SvenskaFans rankar: 7. Chicago Blackhawks

Säsongen 2010-2011 var en enda lång baksmälla för de då regerande mästarna. På grund av att man pressades emot lönetaket blev man tvungen att göra sig av med tongivande spelare, vilka man inte lyckades ersätta. Nu efter andra sommaren med stora förändringar i truppen, har man ett lag som påminner mycket om det som tog hem Lord Stanleys buckla 2010.

Den stora snackisen inför förra säsongen var om alla spelare som hade blivit tvungna att lämna laget efter Stanley Cup-vinsten mot Philadelphia Flyers. Spelare som Dustin Byfuglien, Andrew Ladd, Antti Niemi, John Madden, Kris Versteeg, Ben Eager, Adam Burish och Brent Sopel hade alla på ett eller annat vis hamnat någon annanstans i NHL. Dessa ersattes av mindre namnkunniga spelare som Viktor Stålberg, John Scott, Fernando Pisani, Marty Turco samt mindre rutinerade spelare från de egna leden.

Som väntat gick det inte lika bra som det hade gjort året innan, utan man slutade på en 8:e plats i Western Conference. Detta tack vare att Dallas Stars misslyckades med att vinna den sista grundseriematchen och kunde därför inte gå förbi Blackhawks i tabellen. 97 poäng lyckades Blackhawks få ihop i grundserien vilket i Eastern Conference hade räckt till en 6:e plats. Men Western Conference var ett getingbo in i det sista då platserna 4-9 endast skildes åt med ynka 4 poäng.

I och med att man knep den sista slutspelsplatsen skulle man nu få möta sin nemesis Vancouver Canucks i första rundan. Väl där förlorade man de tre första matcherna och säsongen såg ut att få sig ett slut. Istället reste sig laget och började spela säsongens finaste hockey och man lyckades kvittera serien till 3-3 i matcher. Den sjunde och avgörande matchen blev en riktig nagelbitare. I matchens sista minut kvitterar Jonathan Toews i numerärt underläge till 1-1 och sudden death är ett faktum. En rensning i egen zon av Chris Campoli fångas upp av Alexandre Burrows och med ett slagskott lyckas han överlista Corey Crawford. Där tog säsongen 2010-2011 slut för Blackhawks del.

Man lyckades harva sig vidare till ett slutspel tack vare en kapten i Jonathan Toews som spelade så pass bra andra halvan av säsongen att han lyfte laget över slutspelsstrecket. Tillsammans med Corey Crawford, som hade tagit över förstaspaden från en ojämn Marty Turco, var de Blackhawks två absolut bästa spelare. En glödhet kapten och en rookiemålvakt som spelade med otroligt självförtroende gjorde att man till slut fick chansen att försvara vinsten från året innan. Annars hade man varit första laget sedan Carolina Hurricanes (2006) att inte nå slutspel året efter att ha vunnit Stanley Cup.

Men vad var det som inte fungerade förra säsongen, trots att man hade ett av ligans mest talangfulla lag? Trots en glödhet Marian Hossa i inledningen på säsongen fick man inte alls den start man hade önskat. Ett tufft spelschema tillsammans med spelare som inte fått tillräckligt med vila sägs ligga som grund till detta. Tillsammans med skadebekymmer tycktes detta slita mycket på laget. Noterbart är att endast Duncan Keith och Brent Seabrook spelade alla grundseriematcher och dessa två är spelare som snittar runt 25 minuter per match.

Omsättningen på spelare innan och under säsongen, på grund av ett lönetak som inte kunde få plats med både stjärnor och vassa rollspelare, gjorde att man inte alls lyckades få samma lagkänsla som man tidigare haft.

Till nästa säsong hade ligan beslutat sig för att höja lönetaket, vilket Blackhawks var mer än nöjda med. Detta gjorde att man kunde agera annorlunda på spelarmarknaden än vad man gjorde sommaren innan. Nu hade man större möjlighet att kunna värva spelare man verkligen ville ha. Till skillnad mot förra året då man blev tvungna att pressa in folk under lönetaket.

