Blackhawks v.10 – Gamla och nya hjältar
Den här veckan präglades, förutom bra spel mot svårt motstånd, framförallt av Stan Mikitas och Bobby Hulls återkomst till Blackhawks-familjen på fredagskvällen. De två legenderna påminde Blackhawks om en stortid som den nya generationen nu hoppas kunna replikera och överträffa. Vid det ceremoniella nedsläppet släppte Bobby Hull och Stan Mikita pucken mellan San Josés Jeremy Roenick och Blackhawks Jonathan Toews. Där möttes med andra ord representanter från olika eror i Blackhawks historia och det kändes på något sätt som om facklan lämnades över i Toews händer på allvar. Det är nu dags för det nya Blackhawks att förvalta det gamla arvet av en organisation som äntligen återfått sin identitet och sin stolthet.
Minnesota Wild – Chicago Blackhawks 2-4, 4 mars
Veckan började på bortaplan för Chicago Blackhawks då de var på besök i Minnesota för att möte Minnesota Wild. Inför matchen hade Blackhawks inte vunnit i Minnesota sedan den 29 mars 2002, men detta, skulle det visa sig, skulle snart komma att förändras. Minnesota skulle visserligen ta ledningen i början av den första perioden genom mål av slovaken Pavol Demitra framspelad av sin landsman Marian Gaborik. Chicago kvitterade dock ganska omgående efter att ett passningsförsök från Jason Williams tagit på en Minnesota-backs skridsko och lurat Niklas Bäckström i Wild-kassen. I andra perioden tog Blackhawks sedan ledningen genom ett mål av Duncan Keith. Målet dömdes först bort för hög klubba, men efter att det granskats av videodomarna visade det sig att Keiths klubba var under ribbhöjd när han slog in pucken och målet godkändes därmed. I början av den tredje perioden utökade Dustin Byfuglien Chicagos ledning till 3-1. Byfuglien som ursprungligen kommer från just Minnesota fick med andra ord göra mål på sin egen ”hemmaplan”. Minnesota reducerade till 3-2 men Blackhawks kunde till slut fastställa slutresultatet till 4-2 genom ett mål i tom kasse av Craig Adams. Noterbart från matchen är att Jonathan Toews spelade trots 50 stygn under sin läpp. Toews hade givetvis på sig en gallerförsedd hjälm i den här matchen. Jason Williams utsågs till matchens bästa spelare efter 1 mål och 1 assist och Patrick Lalime räddade 28 av 30 skott och fortsätter att storspela i Khabibulins frånvaro.
1st Period
05:56 Pavol Demitra (Marian Gaborik, Nick Schultz)
06:41 Jason Williams (Rene Bourque)
2nd Period
07:40 Duncan Keith (Andrew Ladd, Brent Seabrook)
3rd Period
02:32 PPG - Dustin Byfuglien (Jason Williams)
06:47 Stephane Veilleux (Kim Johnsson, Keith Carney)
19:44 Craig Adams (Rene Bourque)
Chicago Blackhawks – Anaheim Ducks 3-0, 5 mars
Kvällen efter vinsten borta mot Minnesota gästade mästarna från Anaheim United Center. Eftersom Blackhawks spelat riktigt bra den sista tiden skulle det här bli en riktig värdemätare för det unga Chicago-laget, inte minst då Anaheim Ducks kom med sex raka segrar i bagaget. En sjunde skulle innebära ett nytt rekord för Ducks. Denis Savard valde dessutom att starta Corey Crawford i Blackhawks-målet för första gången den här säsongen. Crawford hade innan matchen mot Ducks en start från en tidigare säsong och ett antal inhopp under årets upplaga. Givetvis var det svårt att förutspå hur han skulle hålla för pressen. Efter 19 räddade skott och en 3-0 vinst för Blackhawks får man nog lov att säga att det var en minst sagt lyckad säsongs-”debut”! Första perioden präglades av hårt spel, slagsmål och många utvisningar. Det unga Blackhawks-laget stod dock upp mycket bra mot det erkänt mycket fysiska Anaheim och backade inte en centimeter. Dessutom fungerar Blackhawks powerplay betydligt bättre numer och 7.07 in i första perioden tog Chicago ledningen genom Dustin Byfuglien som sin vana trogen befann sig framför motståndarmålvakten ála Holmström i numerärt överläge. I tredje perioden utökade sedan Blackhawks ledningen till 2-0 genom ännu ett powerplay-mål, den här gången signerat Cam Barker. Slutresultatet blev till sist fastställt av Patrick Sharp som gjorde säsongens 33:e mål. Corey Crawford utsågs givetvis till matchens bästa spelare efter sin nolla medan Byfuglien och Barker fyllde plats två och tre.
