SvenskaFans rankar NHL – Metropolitan Division: 4. Carolina Hurricanes
Carolina hoppas att den gångna succésäsongen inte ska vara en engångsföreteelse.
Var ska man börja efter förra säsongens toppar och dalar?
För att få hela bilden måste man nästan gå tillbaka till januari 2018, när den excentriske Tom Dundon blir majoritetsägare i Carolina Hurricanes. Det är ett välkommet besked efter år av sömnigt ägarskap av Peter Karmanos, och det börjar verkligen hända saker genast efter Dundons övertagande.
Klubblegendaren Ron Francis sparkas som general manager. Bill Peters använder en klausul för att ta sig ur sitt kontrakt och signa med Calgary istället. Rapporter kommer att man lägger väldigt låga bud till GM-kandidater, så till exempel Paul Fenton tackar nej till att bli ny GM (tack för det, där dodgade man en kula). Till slut känns det som att man får ta det som finns in-house, och det är Don Waddell, vilket är ett väldigt osexigt val. Och till ny head coach anställs Rod Brind'Amour, också ett val som varit i klubben länge och som aldrig varit head coach. Man jublade inte direkt.
Man lyckas i alla fall med en sak, och det är att få lite tur i draftlotteriet. Man lyckas komma upp ända till andravalet, och med det valet väljer man den ryske forwarden Andrei Svechnikov, som förhoppningsvis ska bli en målskytt att räkna med många år framöver.
Sedan vid NHL-draften sker det lite större saker. Waddell har två RFAs i Noah Hanifin och Elias Lindholm som man inte riktigt kommer överens om nya kontrakt med. Istället för att låta det dra ut på tiden gör man en trade med Calgary där båda spelarna ingår, och tillbaka får man Micheal Ferland, Dougie Hamilton och Adam Fox. Spännande, men kommer det leda till att laget blir bättre? Man får också in Calvin de Haan, Petr Mrazek och Jordan Martinook bland annat, men samtidigt ger man bort Jeff Skinner för nästan ingenting, så man var inte helt hundra hur det här laget skulle prestera.
Det är väl inget superlag direkt, och det syns. Man vinner lite här, förlorar desto mer, och runt nyår är man bland NHLs fem sämsta lag, bland annat i sällskap av framtida Stanley Cup-vinnaren St. Louis Blues. Det känns som man ska börja att kolla in sommarens draft vem man är tagga på att ta runt val sju eller dylikt. Men då vänder det.
Jag vet inte vad som gör det, men det är som att det är något helt vänder i laget när det slår över till 2019. Petr Mrazek, som varit ojämn under säsongen, växer ut till en mur, och bakom honom blir Curtis McElhinney "Curtis McVezina". Dougie Hamilton visar nu varför man betalade dyrt för att få över honom från Calgary. Teräväinen får ett nytt kontrakt och är lysande, och Sebastian Aho tar klivet från riktigt bra till stjärna. Men den kanske största tillgången är lagkaptenen Justin Williams. Han som startade hela grejen med Storm Surge, som kanske var ligans största snackis under året, och han gjorde samtidigt femtiotre poäng som 37-åring. Utan hans ledarskap tror jag inte laget varit tillbaka i slutspelet förra året.
För slutspel blev det. Mot New Jersey i den näst sista omgången så säkrade man en slutspelsplats, den första sedan säsongen 2008/2009. Det var en overklig känsla för mig själv, eftersom jag inte upplevt en slutspelsmatch med Hurricanes sen jag började följa laget runt 2011.
Sebastian Aho var den starkast lysande stjärnan i laget, och han gjorde en poäng per match den här säsongen, något som verkligen behövdes. Men det fanns fler. Nino Niederreiter kom mitt under säsongen från Minnesota i utbyte mot Victor Rask, och han gjorde fjorton mål på trettiosex matcher. Teräväinen gjorde sin klart bästa säsong. Och även spelare i de lägre spelarna klev fram. Lucas Wallmark fick ett stort ansvar när Jordan Staal missade trettio matcher under säsongen och gjorde det strålande, och nye Jordan Martinook blev lite av en publikfavorit efter sitt uppoffrande spel.
