Four Nations – När hockeyn blev något annat än hockey
Ishockey i världsklass, med rivaliteter som sprakade på isen, och en final utöver det vanliga. Men när Kanada och USA ställdes mot varandra handlade det inte bara om sport – utan om andra politiska symbolvärden bortom hockeyns sarger.
Four Nations är över, och även om jag står fast vid känslan av att det hade lite av den där amerikanska jippo-stämpeln över sig – så var det också en sjuhelsikes bra turnering. Kvalitén i spelet var outstanding och matcherna kändes inte alls som alltför snälla träningsmatcher. Spelarna levde verkligen upp till riktig tävlingsanda där rivaliteten fick spraka loss på allvar.
Jag kan förstå att den NHL-frälste känner sig extremt nöjd, till skillnad från det annars rätt ointressanta All Star Game som sker vid den här tiden på året.
När världsishockeyn äntligen fick möjlighet att visa upp sin allra bästa sida på isen, hamnade Four Nations också, tyvärr, i skottgluggen för den världspolitiska konflikt som blåser här och nu i vår samtid. Ingen har undgått den märkliga tid där relationen mellan USA och Kanada just nu är lika kall som ett kylaggregat. Kanada är ett av de länder som utan att vara inblandad i någon militär konflikt, har fått utstått mest de senaste veckorna från sin granne i söder. USA har hotat landet med tariffer, politiskt hånat Kanadas demokratiska suveränitet genom att bland annat kallat Kanadas premiärminister för guvernör, att Kanada kommer att bli deras ”femtioförsta stat” och så vidare…
Det är ett allvarligt politiskt läge som sammanföll samtidigt som just USA och Kanada gjorde upp i Four Nations. Och hur det spillde över på ishockeyns arena blev tydligt när den kanadensiska publiken svarade upp med att bua ut den amerikanska nationalsången. Det väckte upprörda känslor i delar av USA. Enskilda amerikanska hockeybloggare/tyckare uttalade sig om hur den kanadensiska ”wokekulturen” spillt över på hockeypubliken, samtidigt som USAs allra högsta maktelit som vice presidenten uttalat sig i mindre lyckade diplomatiska ordalag om händelsen.
Inför Four Nation-finalen mellan USA och Kanada skrev även Donald Trump att han hade kontaktat det amerikanska landslaget, och direkt översatt, ”… för att sporra dem mot seger ikväll mot Kanada”... och ”kanske snart, kommer att bli vår omhuldade, och mycket viktiga, femtioförsta stat.”
Finalen fick ett djupare läge än bara hockey. Den var inte bara extremt laddad mellan två klassiska hockeyrivaliteter, den var blev också politiskt laddat – där symbolvärdet för matchen hos bägge nationerna, inte minst Kanada, blev långt större än bara ära och hockey. Det här var inget som hockeyentusiasterna bad om, det här var inget som hockeyspelarna egentligen ville ta känna på, det här var inget som coacherna ville prata om innan, men hockeyn hamnade där – mitt i den politiska stormen.
Även om alla sportsliga inblandade enbart försökte fokusera på tävlingen, där ishockeyn fortsatt skulle vara just ishockey, så blev alla påverkade. Det märktes tydligt efter att Kanadas 3–2-seger i finalen.
– Det här var en speciell match och killarna var medvetna om det. De levererade och det här var en seger för 40 miljoner människor, sa Kanadas huvudtränare Jon Cooper efter matchen på NHLs hemsida.
Även Kanadas premiärminister Justin Trudeau passade på att tweeta ut:
You can’t take our country — and you can’t take our game.
— Justin Trudeau (@JustinTrudeau) February 21, 2025
Det ger en bra miniturnering som Four Nations en viss bitter eftersmak. Där ishockeyn blev ett verktyg som inte handlade om hockey – och ett tydligt bevis för vilken märklig tid vi lever i just nu.
TV: Sammandrag av finalen mellan USA-Kanada