1st Period
07:07 PPG - Dustin Byfuglien (Cameron Barker, Patrick Kane)
2nd Period
-
3rd Period
09:01 PPG - Cameron Barker (Patrick Kane, Dustin Byfuglien)
18:29 Patrick Sharp (Brent Seabrook)
Chicago Blackhawks – San José Sharks 2-3, 7 mars
Inför matchen välkomnades legenderna Bobby Hull och Stan Mikita tillbaka till Blackhawks-organisationen. Bobby Hull har gjort 604 mål för Blackhawks och Mikita leder Blackhawks poängliga genom tiderna med 1.467 poäng och 926 assist. Introduktionen verkade ge Blackhawks energi och 3.35 in i första perioden tog Chicago ledningen genom ett powerplay-mål av Brent Seabrook. Endast 17 sekunder senare kvitterade dock Jonathan Cheechoo för Sharks och efter 12.45 tog San José ledningen genom ett mål av Kyle McLaren. Innan perioden var slut skulle dock Jonathan Toews komma att kvittera med sitt 19 mål för säsongen. Matchen skulle bara bjuda på ett mål till och det signerades tyvärr San José Sharks och Patrick Marleau. I slutet av matchen tryckte Blackhawks på för en kvittering och med 32 sekunder kvar av den tredje perioden trodde de 21.908 fansen på läktaren att Blackhawks hade kvitterat. Efter att ha granskat målet på videoreprisen visade det sig dock att Rene Bourque slagit in pucken med handen och därmed var målet ogiltigt. Förlusten innebar Blackhawks första förlust på hemmaplan på 6 matcher. Joe Thornton utsågs till matchens bästa spelare efter 2 assist.
1st Period
03:35 PPG - Brent Seabrook (Patrick Sharp, Andrew Ladd)
03:52 Jonathan Cheechoo (Joe Thornton)
12:45 Kyle McLaren (Joe Thornton, Christian Ehrhoff)
18:09 Jonathan Toews (Duncan Keith, Patrick Kane)
2nd Period
14:31 Patrick Marleau (Devin Setoguchi, Marc-Edouard Vlasic)
3rd Period
-
Chicago Blackhawks – Edmonton Oilers 5-6 OT, 9 mars
På söndagen var det dags för veckans sista match och för motståndet svarade Edmonton Oilers. Många av matcherna mot Oilers i år har varit jämna och det känns som om Edmonton lyckats dra det längsta strået på övertid och straffläggning även tidigare under året. Det här skulle visa sig bli en svängig och målrik match. Edmonton tog tidigt ledningen genom ett powerplay-mål av Dustin Penner. Blackhawks svarade dock genom Patrick Sharp som är Blackhawks speciella målskytt den här säsongen med 34 baljor så här långt. I andra perioden tog Blackhawks ledningen genom Duncan Keith. Det skull dock tyvärr bli den enda ledningen Blackhawks hade under matchen. Lagen utbytte sedan mål och efter att Byfuglien på egen hand forcerat in 5-5 med mindre än fem minuter kvar av den tredje perioden gick även den här matchen till förlängning. Lite drygt 3 minuter in i förlängningen avgjorde Edmonton Oilers matchen då unge Andrew Cogliano gjorde sitt andra mål för kvällen. Blackhawks fick därmed nöja sig med en poäng från söndagens drabbning och har i och med förlusten nu två raka förluster på hemmaplan. Noterbart från matchen är annars att Kevyn Adams var tillbaka i Chicagos laguppställning efter att ha missat 54 matcher. Adams rehabilitering har gått över all förväntan och han kan nu bidra med sin rutin i resten av säsongens matcher. Andrew Cogliano utsågs givetvis till matchens bästa spelare med sina 2 mål. Oilers svensk Robert Nilsson stod även han för en bra match och gjorde 1 mål och passade även fram till Oilers segermål på övertid.