I slutspelet väntade regerande mästarna Washington Capitals i första rundan, och många såg det som en enkel seger för huvudstadslaget. Och efter de två första matcherna i huvudstaden stod det 2-0 i matcher till Capitals, och många hade redan avfärdat Hurricanes. Men på hemmaplan var man ett annat lag, och match tre vann man med 5-0. Lagen fortsatte sedan vinna sina hemmamatcher, och till slut var det match sju. Det var en match som pågick länge, men i den andra övertidsperioden så avgjorde till slut Brock McGinn efter passning från Williams och skrällen var ett faktum.
I nästa omgång väntade New York Islanders, som skrällt för egen del och svept Pittsburgh i första rundan. Många väntade sig en jämn serie här, men Carolina kom ut och presterade till max. Man tog första två matcherna i Barclays Center efter två täta och jämna matcher, och sedan avslutade man serien med två vinster hemma i PNC Arena. Konferensfinal blev det, men där visade sig Boston vara alldeles för starka och svepte Carolina i fyra raka matcher. Men vilken säsong ändå.
Och en titel blev det ändå inom organisationen, då Charlotte Checkers i AHL var lysande under grundserien, och man fortsatte under slutspelet också. Och i juni stod det klart att Checkers hade vunnit Calder Cup för första gången i lagets historia, efter en vinst mot Chicago Wolves i finalspelet. Många spelare som var med och bärgade titeln är spelare som tippas vara i NHL inom något år, såsom Martin Necas, Jake Bean, Julien Gauthier och Morgan Geekie.
Sommarens stora nyhet var Sebastian Aho, och hans kontrakt. Hans rookiedeal gick ut sista juni, och han stod precis som många andra spelare utan kontrakt. Då kom bomben: Montreal hade erbjudit ett kontrakt, ett så kallat offer sheet, som Aho hade accepterat. Nu hade Carolina en vecka på sig att matcha kontraktet, annars skulle den finske centern lämna för spel i Canadiens. Det var ett väldigt framtungt kontrakt, och man skulle få kompensation på ett 1st, 2nd och 3rd om man inte skulle matcha. Som tur var var det inget snack för Dundon och Waddell, och man matchade efter bara någon dag. Lite skönt var det ändå att Ahos kontrakt löste sig såpass bra som det gjorde, eftersom det fortfarande finns flera spelare som ännu sitter utan kontrakt.
Resterande del av sommaren har Don Waddell förstärkt laget än mer, och man har faktiskt för första gången på jag vet inte hur länge faktiskt spenderat upp till lönetaksgränsen. Man tog på sig Patrick Marleaus kontrakt för Torontos förstaval 2020, och köpte sedan ut honom. Man bytte bort Calvin de Haan och Aleksi Saarela till Chicago för de två svenskarna Gustav Forsling och Anton Forsberg. Man tog in Erik Haula från Vegas billigt, och Ryan Dzingel från free agency på ett rimligt kontrakt. Man tog in James Reimer från Florida, och lyckades samtidigt trolla bort Scott Darlings horribla kontrakt. Nu i september kom skrällen att man skrivit ett kontrakt med Jake Gardiner, som ansågs vara den bästa backen på kvarvarande marknaden. Och precis innan den här texten kom ut, så kom beskedet att Justin Faulk blev tradad till St.Louis, och Joel Edmundson och Dominik Bokk tillkom laget.
Dock är den stora skillnaden från fjolåret att kaptenen Justin Williams just nu har lagt skridskorna på hyllan, han kommer i alla fall inte finnas med under inledningen av säsongen. Återstår att se om laget kan ersätta hans ledarroll.
Waddell och company har för avsikt inte låta säsongen 2018/19 vara en engångsföreteelse, utan att det ska vara starten på något stort.
