KRÖNIKA: Dags att Bylsma dansar bort från Sabres
Någon gång under 1994 fick Dan Bylmsa smeknamnet Disco Dan. En sak står dock klar. Det är inte så jävla mycket disco just nu för Dan.
Sommaren 2015 skrev Dan Bylsma på ett femårigt kontrakt med Buffalo Sabres efter att de gått miste om Mike Babcock. Bylsma kom in med meriter som bland annat innehöll en Stanley Cup med Pittsburgh 2009 och fem år senare fått sparken av samma klubb.
Bylsma tog sedan ledigt fram till och med 28 maj 2015 när han skrev på för Sabers, med en kort avstickare för att vara assisterande tränare för USA:s VM-lag samma månad. Han sa då, när han skrev på, att han spenderat det lediga året med att se mer hockey än han tidigare gjort och snappat upp nya grejer för att förbättra sig som tränare.
Frågan är bara vad han såg för hockey under det där lediga året.
Första året i Sabres gick väl helt okej. Laget förbättrade sig betänkligt jämfört med de tidigare åren, men det var förväntat då åren innan hade spenderats med att tanka för att få höga draftval. Så, hur mycket Bylsma bidrog till ”framgångarna”? Han och hans adepter fick visserligen laget att spela bra i special teams, och de klättra ut från den absoluta källaren. I spel fem mot fem fanns det fortfarande bitar som satt kvar från åren med Ted Nolan där det stundtals var fullkomligt kaos i egen zon och omställningen från försvar till anfall.
Kanske inte helt oväntat ändå med tanke på att det under Nolans tid inte fanns mycket till spelsystem och stora delar av laget var det samma.
Förbättring till den här säsongen kunde man tro.
ICKE!
Stundtals har laget lyckats lura till sig ett par segrar i rad, som när de vann fyra av fem i slutet av oktober och början av november eller fyra av sex i slutet av november och början av december. Det är respektabla sviter. Om det inte vore för att det funnits inte lika smickrande sviter. 1-5 på de sex första matcherna, 1-7 under novembers två första veckor och 1-6 sedan 17 december. Formtoppar och dippar kommer ju under en säsong för alla lag, det är jag medveten om.
Problemet här är bara att laget sett ut som skit på ren svenska. 74 mål på 36 matcher är näst sämst i ligan, box play är sämst i ligan. Visserligen har ”bara” 96 mål trillat in bakom målvakterna, men försvarsspelet har stora delar av säsongen varit uselt.
Det är virrigt, stökigt, kaos om vartannat.
Och omställningen från defensiv till offensiv… Under sviterna med flera segrar i rad har laget haft vettiga uppspel. För det mesta har det däremot varit långa passningar från backarna till stillastående forwards på bortre blå som varit modellen. Det har inte varit direkt lyckat.
Överlag är det för stora avstånd mellan spelarna ute på isen, vare sig det rör sig om forecheck, uppställda spel i offensiv zon, backcheck, försvarsspel i egen zon eller uppspelen.
Till en början kunde spelet och resultaten någonstans bortförklaras en del på grund av skador på Jack Eichel och Evander Kane.
Någon större förbättring sedan de återvände har det däremot inte blivit, och knutarna borde ha börjat brinna för Dan Bylsma.
Laget har fortsatt vara sengångare i den första perioden, fortsätter att vara målsnåla offensivt, usla i boxplay och fortsatt söka stillastående spelare på bortre blå. Inga större förändringar har skett i coachningen heller. Några omvaskningar bland ett par ytterfowards under matcherna, men annars inte mycket. Bylsma verkar helt oförmögen att hitta sätt att iscensätta en comeback vid underläge inför tredje perioden.
Och skulle laget råka leda inför sista 20, då kan man räkna med att det är igelkottsförsvar som gäller.
Visst. Spelartruppen är inte av bästa kvalitet och där ska Tim Murray ha en känga för att han inte fått ihop det bättre, framför allt att djupet i truppen är för dåligt. Spelare som Derek Grant och Nicolas Deslauriers är givna i laget just nu. Även Josh Gorges, som är usel stora delar av säsongen, är given men där finns det nog en hel del politik som spelar in också. Assisterande kapten, veteran, omtyckt i laget, bra i omklädningsrummet och så vidare.
Men Bylsma ska ha den största kängan. Hans spelsystem fungerar inte alls och det börjar bli mer och mer frustrerat i omkäldningsrummet vad det verkar. En märklig petning av Jack Eichel i powerplay för ett par veckor verkade vara startskottet på mycket av frustrationen. Framför allt från Eichels sida som efter de två senaste matcherna varit märkbart irriterad.
Jag drog mig länge för att hoppa på tåget, men nu är jag där.
Det är inte så mycket disco för Dan längre.
Det är dags att han dansar bort från tränarbänken.
