Stanley Cup-bloggen: En avslagen och passiv final – bättring krävs
Den första finalmatchen mellan New Jersey och Los Angeles var en besvikelse. Det dröjde i princip 50 minuter innan matchen tog fart på allvar. Innan dess var spelet präglat av passivitet och hela tillställningen var allmänt avslagen… hur det nu kan vara så i en Stanley Cup-final.
Det var Los Angeles som inledde matchen bäst, och det var både rimligt och rättvist att de också tog ledningen. Andy Greene slarvade bort pucken bakom egen förlängda mållinje och visade samtidigt ett typexempel på misstag som man inte har råd med i en finalserie.
Anförda av framför allt Anze Kopitar och de fantastiska men ack så oglamorösa Jordan Nolan och Dwight King lyckades Los Angeles ta udden ur New Jersey. Nu lyckades Devils förvisso skapa en del målchanser ändå, främst genom David Clarkson, men någon större trygghet i Devils såg man inte. Mot slutet av den andra perioden fick man dock med sig ett flytmål, när Anton Volchenkov flippade in pucken mot mål och den styrdes in via Slava Voynov.
Matchen tog som sagt inte fart förrän i den tredje perioden, men då var det också Devils som tog kommandot. Efter att Zach Parise hade fått ta emot en del smällar tände lagkamraterna till – återigen mycket märkligt att det är vad som krävs i en Stanley Cup-final… – och Los Angeles fick problem.
Devils var nära att ta ledningen flera gånger om, bland annat brände Mark Fayne öppen kasse och Devils fjärdekedja fortsatte att ställa till stora problem för motståndarna under det här slutspelet.
Någon utdelning fick man dock inte, utan Jonathan Quick lyckades stå emot anstormningen, och i förlängningen avgjorde sedan Anze Kopitar.
För det första bjöd Justin Williams på en mycket vacker framspelning, men framför allt är det kylan som Kings centerstjärna visade upp ensam mot Martin Brodeur som imponerar. Han gled lugnt och fint in mot Brodeur och lade lika lugnt och fint över pucken till vänster innan han tryckte in den i nät.
Ett klassmål rakt igenom – och kanske lade till och med målet grunden för det slutgiltiga erkännandet för Kopitar?
Det fanns höjdpunkter i matchen. Kopitars avgörande mål är givetvis det största, men vi kunde också glädja oss åt Drew Doughtys enastående agerande över hela isen, Zach Parises obevekliga arbetsinsats och Dainius Zubrus genomgående klockrena insats.
Den enskilt största besvikelsen hittar vi i Ilya Kovalchuk. Skadeproblem eller inte – men i den första finalmatchen var det tendenser från den ”gamla” Kovalchuk vi såg. Skridskoåkningen var bara energisk i offensiv riktning, han hängde ofta kvar väldigt högt upp i banan när Devils försvarade och han tog allt som oftast märkliga beslut med pucken vid klubbladet.
Om Devils ska bli lyckosamma i den här finalserien krävs det att Kovalchuk presterar en likadan hockey som han har gjort under merparten av den här säsongen, annars kommer Los Angeles imponerande djup på forwardssidan fälla avgörandet.
Jag förväntar mig också att båda lagen snäpper upp sitt agerande rent generellt. De första 40 minuterna av matchen kändes som en random grundseriematch i omgång 47. Någon större finalkänsla infann sig inte, varken från Devils eller Kings sida – trots att det dräller av spelare, i båda lagen, som har varit i final tidigare.
En match i Stanley Cup-finalen kan inte vara så passiv och avslagen som merparten av nattens match var. Det krävs bättring av såväl Kings som Devils – men kanske framför allt av de senare.
