pucken. Hoppas innerligt att han får behålla sina offensiva tjugofem minuter per match under coach Hartley. Annars ligger kreativiteten i NHL ruskigt farligt till.