Man valde att gå skilda vägar med dyra spelare som Brian Campbell, Tomas Kopecky, Troy Brouwer och Chris Campoli, samt att man valde att inte förlänga kontrakt med rollspelare som helt enkelt inte höll måttet, som Jake Dowell, Jordan Hendry och Fernando Pisani.

Det blev fort tydligt vilken väg Blackhawks ledning valde att gå när spelarmarknaden öppnade igen. Rutin och tuffhet var det man ville ha. Andrew Brunette (38 år), Sean O'Donnell (39), Jamal Mayers (36) och Steve Montador (31) faller in på båda attributen. Detta är spelare som är väl medvetna i sina roller och som har ett gemensamt mål, att vinna Stanley Cup.

Förrutom dessa åldermän har man fått in Rostislav Olesz, Brett McLean, Sami Lepistö, Brandon Segal och sist men inte minst, Daniel Carcillo.

Olesz var det man fick i utbyte mot Brian Campbell. På grund av skada är det väldigt svårt att veta exakt vad det är man har fått i detta forna förstarundsval. Om det var en trade endast för att sänka lönekostnaderna eller för att faktiskt förstärka laget återstår att se.

Sami Lepistö var det billigare alternativet till Chris Campoli, som valde att gå till domstol för att få sin vilja igenom om en högre lön. Detta nappade alltså inte Blackhawks på.

Brett McLean och Brandon Segal är först och främst tänkta för farmarlaget Rockford Icehogs. Men båda har rutin från att ha spelat i NHL så vid en eventuell uppflyttning kommer de inte göra bort sig.

Sedan har vi Daniel Carcillo. En agitator som Blackhawks saknade förra året, sedan Adam Burish försvunnit. All heder till John Scott men Carcillo kan verkligen krypa under skinnet på motståndarna, på gott eller ont.

I och med dessa värvningar ser laget både äldre och tuffare ut i hopp om att farten inte försvinner, som varit lagets signum de senaste säsongerna. Hur som helst kommer Chicago Blackhawks 2011-2012 vara ett otroligt jobbigt lag att möta som inte viker ner sig i första taget. Tuffheten tillsammans med utvilade, revanschsugna stjärnor kan bära riktigt långt. Madhouse on Madison kommer få anledning att väsnas.

Målvakter:

Ännu en gång finns det vissa frågetecken kring målvakterna när man ska gå in i en ny säsong. Förstamålvakten är redan spikad i Corey Crawford. Det är bakom honom det finns en viss ovisshet. Kommer det bli Alexander Salak med lite rutin från NHL-spel eller Ray Emery som kommit till klubben på ett try-out kontrakt?

Det Blackhawks ledning hade som största prioritet efter förra säsongen var att skriva ett nytt kontrakt med succémålvakten Corey Crawford. Ett avtal värt 8 miljoner dollar fördelat på 3 år var det man belönade sitt andra val från 2003 med. Förra säsongen började Crawford som backup till veteranen Marty Turco, men allt eftersom Turco inte kunde leverera tog alltså "Crow" över som förstamålvakt. Det förtroendet förvaltade han på bästa möjliga vis. En plats i NHL All-Rookie Team som bästa målvakt bland alla rookies och imponerande statistik som placerade honom bland de tio främsta i insläppta mål/match. Efter att i flera säsonger nosat på en plats i NHL men som fick se sig petad flera gånger om, lyckades Crawford alltså få sitt genombrott. Återstår att se ifall han kan hantera pressen som kommer under sitt andra år. Men efter att ha tillhört Blackhawks organisation ända sedan 2003 är det trots allt en mycket mogen spelare som har fått gå den långa, hårda vägen till en plats i NHL.

Bakom Crawford finns den tjeckiske målvakten Alexander Salak, som man fick rättigheterna till i en trade med Florida Panthers förra säsongen. Med endast 2 NHL-matcher i bagaget fick Salak se sig utlånad till Elitserien och Färjestad under förra säsongen. Väl i Sverige blev det succé med endast 1,97 insläppta mål/match på 32 matcher och ansågs av många som en av de bättre målvakterna som spelade utanför Nordamerika.