---
Målvakter:
Man gick in i förra säsongen med frågetecken på målvaktsposten, men Petr Mrazek klev fram stort och man fick lite vibbar från hans bästa säsonger i Detroit. Speciellt under våren var han stundtals lysande och räddade många poäng åt laget. Han skrev på ett nytt tvåårskontrakt i juli, något han verkligen förtjänade. Mrazek är en väldigt atletisk och lite flaxig målvakt, vilket gör att han kan göra "omöjliga räddningar", men samtidigt kan han hamna lite väl utanför position ibland. Bör vara självskriven förstemålvakt, men samtidigt bör han inte spela mer än femtio matcher tycker jag, då han drogs med lite skadeproblem under fjolåret och stod fyrtio matcher.
Scott Darling försvann i en trade till Florida (och köptes ut) och tillbaka kom James Reimer, som efter några stabila år hade ett betydligt tyngre år i Florida. Men samtidigt finns det kvalitet i Reimer, och han är bara 31 år, så det bör finnas mer att ta av hos honom. Förhoppningen är att han ska ta över Curtis McElhinneys roll och vara en stabil backup, som är redo att kliva in om det skulle behövas. Men han har konkurrens underifrån.
Det största hotet kommer från Alex Nedeljkovic, som var en stor del av att Charlotte lyckades så pass bra förra året. Han blev utsedd till AHL:s bästa målvakt och gjorde även ett vasst slutspel. Efter att ha blivit vald i andrarundan 2014 så har han tagit en lång väg till där han är idag, med spel i OHL, ECHL och AHL. En relativt liten målvakt (183), men väldigt atletisk och väldigt lik Mrazek i spelstilen. Fick en match i NHL förra året och imponerade då. Återstår att se om han kan sno backup-platsen från Reimer eller om han får inleda i AHL i år igen.
Anton Forsberg är även han ett potentiellt namn i NHL, men just nu känns det som att både Reimer och Nedeljkovic är framför honom. I AHL/ECHL finns även Jeremy Helvig och Callum Booth, och på talangsidan är det mest spännande namnet Pyotr Kochetkov, draftvalet från i somras som redan har fått stå några matcher i KHL för storlaget SKA St. Petersburg. Återstår att se när han kommer över.
Backar:
Många kallar Carolinas backuppsättning för den bredaste i ligan, och det finns det nog fog för. Den är nog en av de bästa också, beroende på vem man frågar. Men det finns några väldigt bra spelare bland dessa.
Den kanske främste av dessa är Jaccob Slavin, som ska inleda sin femte säsong i NHL. Men som han spelar kan man tro han har spelat i typ femton år. En otroligt duktig back defensivt, som har förmågan att stänga ner vilken forward som helst i ligan. Hans insats mot Edmonton, och specifikt Connor McDavid, för någon säsong sen var bland de bästa insatserna av en enskild spelare jag sett på länge. Han har en utmärkt speluppfattning, och ibland ser det för lätt ut när han bara tar pucken från en attackerande forward.
Dessutom drar han nästan aldrig på sig några utvisningar, totalt fyrtio utvisningsminuter på tre säsonger är lysande för en back som snittar runt 23-24 minuter per match. Offensivt får man ungefär trettio poäng, vilket är bra för en back som har sina styrkor i defensiven. Skulle gissa att han är en av kandidaterna att bli ny lagkapten nu när Williams har tackat för sig.
Hans backpartner blir troligen Dougie Hamilton, som snabbt blivit en publikfavorit sen han anlände från Calgary förra sommaren. Det var ingen som saknade Noah Hanifin när Hamilton kom igång rejält efter nyår. Hela arton mål blev det från hans klubba, och ytterligare tre i slutspelet. Han rör sig oerhört bra för sin storlek (197 cm) och han följer mer än gärna med i anfallen. Detta gör såklart att det ibland lämnas ytor bakom honom, men det är något man får acceptera när man får en såpass bra produktion från honom som man får. Många har problem med hans karaktär, men det är ingenting som märkts under hans tid i Raleigh och både lagkamrater och fans uppskattar honom.
