Är detta allt?
Efter en dryg månad av säsongen ställer man sig frågan: Var det detta man väntade på hela sommaren? Inget mer?
Ni vet den där känslan man har i mitten av juli ungefär. Draften har varit, free agency har varit och hockeysäsongen har gått in i sin viloperiod. Hur man börjar fundera på hur kommande säsongen kommer att se ut. Hur nyförvärven kommer att spela, vilka talanger som tar steget till NHL, vilka som kommer ta de ledande rollerna i laget.
Och sen kommer oktober och verkligheten tillbaka.
Jag hade stora förhoppningar på denna säsong. Carolina var nära slutspel ifjol, trots en bedrövlig start och en bottenplacering i ligan i december månad. Laget spelade briljant under delar av vårkanten och slutspelsplatsen försvann först i slutet på mars, en klar framgång mot föregående säsonger.
Francis gick ut tidigt för att adressera de svaga punkterna i laget. Målvaktsparet Ward/Läck fungerade inte: In med Scott Darling. Tredje backparet var katastrof: In med Trevor van Riemsdyk. Jay McClement var kanske NHLs sämsta spelare: In med Marcus Krüger. Lägg därtill värvningen av Justin Williams så såg det oerhört just ut i somras, i alla fall på pappret.
Men så kom då oktober, och det är till mångt och mycket samma lag som de senaste åren. Tveksamma målvaktsinsatser, knappt några spelare som kan göra mål och ett lag som ligger i botten av ligan. Nu har laget spelat färre matcher än alla lag förutom San Jose (båda på femton matcher) men det spelar mindre roll för stunden. Problemet är att det, trots nya spelare, fortfarande ser ut på samma sätt som tidigare år.
Om vi ska gå in på några av problemen så börjar vi med elefanten i rummet: powerplay. Herre min skapare vad dåligt det är. Att laget inte är sist i serien i den statistiken med 12.2% är oförståeligt (Chicago och Columbus är efter). Visst, laget har gjort några mål i spelformen, men spelet är obefintligt. Laget har stora problem att ta sig in i zonen, och väl där så står spelarna mest stilla, passar några passningar tills det antingen kommer ett lätt skott för målvakten att ta, eller att motståndarna tar pucken och rensar.
Man kan kanske påstå att Canes inte har de mest spelskickliga spelarna i ligan, men att påstå att man inte kan få ett fungerande spel i powerplay med spelare som Aho, Lindholm, Rask, Teräväinen, Faulk, Hanifin och så vidare vore väldigt underligt. Sämre lag än Carolina har ett bra system i powerplay, där chanser skapas och man ser att spelarna vet vad de ska göra. Carolina-spelarna verkar mest åka in i zonen för att sedan skicka pucken till medspelaren och hoppas att han ska göra något vettigt.
Jag vet inte hur många gånger som Carolina har fått ett powerplay i en match, inte skapat någonting under de två minuterna och sedan när det andra laget blir fulltaligt så tar de över totalt och gör oftast ett mål. Laget tappar det mesta när man inte klarar få utdelning i spel med en man mer.
Efter nattens match, där laget återigen gick mållösa från spelet i powerplay, är Carolina nu 1 av 26 av de senaste försöken i powerplay, och bedrövliga 0 av 13 de senaste fem matcherna. Bill Peters sa efter matchen att man nu kommer göra ändringar i spelet i numerärt överläge. Tack för det, på tiden.
Problem två: spel i OT/straffar. Är det något som Carolina varit dåliga på tidigare år är det spel i övertid eller när det går till straffar. Laget har spelat fem matcher som gått till antingen övertid eller straffar, och vunnit en (premiären mot Minnesota på straffar). Det är oerhört många poäng som gått till spillo för att man inte klarar att göra det där sista målet eller att en målvakt inte klarar göra den avgörande räddningen. Och straffar är oftast bara sorgligt att titta på, där oavsett vilken målvakt som står oftast släpper in motståndarnas chanser, och Canes-spelarna som är oförmögna att göra mål.
Om man ska gå till lite spelarkritik finns det både bra och mindre bra insatser. Spelare som förtjänar beröm är Justin Williams, Jeff Skinner, Jordan Staal och Brock McGinn, till viss del även Haydn Fleury. Williams har varit så bra som man hoppades han skulle vara när han skrev på i somras, och leder den interna poängligan på 13 poäng (2+11). Skinner leder den interna målligan på åtta mål.
Staal och McGinn har båda gjort nio poäng, och främst McGinn har varit en kul överraskning såhär långt in på säsongen ur ett offensivt perspektiv. Fleury har klarat steget från AHL till NHL på ett imponerande sätt och matchades till exempel mycket mot Patrick Kane i nattens match.
Spelare som behöver steppa upp ett steg är Sebastian Aho, Victor Rask och Justin Faulk bland annat. Aho har spelat relativt bra, men är ännu mållös och jag hoppas det inte tär på självförtroendet. Rask och Faulk ser båda två väldigt sega ut ibland, och gör lite väl enkla misstag för spelare av deras kaliber.
Nu är det en viktig vecka som kommer, med möten mot Dallas, Buffalo och Islanders gånger två. Det skulle nog behövas minst tre segrar på dessa matcher för att inte hamna alltför långt efter i kampen och slutspel.
Låt mig komma ur verkligheten och in i drömmen igen tack.