När man hade sett över sin målvaktssituation med två relativt orutinerade målvakter signerade man Ray Emery på ett try-out kontrakt efter att han hade gått som free agent från Anaheim Ducks. I Ducks gjorde Emery väl ifrån sig i Jonas Hillers frånvaro. Men eftersom Emery haft stora skadeproblem under senare år fanns det inget lag som ville knyta till sig den hetlevrade kanadensaren. Under den pågående försäsongen har alltså Emery chansen att visa upp sig och konkurrera med Salak och visa att han förtjänar en plats bakom Crawford.

Backar:

Trots 45 poäng var det inget lyckat år för forne Norris Trophy-vinnaren Duncan Keith. Med skador på backlinjen var det Keith som fick bära det tyngsta lasset i början av säsongen. Matcher med upp emot 30 spelade minuter var inte alls omöjligt, men det blev helt enkelt för mycket. Poängproduktionen haltade och en plus/minus-statistik som slutade på -1 visade att det var något som inte stämde. Senare har Keith erkännt att det var brister i motivationen som var grunden till det dåliga spelet. Efter en säsong med vinst i Stanley Cup, OS-guld och Norris Trophy var det svårt att nå samma framgång. Men i slutspelet mot Vancouver visade Keith vad han går för med 4 mål på 7 matcher.

Allt som oftast har Keith Brent Seabrook bredvid sig och bildar då ett av ligans absolut bästa backpar. Seabrook var tvivelaktigt Blackhawks bästa back under föregående säsong. Han petade sin partner i lagets första power-play uppställning och hade fått ihop 48 poäng när säsongen var slut, vilket var nytt personligt rekord. Seabrook som annars varit känd för sin fysiska spelstil visade att han är kapabel till mer än så. Tack vare sin fina säsong fick Seabrook sitt kontrakt förlängt med 5 år.

Niklas Hjalmarsson som inför förra säsongen hade blivit belönad med ett nytt kontrakt, levde inte alls upp till förväntningarna. Endast 10 poäng på 80 matcher blev det. Trots att det är defensiven som är Hjalmarssons styrka kan man förvänta sig mer av honom än den skara poängproduktionen. Förmågan att producera mer finns absolut där och nu i Brian Campbells frånvaro måste "Hammer" ta nästa steg i utvecklingen.

Förra årets största överraskning vid sidan av Corey Crawford var Nick Leddy. Som tonåring spelade han väldigt respektlöst och såg ut att trivas väl i det höga tempot. Leddy, som man fick i en trade med Minnesota Wild 2010, kommer även han ha högre förväntningar på sig, precis som Hjalmarsson. Men med tanke på vad han visade förra säsongen finns det ingen anledning till att han inte kan utvecklas mer. Med sin fina skridskoåkning och sitt precisa skott påminner han väldigt mycket om en ung Duncan Keith.

I en trade med Buffalo Sabres fick man backen Steve Montador i utbyte mot ett val i sjunde rundan 2012 eller 2013. Något Blackhawks hade problem med förra säsongen var spelet i boxplay och med Montador hoppas man kunna lösa dessa problem. Den 31-åriga backen mäktade med 26 poäng på 73 matcher och kommer tillföra en hel del rutin efter att ha spelat i ligan 9 säsonger och med 5 olika klubbar.

När man inte lyckades komma överens med Chris Campoli om ett nytt kontrakt tog man in den finske backen Sami Lepistö från den fria marknaden. Lepistö var en del av det finska landslag som vann VM-guld förra säsongen och har en spelstil som är snarlik den Campoli har, med bra skridskoåkning och bra speluppfattning.

Som sjundeback har man tagit in veteranen Sean O'Donnell. Den snart 40-åriga backen har en Stanley Cup-ring med Anaheim Ducks och har spelat 1173 matcher i världens bästa hockeyliga. I O'Donnell får man in ovärderlig rutin vilket är extremt viktigt under en lång säsong. Det är främst i defensiven han har sina spetskompetenser.