Brett Pesce är ett namn som börjar bli alltmer känt nu runt om i ligan, och efter hans fjolårssäsong är det välförtjänt. Han kom fram samtidigt som Slavin, men ofta är det Slavin som fått rubrikerna och Pesce har fått stå i skuggan. Frågan är om Pesce inte var lagets bäste back under 2019.
Han var en lysande shutdown-back och väldigt fina underliggande siffror, och Dom Luszczyszyn på The Athletic hade med honom på listan över ligans tio bästa kontrakt. Att han bara kostar drygt $4 miljoner till 2024 är ett superfynd, bra jobbat av Ron Francis. Han ökade också poängskörden med tio poäng förra säsongen gentemot 17/18, men det är i defensiven han har sina styrkor.
Det näst nyaste namnet på backsidan är Jake Gardiner, närmast från Toronto. Det kom lite chockartat att han hade signat med Carolina, som redan nästan har för många backar, och frågan var vad Carolina skulle med honom till. Dock är förhoppningen att han ska kunna hjälpa laget med en sak som var en svaghet förra säsongen: powerplay. Powerplayspelet såg under långa stunder blekt ut, och man hittade inte riktigt någon plan för hur man ska ställa upp och få till ett bra spel med en man mer.
Gardiner är en erkänt bra quarterback i powerplay, och med honom hoppas man kunna få ut mer av de vassa forwards man har i truppen. Gardiner fick lite kritik förra året i Toronto, men vem har inte fått det i den marknaden? Hans säsong i fjol stördes lite av skador, men det blev ändå 30 poäng på 62 matcher. Säsongen innan kom han upp i karriärbästa 52 poäng, och det är väl den nivån man hoppas på att han ska kunna nå upp till igen.
Det nyaste namnet på backsidan är Joel Edmundson, som blev tradad till laget alldeles nyligen, i utbyte mot Justin Faulk. Edmundson är en storväxt back som är en så kallad "stay-at-home"-back, mycket offensiv kan man inte räkna med från honom. Han kommer troligen användas i ett tredje backpar och även användas i spel i numerärt underläge. Han har ett år kvar på sitt kontrakt, återstår att se om han får förlängt eller om han bara är kvar i Raleigh en säsong.
Trevor van Riemsdyk är i en lite underlig situation just nu. Han gjorde ett bra jobb i det tredje backparet förra året, men ådrog sig en skada under slutspelet som avslutade hans säsong, och han är ännu inte helt återställd från den. Nu när Faulk är tradad så är hans plats i tredje backparet cementerat, återstår att se om han får spela med Gardiner eller Edmundson, beroende på hur man formerar laget. TvR är i vilket fall en stabil back som gör det han ska, inte mer än så.
Två backar som slåss lite om den sista platsen på vänstersidan är Haydn Fleury och Jake Bean. Fleury, draftad i förstarundan 2014, har fortfarande inte lyckats ta en ordinarie plats i laget, och nu börjar det bli lite sista chansen för honom. Jake Bean blev draftad i förstarundan 2016, och hade ett väldigt bra år i AHL förra året.
Det känns som att beroende på vad Brind'Amour vill ha av den sista backen, den som passar bäst in på det stannar. Fleury är mer en tvåvägsback, han är inte så flashig men gör det han ska. Bean är mer en offensiv back som har sina styrkor i det offensiva spelet, men han har ännu lite problem med spelet i egen zon. På förhand känns det som att Fleury är den som kommer ta platsen, men presterar han inte är Bean näst på tur.
Andra backar inom organisationen som har en chans på spel i NHL den här säsongen är Gustav Forsling, Roland McKeown, Chase Priskie och Fredrik Claesson. Forsling är ny från Chicago, men med tanke på bredden på backsidan är det tveksamt om han kan klämma sig in där. McKeown och Claesson har lite samma problem, det är för många spelare framför dessa två. Priskie var en spelare som tillhörde Washingtons organisation, men valde att bli free agent efter college och signade med Carolina. Han får troligen stå på tillväxt ett år i AHL innan han får spela i NHL.
