Hockey Legends:The Bread Line - New York Rangers första stjärnor

När New York Rangers bildades så signade lagets GM Conn Smythe den här kedjans tre medlemmar först av alla. Smythe väntade inte på att spelarna skulle återvända till östkusten han mötte bröderna Bill & Bun Cook i Winnipeg och på deras inrådan så signade han även centern Frank Boucher och därmed var en av NHL:s farligaste kedjor ett faktum.

Spelarna i det här avsnittet bildade under sin tid NHL:s mest fruktade kedja och två av dem tillhör New York Rangers absolut bästa spelare genom tiderna. Tillsammans ledde Frank Boucher och bröderna Bill & Bun Cook Rangers till fyra Stanley Cup finaler och två titlar på sex säsonger.

Frank Boucher
Francois Xavier Boucher föddes den 7 oktober 1901 i Ottawa, Ontario av ättlingar till fransmän och irländare. Han var den yngste av sex bröder där tre förutom han själv kom att spela i NHL. Efter att det första världskriget slutat så fick Frank jobb i den kanadensiska ridande polisen och flyttade västerut där han bland annat jobbade i Lethbridge och Banff. Han spelade givetvis ishockey hela tiden med olika lag och 1921 flyttade han hem till Ottawa där han spelade en säsong för Ottawa Senators.

Säsongen 1922-23 flyttade han västerut igen och spelade i PCHA för Vancouver Maroons under fyra säsonger. Vancouver tog sig under de fyra åren till två Stanley Cup finaler men förlorade bägge, för Frank var det speciellt retfullt eftersom Vancouver 1923 förlorade mot Ottawa Senators där han bror George spelade och 1924 förlorade laget till Montreal Canadiens som hade Franks bröder Billy och Bob i laget. I den andra finalmatchen mellan Vancouver och Montreal så gjorde bröderna Boucher samtliga matchens mål när Montreal vann med 2-1.

När västkustligorna försvann 1926 så köpte Boston Bruins rättigheterna till Frank men Conn Smythe köpte i sin tur rättigheterna av Boston för 1,500 dollar på inrådan av bröderna Cook som Boucher spelat mot i väst. I New York Rangers bildade han och bröderna Bill och Bun Cook en kedja som kom att bli en av NHL:s mest fruktade under tio säsonger. Trion hjälper Rangers till fyra Stanley Cup finaler under en tidperiod på sex år och laget vinner två av finalerna.

Boucher har framförallt gått till historien som en av de renaste och justaste spelarna genom tiderna, Lady Byng donerade 1925 en trofé som skulle gå till NHL:s störste gentleman, Frank Boucher belönades med trofén sju gånger på åtta säsonger och vid sista tillfället fick han behålla pokalen för alltid medan Lady Byng donerade en ny trofé med samma namn.

När Rangers vinner Stanley Cup redan under sin andra säsong 1928 har kedjan med bröderna Cook och Boucher redan fått sitt smeknamn Bread Line, smeknamnet kom sig dels av att en journalist beskrivit dem som brödet som gjorde middagen komplett och dels av de långa köer för gratis bröd som blir vanligare och vanligare under depressionen.

Frank vinner Lady Byng för första gången efter Stanley Cup vinsten 1928 och vinner även 1929, 1930 och 1931. 1932 vinner Joe Primeau men mellan 1933 och 1935 så vinner Boucher Lady Byng igen. Säsongen 1929-30 är Bouchers bästa statistiskt sett med 26 mål och 62 poäng , siffror som gav honom andraplatsen i poängligan.

Boucher är framförallt framspelaren i kedjan och han är med i toppen av assistligan i NHL under sex år i rad fram till 1935. Förutom andraplatsen i poängligan 1930 så är han trea 1934 och fyra 1935. Han blir uttagen i All Star Team 1 under tre säsonger i rad 1933 till 1935 och i All Star Team2 1931.

1936 spricker Bread Line när Bun Cook tradas till Boston och året efter så slutar Bill Cook men Boucher når ännu en Stanley Cup final med Rangers 1937 då laget förlorar mot Detroit Red Wings. Boucher spelar sedan 18 matcher säsongen 1937-38 innan han slutar, han tvingas göra comeback som spelande coach 1943-44 då Rangers har svårt att få ihop lag under det andra världskriget.