Den spelare i truppen som kommer få mest begränsad speltid är John Scott. Med en väldigt haltande skridskoåkning hade Scott egentligen en uppgift förra året, att fightas. Därför gjordes de flesta av hans 40 matcher som forward i en fjärdekedja. Men med Daniel Carcillo som ny i laget är situationen kring Scott väldigt oviss och det spekuleras i att han kommer bli uppsatt på waivers.

Forwards:

Fjolårets bästa spelare var, tillsammans med Corey Crawford, kaptenen Jonathan Toews. Under våren var det praktiskt taget dessa två som fick laget att klättra i tabellen. I Toews har man en spelare som tillhör den absoluta världseliten och det är få spelare som kan ses så kompletta som honom. En nominering till Frank J .Selke Trophy påvisar detta, men som Ryan Kesler sedan vann. Som 23-åring har han redan vunnit Stanley Cup, OS, VM, JVM (2 gånger), Conn Smythe Trophy och blivit MVP i OS. Den största anledningen till Toews framgång är hans tjurskallighet och den otroliga viljan att vinna, vilket har gett han smeknamnet "Captain Serious".

Blackhawks farligaste offensiva vapen hittar vi i Patrick Kane. Men trots att Kane snittade en poäng/match ansågs han ha ett mellanår förra säsongen. Poängskörden sjönk från 88 poäng säsongen 2009-2010 till 72 poäng 2010-2011. Detta dels på grund av skada men även tack vare ett ojämnare spel där han var glödhet ena matchen, till att vara osynlig i nästa. Ojämnheten tillsammans med brister i defensiven har varit Kanes största problem. Men efter att ha tränat hårdare än någonsin under sommaren hoppas Kane ha fått bukt med detta. Olyckligt nog blev han tvingad till en handoperation på grund av träningen. Fast återhämtningen har gått fortare än väntat så Kane ska vara tillbaka lagom till början på säsongen och förhoppningsvis fått delta i några försäsongsmatcher.

Med ett år kvar på sitt kontrakt valde Blackhawks att förlänga med Patrick Sharp i ytterligare fem år. I en kedja med Toews och Kane hade Sharp sin bästa säsong poängmässigt. 71 poäng på 74 matcher är riktigt fina siffror av högerskytten. Sharp blev även belönad med en plats i NHL All-Star Game och som tack för förtroendet gjorde han tre poäng och blev matchens MVP. Något som endast två Blackhawks-spelare lyckats med tidigare, Eric Daze och Bobby Hull. Sharps intåg denna säsong tycks bli något försenad då han blivit tvingad till en blindtarmsoperation.

Efter att ha spelat Stanley Cup-final tre år i rad har nu Marian Hossa fått välbehövlig vila. Hossas två första säsonger med Blackhawks har varit fyllda med skador och han har totalt missat 42 matcher. Med det kontraktet slovaken har tycker man att han har en hel del att leva upp till, så minst 70 poäng kan man kräva av stjärnan. Får bara Hossa vara skadefri kan det bli en riktigt framgångsrik säsong. Men även Hossas debut denna säsong fick sig en törn då flygkraschen i Ryssland tog ifrån honom en av hans bästa vänner i Pavol Demitra. Efter att ha fått en tid att sörja är nu Hossa tillbaka i Chicago och förbereder sig inför säsongen.

I Dave Bolland har vi en av ligans mest underskattade spelare. Som center i tredjekedjan har han varit en superpest för motståndarlagens stjärnor, fråga bara bröderna Sedin och Joe Thornton. Förrutom att göra livet surt för andra spelare är Bolland kapabel till mycket offensivt. Men på grund av den roll han har i laget och problem med skador har poängproduktionen inte varit så bra den skulle kunna vara. Eftersom Blackhawks har problem med naturliga centrar finns det chans till att Bolland tar steget upp i andrakedjan och får då Marian Hossa som radarpartner.

Ny för året är veteranen Andrew Brunette, som närmast kommer från Minnesota Wild. Järnmannen Brunette har endast missat nio matcher sedan säsongen 1999-2000 och har producerat som minst 46 poäng/säsong sedan dess. Coach Q hade Brunette under tiden i Colorado Avalanche så man är mycket väl medveten om vad det är för spelare man har värvat. Med en ålder på 38 år så är Brunette den äldsta bland lagets forwards och är i Chicago av en enda anledning, att vinna Stanley Cup.