Forwards:
Jag tror nog aldrig Carolinas forwardssida har haft såhär mycket kvalitet sen kanske 2005-06, när man tog hem Stanley Cup. Borta är spelare som Kevin Westgarth, Radek Dvorak, Brad Malone och Chris Terry, nu är det istället nästan för många spelare som ska in på tolv platser. Men vi ger det ett försök.
Det stora namnet på forwardssidan är självklart Sebastian Aho, som under sina tre säsonger tagit rejäla kliv i poängproduktionen. Från fyrtionio poäng under rookiesäsongen, till sextiofem poäng andra året och nu åttiotre poäng under fjolåret. Det var diskussion innan fjolåret när Aho skulle gå från forward till center, om det skulle gå, och han visade ganska klart att det inte var något större problem.
Aho är katalysatorn i offensiven, bortsett från hans relativt korta längd (183 cm) är han relativt komplett. Han har skridskoåkningen, tekniken, spelsinnet, skottet. Han spelar i alla situationer och gör det väldigt bra. Efter soppan med offer sheeten och Montreal i somras så blev i alla fall hans kontrakt klart tidigt, något man får vara glad för. Minst fem år till med Aho, och troligen får han snart en bokstav på bröstet, om det är ett C eller ett A återstår att se.
Hans radarpartner förra året var landsmannen Teuvo Teräväinen, som under säsongen fick ett nytt femårskontrakt. Han tackade för det med att göra sin bästa säsong i NHL hittills, hela sjuttiosex poäng blev det, varav femtiofem av dessa var assist. Teräväinen är en väldigt spelskicklig forward som även har ett bra skott, som han borde använda lite oftare. Kritiken mot honom har ibland varit att han vägt lite för lätt, och även att han varit lite ojämn, både i matcher och under säsongen. Jag tycker dock att han fick bukt på det förra året, då han ofta var ett hot varje gång han var på isen.
Frågan är dock om han och Aho splittras i inledningen av den här säsongen, om man ska gå på kedjorna under träningslägret så verkar det bli så. Men dom kommer säkerligen få sina chanser tillsammans.
Den spelare som numera har varit i laget längst tid är Jordan Staal, som varit här sedan 2012. Staal blev väl aldrig den där dominanta centern man kanske trodde han skulle bli när han draftades, men han har blivit en viktig kugge i laget med sitt utmärka spel över hela banan. Matchas ofta mot motståndarnas bästa spelare, och har väldigt fina underliggande siffror.
Han missade drygt trettio matcher under fjolåret på grund av hjärnskakning, och han gjorde till slut tjugoåtta poäng på femtio matcher. Dessutom blev det tio poäng på femton matcher i slutspelet. Ofta kan man räkna med mellan 40-50 poäng för Staal. Den enda som är kvar av kaptenerna från förra året, men tror inte han blir ny lagkapten efter soppan för två år sedan, utan han behåller nog sitt A.
Nino Niederreiter inledde säsongen i Minnesota, men hade ingen större succé då han ofta var placerad i de lägre kedjorna, och fick väl inte ut mycket där heller. I mitten av januari blev han tradad till Carolina i utbyte mot Victor Rask, som även han hade en svag säsong. För Nino tog det fart direkt, och han sattes i en kedja med Aho. Det funkade kan man säga.
Fjorton mål och trettio poäng på trettiosex matcher, och han var en starkt bidragande faktor till att man hade spurten på slutet som räckte till slutspel. Oroande var att han svalnade av betydligt i slutspelet och bara gjorde ett mål på femton matcher. Troligen är det mer den Nino man får se än den man fick i början, men kan man få runt tjugo mål och fyrtio poäng är det godkänt.
Den kanske mest spännande spelaren att hålla koll på i år är Andrei Svechnikov, som kommer inleda sin andra säsong i NHL. Den ryske powerforwarden matchades in relativt långsamt och försiktigt, han spelade ofta i en tredjekedja med Wallmark och Martinook och fick ingen större speltid i powerplay. Trots detta blev det tjugo mål för honom och man märkte att han började växla upp mot slutet av säsongen, och då matchades han mer med Aho eller Teräväinen. Nu är tanken att han ska kliva fram desto mer och jag skulle inte bli förvånad om han når trettio mål redan i år. Svechnikov är stor, stark, snabb och med ett bra skott, det mesta man kan önska i en forward.
