The end of an era – Ett glädjande men sorgligt besked
Det startade i juni 1997. Den 20 februari 16 år senare är det över. Lindy Ruff är inte längre head coach för Sabres. Ett korrekt beslut, inte en dag för tidigt men det känns också väldigt vemodigt.
Minns ni 1997? Året då Ted Gärdestad tog självmord. Året då Sverige började frångå de analoga tv-sändningarna. Året då Storbritannien överlämnade Hongkong till Kina. Året då filmatiseringen av Titanic har premiär och även det år då bag-in-boxen slog igenom i vårt avlånga land.
Själv minns jag mer eller mindre ingenting. Jag var inte ens tonåring och intresset för världens händelser, politik och allt vad det heter var inte av intresse när man i stället kunde lira fotboll eller streethockey.
Men vad jag minns från detta slut av 90-talet är att när jag satt och skulle njuta av att se videos med favoritspelare som Dominik Hasek, Mike Peca, Miroslav Satan, Matthew Barnaby, Derek Plante … you name it. Så stod där en tunnhårig man i båset. Den mannen var från 1997 ny head coach i Buffalo Sabres, som jag senare också lärde mig en gång i tiden varit kapten i samma lag.
Hans namn var Lindy Ruff.
Det är svårt att förstå i dag. Att egentligen ända sedan den dag jag började intressera mig för NHL och Buffalo Sabres som liten, även om det då mest bestod av att se highlights och byta hockeybilder, så har laget präglats av denne Lindy Ruff.
Och nu är han sparkad.
Jag är inte förvånad att det hände, det är nog ingen. Däremot är jag, och många med mig, förvånade att det inte hände tidigare. Efter att ha nått conference final två år i rad 05-07 har Sabres tagit sig till slutspel två gånger, och åkt ut i kvartsfinalen i båda. Den förra säsongen var ett stort fiasko och det var uppenbart att något behövde inträffa. Ändå dröjde det hela vägen tills nu, efter en usel prestation hemma mot Winnipeg Jets.
För fem år sedan skrev jag denna krönikan. Det var första gången jag på allvar hade bestämt mig för min åsikt att Lindy Ruff behövde bytas ut. Strax därefter började min kritik väga över betydligt mer åt Darcy Regiers håll, och det är det som stör mig mest i dag. Att Regier inte fick sparken innan Ruff.
Regier har suttit lika länge på posten, och det är möjligt att han kanske samlar sig och hittar tillbaka till rätt spår när duon nu är splittrat. Å andra sidan hade det varit betydligt mer intressant att se vad Lindy Ruff hade kunnat mäkta med utan Regier. Men det får vi nog också se. Men inte i Buffalo Sabres.
Så ja, det är ett glädjande besked och trots att jag skrikit efter denna förändringen länge och väl, känner jag i dag, dagen efter att Regier meddelat att Ruff sparkas, en enorm tomhet.
Det är en era som har tagit slut, och även om det är rätt beslut, att Ruff förtjänade att få sparken, så ska han verkligen ha den respekt han förtjänar.
- Lindy Ruff tog laget till final 1999, en final vi Sabres-fans fortfarande mest minns på grund av ett omdiskuterat mål.
- Lindy Ruff kämpade sig igenom de åren Sabres hade enorma problem med ekonomin, tills Tom B. Golisano kom in och räddade skeppet.
- Lindy Ruff formade ett lag som överraskande nog nådde final i Eastern Conference två år i rad.
Sedan raserade Darcy Regier det, och Lindy Ruff blev en förvirrad man bakom bänken.
Så trots alla fiaskon, misslyckanden och uteblivna resultat, ska Lindy Ruff hyllas. Att han under 16 år, gjort sitt för att försöka få detta laget till sin första Stanley Cup-titel, och trots problem på det privata planet med sjukdomar med mera, har gett den här organisationen 110 procent av sin vilja. Det inger respekt.
Så, en era tar slut, och vad mer kan man göra än att tacka Lindy Ruff.
Men nu börjar en ny med Ron Rolston vid rodret, åtminstone till att börja med.