När Blackhawks tradade bort Jack Skille under förra säsongen fick man den unge tjecken Michael Frolik. Frolik blev draftad som 10:e spelare totalt 2006 men har inte riktigt levt upp till förväntningarna. Efter att under sina två första säsonger gjort 20 mål eller fler blev det endast 11 under hans tredje säsong. Väl i Chicago utmärkte sig Frolik främst som en pålitlig tvåvägsspelare och bildade en stabil kedja tillsammans med Bolland och Bickell.

Den snabbskrinnande svensken Viktor Stålberg fick se sig ha en komplicerad första säsong i Chicago. Ena matchen fick han spela med lagets bästa spelare i en förstakedja för att till nästa match se sig placerad i fjärdekedjan. Det var mycket stolpe ut för Stålberg som inte alls fick puckarna att gå dit han ville. Får han det bara att lossna så kan det mycket väl bli en mer permanent plats bland lagets toppkedjor.

När man i somras gjorde sig av med Brian Campbell fick man i utbyte tjecken Rostislav Olesz. Som sjunde spelare i 2004 års draft har han ännu inte fått något genombrott, men i en ny omgivning och i ett bättre lag hoppas man att det nu släpper. Efter att ha missat stora delar av fjolårssäsongen med en knäskada har Olesz mycket att bevisa för att kunna ta en plats i laget.

Poängbästa rookie i Blackhawks förra året var Brian Bickell. 37 poäng av en spelare som tillbringade tid mest i tredje- och fjärdekedjan är väldigt bra. Men med större konkurrens om platserna denna säsong måste Bickell ta nästa steg i sin utveckling. I likhet med Stålberg måste Bickell ta för sig mer fysiskt för att hålla sin plats i laget.

I Jamal Mayers har Blackhawks fått en typisk spelare för fjärdekedjan. Från tiden i St. Louis Blues känner Mayers och Quenneville varandra väl. Normalt sett är Mayers en ytterforward men kan även figurera som center om det behövs. Backar aldrig ifrån en fight om tillfälle ges och är en fysiskt väldigt stark spelare.

När man presenterade värvningen av Daniel Carcillo var det många som höjde på ögonbrynen. Den kontroversiella spelaren som hade spelat för Philadelphia Flyers när man mötte dem i finalen 2010 var ingen spelare man kunde tänka sig spela för klubben. Carcillo spelar alltid på gränsen, oftast över den. Själv säger sig Carcillo ha mognat i sitt spel och lärt sig hantera sina känslor. På presskonferensen där Carcillo och Brunette presenterades gick han direkt till attack mot Vancouver Canucks, som på senare år blivit en Blackhawks största rivaler, med att säga att "There is a few guys that played outside their shoes".

Ben Smith fick smaka på hur det är att spela i NHL mot slutet av grundserien och i slutspelet. Med tre mål i serien mot Canucks visade Smith att han är redo för spel med de stora grabbarna. En energisk spelare som kan husera i alla kedjeformationer. Men tack vare att Blackhawks har få spelare med tvåvägskontrakt får nog ändå Smith se sig själv tillbringa viss tid i AHL och Rockford Icehogs.

I likhet med Smith får nog Marcus Krüger tillbringa en del tid i AHL. Trots att man tror mycket på Krüger måste han växa in i NHL-kostymen för att på så vis ta för sig mer. Men det som talar för att ex-djurgårdaren ska ta en plats direkt är bristen på naturliga centrar. Men gör Krüger en fin försäsong och tack vare skadan på Patrick Sharp talar ändå för att han ska få inleda säsongen i NHL.