Två nyförvärv som ska stärka upp secondary scoring är Erik Haula och Ryan Dzingel. Haula kom i en trade från Vegas, som hade cap-problem, medan Dzingel skrev på som free agent, närmast från Columbus. Haula fick fjolårssäsongen förstörd på grund av skada, och han spelade bara femton matcher. Finnen hade dock en betydligt starkare 2017-18, då han var med i Vegas första säsong och gjorde hela tjugonio mål. Nu ska knäskadan vara läkt, och siktet för Haula är att vara en av centrarna i de tre första kedjorna. Förhoppningsvis ska han även kunna bidra i powerplay, kanske i andraformationen som hade lite problem ifjol.
Dzingel hade en bra säsong i ett svagt Ottawa, och hade gjort strax över tjugotvå mål vid trade deadline. Då fick han chansen att komma till ett bättre lag i Columbus, som satsade rejält mot slutspel. Han fick det inte riktigt att klicka i Ohio, men han har fina kvaliteter som bör passa bra in i Carolinas spelsystem. Han är otroligt snabb, och har en förmåga att, precis som Haula, var vid rätt plats vid rätt tidpunkt i offensiv zon. Han har legat runt på strax över tjugo mål de senaste två säsongerna, och kan man få det av honom nu med så är det en bra värvning.
Warren Foegele var en spelare som hade en säsong som bäst kan beskrivas som en berg-och-dalbana. Efter en oerhört bra säsong i Charlotte säsongen 17-18 så tog han chansen under training camp förra hösten och fick en ordinarie plats. Förhoppningen var att hans fina skridskoåkning skulle leda till mycket målchanser. Han inledde helt okej, men sen tappade han allt självförtroende och lyckades inte göra en poäng på hur lång tid som helt.
Sedan kom slutspelet, och där exploderade han istället. Fem mål och nio poäng på femton matcher blev det, och frågan är vilken Foegele man får nu. En lojal spelare är det, bra i penalty kill men lite tveksam i avgörande lägen tyvärr.
Brock McGinn är en annan lojal spelare som används i de lägre kedjorna, som hade en lite svagare säsong än tidigare förra året. Men han fick en hjälteroll, i game seven mot Washington. Det var McGinn som gjorde det avgörande målet i andra övertidsperioden, så oväntat det kunde bli.
Han var sedan RFA under sommaren, och fick ett nytt kontrakt med hjälp av arbitration. För egen del tycker jag att betala över två miljoner för McGinn är lite för mycket, och jag skulle inte bli förvånad om han är en av spelarna som skulle kunna bli tradade under säsongen om det skulle behövas. Men tills dess är han en bra spelare för en fjärdekedja.
Två spelare som gjorde bra ifrån sig i de lägre kedjorna var Lucas Wallmark och Jordan Martinook. Wallmark gjorde sin första ordinarie säsong, och gjorde det på ett fint sätt. Tjugoåtta poäng blev det i en relativt undanskymd roll, även om han fick lite speltid i powerplay emellanåt. Wallmark har ett fint spelsinne och är bra med pucken, men skridskoåkningen är nog lite för svag för att kunna bli mer än en tredjecenter eller dylikt.
Martinook anlände förra våren från Arizona, och fick nog en större roll än vad man hade kunnat trott. Han har under sin NHL-karriär var mycket av en grinder, som varit nyttig i penalty kill men inte så mycket mer. Här fortsatte han med det spelet, men samtidigt fick han in femton mål, karriärbästa, varav ett hattrick som var hans första i karriären.
Men hans spel på isen i all ära, hans roll utanför isen var kanske ännu större. Han tog ett stort ansvar i ett relativt ungt omklädningsrum (trots att han bara är tjugosju år själv) och han blev också en fanfavorit med sin personlighet. Det är inte för inte som det har spekulerats i om han förtjänar en bokstav på bröstet inför den kommande säsongen.
