Tio års lidande är över
Tampa Bay Lightnings har i stort sätt jämt varit ett lag som legat långt ner i tabellen, men på senare år har någonting hänt.
Mitt intresse till NHL kom ganska tidigt och mitt första favoritlag var Chicago Blackhawks, men jag följde inte laget så vidare värst noga och det blev inte många matcher man såg. Men så började man utöka NHL med fler lag och jag fastnade för Tampa Bay Lightning, det skulle ju vara kul att ha följt ett lag sedan det bildades, att dräkterna och klubbemblemet var snygga hjälpte till.
Tack var den tidens fluga bland skolorna, ishockeykorten så fick man ett bra hum om spelarna, det skulle dröja ytterligare några år innan man kunde följa NHL via nätet.
På hösten 1992 spelade således Lightning sin första match i NHL, ironiskt nog var det mot...just det, Chicago. Jag hade snabbt fattat tycke för Rob Zamuner och den unga, mycket lovande tjecken Roman Hamrlik, laget hade precis fått rättigheterna till Hamrlik innan nedsläpp. Matchen spelades i en vad vi i Sverige skulle kalla islada, Expo Hall, inför drygt 10 000 åskådare. Tampa vann matchen med 7-3 och det var precis den starten laget behövde. Men det blev en tuff säsong laget slutade sist i Norris Division, Chicago vann serien med dubbelt så många poäng, 106. Det fanns dock flera ljusglimtar, Brian Bradley producerade hela 86 poäng och valdes till All-Star matchen. Flera nya profiler växte fram, Micke Andersson, Rob Zamuner och Roman Hamrlik.
Säsongen 1993-1994 skulle laget ta ännu ett steg framåt var det tänkt, med nyförvärv som Darren Puppa, Denis Savard, Petr Klima och första valet i draften, Chris Gratton så var laget bättre utrustat, dessutom hade man skaffat sig två tuffingar i Ciccone och Poeschek. Det belv till slut 71 poäng på 84 matcher men Bradley förmådde inte nå upp till samma standard som året innan, även om han även den här gången valdes in i All-Star laget. Noterbart är att Brent Gretzky fick spela mot brodern Wayne, det var den enda gången bröderna Gretzky möttes i NHL. Laget flyttade också från lilla Expo Hall till den tre gånger så stora Thunder Dome. Det var även den första säsongen jag följde NHL mer på TV och jag minns finalerna som visades i Femman, där Rangers vann med Mike Richter som hjälte i målet.
Säsongen 1994-1995 minns man mest på grund av strejken, det var urtrist utan NHL under hela hösten och inte kom det några Tampa spelare till Elitserien heller. Den korta säsongen till trots så lyckades man lämna Islanders bakom sig och Bradley fortsatte att göra mål samtidigt som Puppa återigen gjorde en kanonsäsong.
1995-1996 skulle bli en säsong som alla som höll på Tampa sent skulle glömma, laget plockade ihop hela 88 poäng, ett rekord som stod sig enda till förra säsongen och man tog sig för första gången till slutspel. Man hade förstärkt med flera namnkunniga spelare, såsom John Cullen och Brian Bellows. Hamrlik slog igenom på allvar och kom med i All-Star laget. Man mötte fruktade Flyers i kvartsfinalen, men Tampa spelade respektlöst och trots att Lindros var på toppen utav sin karriär så tog Lightning en 2-1 ledning, man orkade inte riktigt enda fram men det var en försmak på vad laget kunde. Bradley forsatte att ösa in poäng och Darren Puppa var numera en legend. Inte nog med det, man slog nytt publikrekord i NHL, ett rekord som varar än idag.
Nästa säsong, 1996-1997 spelade man i nya Ice Palace och förväntningarna var höga, men det blev inte riktigt som vi fans hade tänkt oss. Darren Puppas rygg höll inte och orutinerade Corey Schwab imponerade inte, in kom Rick Tabaracci som tradades mot Aaron Gavey. "Tab" gav lite mer stabilitet men när Bradley skadades så var säsongen körd. Chris Gratton imponerade och nya Dino Cicarellis rutin betydde många poäng men säsongen var en missräkning och samtidgt slutet på den första eran och början på något nytt, men också början på något sämre...