1st Period
02:52 PPG - Dustin Penner (Joni Pitkanen)
07:49 Patrick Sharp (Jonathan Toews, Patrick Kane)
2nd Period
08:22 Duncan Keith (Robert Lang)
10:03 Curtis Glencross (Marc-Antoine Pouliot, Steve Staios)
11:53 Jason Williams (Andrew Ladd, Robert Lang)
18:36 Robert Nilsson (Sam Gagner)
3rd Period
01:29 Marty Reasoner
03:17 PPG - Robert Lang (Cameron Barker, Andrew Ladd)
06:12 Andrew Cogliano (Sam Gagner)
15:25 Dustin Byfuglien
OT Period
03:01 Andrew Cogliano (Robert Nilsson, Tom Gilbert)
Fredagskvällen var en mycket speciell kväll för Blackhawks organisation. Det här var kvällen som två legender på allvar kom tillbaka till Blackhawks-familjen. Jag talar givetvis om Stan Mikita och Bobby Hull. Inför matchen mot Sharks hölls en ceremoni för de två superstjärnorna och det ceremoniella nedsläppet där Hull och Mikita släppte pucken skedde mellan Jonathan Toews och, en annan före detta Chicago-hjälte, Jeremy Roenick. Bilden på Hull och Mikita tillsammans med Roenick och Toews symboliserar olika eror av Blackhawks historia. Hull och Mikita var givetvis stommen i det lag som senast vann Stanley Cup för Blackhawks 1961 och var storstjärnor på och 60- och 70- talet. Stan Mikita spelade över 20 säsonger för Blackhawks och Bobby Hull är fortfarande den spelare som gjort flest mål för Blackhawks, trots att han lämnade för Winnipeg Jets på 70-talet. I början av 90-talet var Chicago Jeremy Roenicks lag. Bland annat gjorde han över 100 poäng tre säsonger i rad och nådde 50-målsplatån vid två tillfällen. Nivåer som ingen annan Chicago-spelare har nått sedan dess. Han tog även Chicago till deras senaste Stanley Cup-final 1992 där det dock blev förlust mot Mario Lemieux och Jaromir Jagr i Pittsburgh Penguins med 4-0 i matcher. Avslutningsvis då Jonathan Toews som kanske bättre än någon annan representerar Blackhawks framtid. Lägg förutom dessa Blackhawks-legender och nya idoler till ett utsålt United Center med nästan 22.000 åskådare och en atmosfär som liknade gamla Chicago Stadium och det är lätt att förstå att det var en speciell kväll. Trots resultatet var det en kväll som jag tror är mycket betydelsefull på lång sikt, inte minst för ett ungt lag. Att för Blackhawks, som i år har använt sig av totalt 18 stycken rookies, få ta del av traditionen av ett vinnande lag och känna stolthet över organisationens historia och emblemet på tröjan kan enligt mig vara lika viktigt för framtiden som att redan i år vara med och kämpa om en slutspelsplats.
Veckan hade annars två skepnader. De första två matcherna spelade Blackhawks riktigt bra ishockey och tog full poäng mot mycket kompetent motstånd. De två sista matcherna spelade laget inte direkt dåligt men tappade ändå mycket värdefulla poäng i slutspelsjakten. Speciellt matchen mot Oilers var lite för svängig för att det ska gå att vara riktigt nöjd. Årets matcher mot Edmonton har dock haft den här karaktären så det var inte helt överraskande.
Glädjande från veckan är annars att Blackhawks powerplay förbättrats något. Det verkar som om de hittat en fungerande uppställning med Jason Williams och Cam Barker på blålinjen, medan Jonathan Toews och Pat Kane styr spelet och med stora tunga Dustin Byfuglien framför mål. Just Byfuglien har börjat använda sin styrka och tyngd mer och mer och stundtals ser det ut som om han gör vad han vill på isen. Kan den unga jätten skaffa sig ett solitt självförtroende framöver kan han komma att bli riktigt dominant med sin storlek och skicklighet i en livsfarlig kombination. Ett annat glädjeämne är givetvis Corey Crawfords nolla mot regerande mästarna. Fler sådana insatser kommer att behövas framöver eftersom varje poäng är totalt avgörande i det här skedet av säsongen. I skrivande stund har Blackhawks 7 poäng upp till den sista slutspelsplatsen med 13 matcher kvar. Ingen lätt uppgift givetvis, men som Blackhawks-fan känns det otroligt bra bara att kunna säga att hoppet lever fortfarande!
Intern Poängliga:
1. Patrick Kane – 69 matcher, 16 mål, 43 assist, 59 poäng, -6
2. Patrick Sharp – 67 matcher, 34 mål, 19 assist, 53 poäng, +20
3. Robert Lang – 66 matcher, 19 mål, 29 assist, 48 poäng, +14
4. Jonathan Toews – 51 matcher, 19 mål, 26 assist, 45 poäng, +10
5. Dustin Byfuglien – 56 matcher, 16 mål, 15 assist, 31 poäng, -7
Western Conference
# Team GP Pts
1. * Detroit 69 96
2. * San Jose 70 90
3. * Calgary 69 82
4. Dallas 72 89
5. Anaheim 72 86
6. Colorado 71 82
7. Minnesota 70 81
8. Vancouver 69 80
9. Nashville 71 78
10. Phoenix 70 75
11. Edmonton 70 73
12. Chicago 69 73
13. Columbus 70 73
14. St. Louis 70 69
15. Los Angeles 71 60