Laget har några platser öppna innan säsongen drar igång, och det finns ett par spännande spelare som försöker ta de platser som finns kvar. Två av dessa är Martin Necas och Julien Gauthier. Två stora talanger, men även två helt olika spelartyper. Necas, draftad som #12 2017, fick sju matcher förra året, men huvuddelen av säsongen spenderades i AHL, där han gjorde en riktigt bra säsong för en rookie. Sexton mål och femtiotvå poäng under grundserien, och ytterligare tretton poäng under slutspelet. Förhoppningen är att Necas ska ta klivet till en ordinarie plats i NHL nu. I så fall kommer laget få en otroligt snabb och spelskicklig spelare, men som kan väga lite lätt och falla bort ur matcher för ofta.
Gauthier är raka motsatsen till Necas, en storväxt powerforward (193 cm och 103 kg) som man har väntat på ska växa in i kostymen som innebär NHL-spel. Efter en relativt svag säsong under hans första år i AHL så blev han betydligt bättre förra året, och målantalet gick från sexton till tjugosju. Han har imponerat hittills under försäsongen och under träningsmatcherna, och skulle han ta en plats så skulle det tillföra en dimension till den här offensiven.
Medan många av nyckelspelarna är relativt små och snabba så är Gauthier en som tar plats och ger utrymme till de mer spelskickliga. Dessutom tar han gärna en position framför mål för att både skymma målvakten och ta returer. Något både Necas och Gauthier skulle göra är att tillföra mer högerskyttar till forwardssidan, något som är en rejäl bristvara.
Det finns några spännande spelare som troligen inleder i AHL, men de flesta av dessa är troligtvis något år ifrån att vara redo än. De spelare som skulle kunna göra något i NHL redan nu är troligen fyra till antalet.
Clark Bishop är en oglamorös center som fick tjugo matcher förra året, och gjorde in bort sig. Han kommer inte uträtta mycket offensivt, men en hårt arbetande center som är jobbig att möta. Morgan Geekie har haft en väldigt snabb utveckling efter hans draft, och han gjorde en riktigt bra första säsong i AHL förra året. Han är en storväxt forward med vasst skott och en förvånansvärt bra skridskoåkning, men han behöver troligen ytterligare ett år i en större roll i Charlotte.
Brian Gibbons skrev på i juli som en free agent och tanken är nog att han ska vara lite veteran nere i AHL, men han har även nästan tvåhundra NHL-matcher i bland annat New Jersey och Pittsburgh, så skulle det behövas så fixar han att spela i en lägre kedja. Janne Kuokkanen är en finsk forward som har fått lite chanser här och där, men han har än så länge haft svårt att göra något skillnad i NHL. I AHL har han länge visat sin skicklighet, men än så länge spelar han lite för enkelt när han fått spela i NHL. Återstår att se om han kan ta nästa steg eller om han kommer vara en AHL/NHL-tweener.
---
Tre styrkor:
Ungdomliga stjärnspelare
Just nu är Carolinas snittålder drygt tjugofem år (enligt Elite Prospects) och endast två spelare (Staal och Reimer) är över trettio. Stjärnorna i laget, som Aho, Teräväinen och Slavin, är alla tjugofem år eller yngre, och sen finns spelare som Svechnikov och Necas som är knappt tjugo fyllda. Många har framtiden för sig och kommer fortsätta att bli bättre, vilket bådar väldigt gott.
Backsidan
Detta har i några år varit en styrka för Carolina, så även i år. Hurricanes backsida är en av NHL:s absolut bästa, och det är inte många lag som kan ställa upp en topp-fyra med Slavin, Hamilton, Pesce och Gardiner. Därtill finns stabila backar som Edmundson och van Riemsdyk, plus unga talanger som Fleury och Bean. Laget kommer fortsätta ligga i toppskiktet gällande backar även i framtiden.
Farten
Är det något som utmärker det här laget är det helt klart farten i hur man spelar. Aho, Foegele, Haula, Dzingel, Necas och så vidare. Detta laget är otroligt snabbt, både i att åka skridskor och att vända spelet, och detta skapar både målchanser och utvisningar för motståndarna. Det är otroligt roligt att se, och det var ett framgångsrecept under fjolåret.