Nyckelspelare:

Jonathan Toews, Duncan Keith, Corey Crawford

Nyförvärv:

Rostislav Olesz – trade, Florida Panthers
Steve Montador – trade, Buffalo Sabres
Jamal Mayers – free agent, San Jose Sharks
Brett McLean – free agent, Bern
Sean O'Donnell – free agent, Philadelphia Flyers
Andrew Brunette – free agent, Minnesota Wild
Daniel Carcillo – free agent, Philadelphia Flyers
Sami Lepistö – free agent, Columbus Blue Jackets
Ray Emery – free agent, try out-kontrakt, Anaheim Ducks
Brandon Segal – free agent, Dallas Stars
David Toews – trade, New York Islanders

Förluster:

Troy Brouwer – trade, Washington Capitals
Brian Campbell – trade, Florida Panthers
Tomas Kopecky – trade, Florida Panthers
Jake Dowell – free agent, Dallas Stars
Chris Campoli – free agent, klubb ej klar
Jordan Hendry – free agent, Minnesota Wild
Ryan Johnson – free agent, Detroit Red Wings
Fernando Pisani – free agent, klubb ej klar
Marty Turco – free agent, klubb ej klar

Svenskar:

Niklas Hjalmarsson, Viktor Stålberg, Marcus Krüger

Coach:

Joel Quenneville

Preliminär laguppställning:

Andrew Brunette – Jonathan Toews – Patrick Kane
Viktor Stålberg – Patrick Sharp – Marian Hossa
Rostislav Olesz – Dave Bolland – Michael Frolik
Daniel Carcillo – Jamal Mayers – Bryan Bickell

Duncan Keith – Brent Seabrook
Niklas Hjalmarsson – Nick Leddy
Sami Lepistö – Steve Montador
Sean O'Donnell

Corey Crawford (Ray Emery)

Andra notabla spelare: Ben Smith, Marcus Krüger, John Scott, Jeremy Morin, Kyle Beach, Brandon Segal, Brett McLean, Shawn Lalonde, Dylan Olsen, Rob Klinkhammer

---

Bästa nyförvärvet: Andrew Brunette

Den rutinerade kanadensaren är kapabel till 20 mål och kommer få speltid i ett av ligans bästa power play. Han vet var man ska placera sig för att peta in "skitmålen" och kommer till laget med en otrolig drivkraft att få avsluta sin karriär med att vinna Stanley Cup.

Värsta förlusten: Brian Campbell

Spelmässigt är "Soupy" den värsta förlusten då hans snabbhet och puckkontroll kommer saknas bland försvararna. 27 poäng och +28 på 65 matcher är siffror som blir svåra att matcha, men med tanke på Campbells lön blev det ohållbart att ha en 3-4:e back som tjänade 7 miljoner dollar/säsong.

Årets poängkung: Patrick Kane

Efter att ha snittat en poäng/match förra säsongen är Kane redo att ta nästa kliv för att bli en av ligans absolut vassaste offensiva spelare. Får bara "Kaner" hålla sig skadefri finns det potential till att spräcka gränsen för 100 poäng.

Årets nykomling: Ben Smith

Med endast 6 matcher förra säsongen räknas alltså Ben Smith fortfarande som rookie. Förmågan att kunna spela på flera positioner och att han kan hantera flera olika roller gör att Smith är den nykomling som kommer få spela flest matcher. Särskilt hans spel i slutspelet visade på att Smith är redo att göra sig ett namn i NHL.

Årets genombrott: Nick Leddy

Blackhawks yngsta spelare Nick Leddy kommer vara den som får axla rollen som Brian Campbells ersättare. Tack vare hans frammarsch förra året gjorde det enklare att göra sig av med Campbell. Räkna med att Leddy kommer fortsätta att utvecklas och få speltid i power play med sitt fina skott.

###

1.
2.
3.
4.
5.
6.
7. Chicago Blackhawks
8. Detroit Red Wings
9. Philadelphia Flyers
10. Tampa Bay Lightning
11. Buffalo Sabres
12. Anaheim Ducks
13. New York Rangers
14. Montreal Canadiens
15. Nashville Predators
16. New Jersey Devils
17. Columbus Blue Jackets
18. Calgary Flames
19. St. Louis Blues
20. Carolina Hurricanes
21. Toronto Maple Leafs
22. Phoenix Coyotes
23. Minnesota Wild
24. Colorado Avalanche
25. Florida Panthers
26. Dallas Stars
27. Edmonton Oilers
28. Winnipeg Jets
29. New York Islanders
30. Ottawa Senators