Detroit Red Wings; The end
Det har gått ungefär en vecka sen Detroit blev utslagna av San Jose och det blev som min gamla mormor hade sagt, ”en peppis på näsan”. 4-3 i matcher vann San Jose med och det känns mer eller mindre som att besvikelsen inte har gått ur mig. Det kan ju vara en av anledningarna till varför den här artikeln dyker upp nu, det är svårt att få ett perspektiv direkt efter en förlust. Hade jag skrivit den här artikeln dagen efter så hade det väl slutat med ett a4-ark av diverse mundiarré som styrts åt San Josés håll. Jag vill helst vara rättvis mot både Detroit och San José, för i slutändan så är det alltid det bättre laget som vinner.
Det känns otroligt tråkigt när ens lag åker ut eller förlorar en final. Tomheten är det första som dyker upp, tankarna går från att vara chockad, hur kunde vi förlora det här? Som sedan går över till ilska, hur f*n kunde vi förlora mot sharks? Till att man vänder det till en form av självömkan, det är så synd om mig för att Detroit inte lyckades vinna i år. Slutligen efter dessa 3 former av sinnestillstånd så kommer man till den viktigaste, accepterandet. Tyvärr så kan man inte vinna varje år, så är hockeyn och vi får helt enkelt acceptera att vi kommer tillbaka nästa år, mer redo än någonsin förr och att vi inte behöver ha att bitterljuvt farväl den 1:a juli. För jag vet faktiskt inte varför men det känns lättare att acceptera att vi har åkt ut nu jämfört med tidigare år Detroit har åkt ur Stanley cup. Kanske var det så att det inte var menat att vi skulle vinna i år.
Man går in i ett slutspel väl medveten om att det kommer bli en berg-och-dalbana av känslor något som kan likna de sista 5 månaderna under en graviditet. Man är glad, man är orolig, man är frustrerad, man är arg, ja, you name it. Hur som haver, det är jobbigt att sitta och tänka ”Tänk om vi gjorde så?” istället för att ändå försöka fokusera på det positiva som ändå ha varit. Det är många som kommer att se det här som ett fiasko för Detroit och visst, på något vis är det väl det för man förväntar sig att Detroit ska vara i final varje år. Detroit förlorade fyra matcher med udda målet mot ett högre seedat lag som i slutändan hade hemmafördelen. Två av de förlusterna kom på övertid när en Detroitspelare styrde in pucken via sin egen klubba. Det här var inte ett lag som blev utsparkade ur slutspelet med baken före, faktumet att det bara var 7 andra lag som har tvingat fram en 7:e match ur ett 0-3 underläge gör att man ändå känner lite stolthet, även i förlorande stund.
Ni ska få ett par anledningar som gör att jag är optimistisk inför framtiden och kommande säsonger.
Vi kan börja med Jimmy Howard, jag har klagat på killen en del i mina artiklar tidigare det är bara att gå tillbaka och jämföra statistiken på säsongerna 09-10 och 10-11. Det var inte en spektakulär säsong som Jimmy har haft men i slutspelet visade han verkligen vad han går för. Hans statistik under slutspelet blev 7-4 i record, 2.49 GAA och .923% i räddningsprocent, en förbättring gentemot grundserien. Detroit hade inte svept Coyotes utan Howards fina spel i match 3 och 4, de hade inte heller fått en match 7 mot sharks om inte Howard hade stulit match nummer 5 i HP Pavilion. Med tanke på att han bara gör sitt andra slutspel under karriären så spelade han riktigt bra samtidigt som spelarna framför honom inte gjorde det.
Innan säsongen så var det frågan om Nicklas Lidströms vara eller inte vara, vi måste vara ärliga och inse att säsongen 09-10 inte var en av Nicklas bästa. Man kan lugnt säga att han studsade tillbaka mer än vad man hade kunnat tro. Även om man kan stirra sig blind på hans +/- statistik så bör man inte göra det. Han gjorde 62 poäng (andra bäst i NHL) samtidigt som han spelade 23 minuter per match mot det bästa motståndet man kan få. Det är alltid betryggande att ha nummer 5 på planen, trots en ålder på över 40 år så är han fortfarande en av NHL:s bästa backar. Chris Chelios, vem är det?
Om det är så att ni har orkat läsa såhär långt eller bara skummat igenom artikeln så stanna upp lite och läs detta noga. Pavel Datsyuk är definitivt en av ligans toppspelare. Han var helt ledande med sina 15 poäng på 11 slutspelsmatcher. Fast det är inte bara det, det är hur han spelar och tar över matcherna. Han gör poäng och han är en av de spelare som verkligen spelar tills domaren blåser i pipan. Han körde bokstavligt talat över Phoenix och han var den bästa spelaren i matchserien mot sharks, även om man tar in alla San Jose spelare i uträkningen. Jag tror genuint att han blir bättre och bättre, vilket samtidigt är skrämmande för resten av NHL.
Det gäller att hitta ljusglimtar i alla sorts av mörker och det finns ändå en hel del vi som Detroitfans kan vara stolta över. 11:e raka säsongen med en poängskörd över 100 poäng, ett nytt NHL-rekord. En till central-division titel, den nionde på de senaste tio säsongerna, den 5:e raka säsongen man har gått vidare från förstarundan, den längsta aktiva streaken i NHL. Sen får vi inte glömma Chris Osgood’s 400:e vinst (över Colorado), 4 rookies gjorde sina första mål i NHL och för att inte glömma det viktigaste av allt – Det är den 20:e gången i rad Detroit går till slutspel, den längsta aktiva streaken i all professionell Amerikansk sport just nu.
Som jag ändå sa tidigare, man hade som mål att vinna Stanley Cup, nu lyckades man inte med det, fiasko? Det är det verkligen inte. Vi behöver inte se över våran trupp något speciellt, vi har ett bra lag och vi hade lika gärna kunnat gå hela vägen i år. Jag tycker Detroit ska fortsätta på det konceptet de har och det kommer troligtvisatt bli en lång och spännande sommar för oss fans. Det dröjer inte allt för länge innan jakten på den 12:e titeln börjar.
Avslutar denna otroligt långa artikel med en lyckospark till Tampa Bay.
GO BOLTS!