Tre svagheter:
Målvakterna
Petr Mrazek gjorde en bra säsong förra året, men han hade en lite tyngre inledning och drogs också med lite skadeproblem. Då fanns en rutinerad McElhinney att dra lasset när det behövdes, klarar någon av Reimer, Forsberg eller Nedeljkovic av att göra det? Det är inte säkert någonstans, och man har problem om Mrazek inte klarar att fortsätta på vårformen.
Ledarskapet
Rod Brind'Amour leder laget på ett bra sätt, men samtidigt finns det nu frågetecken på spelarsidan vilka som tar ledarrollerna. Lagkaptenen Justin Williams är inte kvar, och även Justin Faulk som varit länge i laget blev bortbytt under träningslägret. Vilka spelare kliver fram nu och tar över deras roller? Det är ännu oklart hur kaptensfrågan ser ut, och det finns inget givet svar på den frågan.
Förväntningarna
Förra året så var det som vanligt, laget tippades till att vara ett lag runt slutspelsstrecket, vilket var precis det man var. I år är det dock skillnad, många tippar laget på slutspelsplats, till och med att laget ska ta en topp-tre plats i Metropolitan. Hur klarar laget av favoritskapet? Därtill är Metropolitan en otroligt svår division att tippa, och det gäller att man klarar att ta segrarna mot divisionskonkurrenterna.
---
Preliminär laguppställning:
Nino Niederreiter - Sebastian Aho - Ryan Dzingel
Andrei Svechnikov - Jordan Staal - Teuvo Teräväinen
Martin Necas - Erik Haula - Warren Foegele
Jordan Martinook - Lucas Wallmark - Brock McGinn
(Clark Bishop, Brian Gibbons, Julien Gauthier, Janne Kuokkonen)
Jaccob Slavin - Dougie Hamilton
Jake Gardiner - Brett Pesce
Haydn Fleury - Justin Faulk
(Jake Bean, Gustav Forsling, Trevor van Riemsdyk)
Petr Mrazek (James Reimer, Alex Nedeljkovic)
---
Säsongens poängkung: Sebastian Aho
Inte så mycket att orda om, Aho har varit lagets överlägset bästa spelare de senaste åren och inte mycket är annorlunda nu.
Säsongens viktigaste spelare: Petr Mrazek
Mrazek är troligen den spelaren som avgör hur långt det här laget går. Spelar han som under våren bör slutspel inte vara något problem. Faller han tillbaka, då blir det mycket svårare.
Säsongens unga spelare: Andrei Svechnikov
Tjugo mål som rookie i en undanskymd roll. Nu är det dags för Svech att ta nästa kliv, och det känns som en tidsfråga innan han exploderar. Bli inte förvånad om det händer redan i år.
Säsongens doldis: Warren Foegele
Foegele hade en sisådär säsong, men ett lysande slutspel. Kan han bygga vidare på den? Han är i alla fall otroligt rolig att se på, och kan han nå femton-tjugo mål är det oerhört bra.
Säsongens besvikelse: Jake Gardiner
När han är frisk är han en riktigt bra spelare, men drogs med skadeproblem förra året och har haft problem även under försäsongen. Risken finns att han dras med skadorna en längre tid och inte alls blir den spelare laget hoppades på när han skrev på.
---
Redaktionens rankning:
Metropolitan Division:
1.
2.
3.
4. Carolina Hurricanes
5. Philadelphia Flyers
6. New York Rangers
7. New York Islanders
8. Columbus Blue Jackets
---
NHL:s 31 lag presenteras i form av en rankning inom de fyra divisionerna. Samtliga skribenter fick ranka divisionerna, som sedan summerades till en gemensam rankning för hela redaktionen.
Vill du skriva om Carolina Hurricanes på SvenskaFans? Hör av dig till hockeyredaktören Niclas Viberg på niclas.viberg@svenskafans.com.