1939 utnämns han till Rangers coach och redan samma säsong så vinner laget sin tredje Stanley Cup, det kommer sedan dröja 54 år innan det sker igen. Boucher är Rangers coach fram till 1948-49 då han slutar mitt under säsongen, 1946 hade han blivit utsedd till lagets GM när Lester Patrick slutade. Säsongen 1953-54 gör han comeback som coach men slutar efter 40 matcher och när säsongen är över slutar han även som GM efter sammanlagt 29 år som spelare,coach och GM i Rangers.

Han blev invald i Hockey Hall of Fame 1958 men trots att han anses vara en av Rangers största spelare genom tiderna har organisationen inte hedrad honom genom att pensionera hans tröjnummer. Den hänger visserligen en tröja med #7 i taket på MSG men den hedrar Rod Gilbert och inte Frank Boucher. Boucher avled i cancer den 12 december 1977 i Kemptville, Ontario och även om Rangers inte velat hylla honom så belönades han postumt med Lester Patrick Trophy 1993. 1998 så rankades han av The Hockey News på plats 61 av NHL:s 100 största spelare genom tiderna.

Boucher gjorde 160 mål, 263 assist och 423 poäng på 557 NHL matcher plus 16 mål och 34 poäng på 55 matcher i Stanley Cup. Som coach vann han 1 Stanley Cup och 181 av 527 matcher i NHL, under säsongen 1945-46 chockade han hockeyvärlden genom att låta lagets bägge målvakter Charlie Rayner och Sugar Jim Henry alternera ungefär som målvakter i handboll. Under tiden Boucher var coach och GM i Rangers så var han dessutom ordförande i NHL:s regelkommitté.

Bill Cook
William Osser Xavier Cook föddes den 9 oktober 1896 i Brantford, Ontario, Bill var äldst av tre bröder som alla kom att spela i NHL. Familjen flyttade tidigt till Kingston där Bill lärde sig åka skridsko och spela ishockey på Rideaukanalen, han började spela juniorhockey 1913 för Kingston Frontenacs. 1915 anmälde han sig som frivillig och hamnade i det kanadensiska artilleriet, han deltog i striderna i den första världskriget under två år och överlevde flera av de mest kända slagen.

När han återvände till Canada 1919 så spelade han en säsong i Frontenacs seniorlag innan han den följande säsongen gick till Sault Ste. Marie Greyhounds som vann NOHA den säsongen. Cook spelade i Sault Ste. Marie i två säsonger och bägge gångerna vann han både mål och poängligan. Han tackade nej till flera erbjudanden från olika NHL-klubbar och flyttade västerut eftersom att han som krigsveteran fått mark i Saskatchewan som ersättning.

Calgary Tigers i WCHL försökte signa honom men han valde istället Saskatoon Crescents och under sin debutsäsong i laget gjorde han 25 poäng på 30 matcher. Den följande säsongen så räckte hans 25 mål och 40 poäng till att vinna både mål och poängligan i WCHL. Han blev också uttagen i All Star Team 1, något som kommer att upprepa sig de kommande två säsongerna även om både ligan och laget bytte namn.

1924-25 vann han målligan med 25 poäng och säsongen 1925-26 vann han både mål och poängligan med sina 31 mål och 44 poäng. När västkustligorna fick lägga ned 1926 så var de flesta experter eniga om att Cook var världens bäste högerforward. Montreal Maroons väntade i Montreal på att Bill Cook och hans bror Fred skulle skriva på för Maroons när de kom tillbaka till östkusten. New York Rangers som från och med 1926-27 var ett NHL-lag väntade inte, de skickade Conn Smythe till Winnipeg för att möta bröderna på vägen och bröderna blev Rangers två första kontrakterade spelare.

Bill blev utsedd till Rangers förste lagkapten och när laget gjorde sin NHL-debut den 16 november 1926 mot just Montreal Maroons så blev han dessutom deras förste målgörare i NHL. Bill vann både NHL:s mål och poängliga med sina 33 mål och 37 poäng och blev tvåa i omröstningen om Hart Trophy. Året efter gick det lite sämre för Cook som stod för 24 poäng vilket gav en sjundeplats i ligan men Rangers gick hela vägen i slutspelet och tog hem sin första Stanley Cup.

När Rangers den följande säsongen tog sig till en ny Stanley Cup final så hade Bill blivit sjua i poängligan ännu en gång och i finalen blev Montreal Canadiens för svåra. De två följande säsongerna är Bill Rangers bäste poängplockare med 59 respektive 42 poäng och bägge säsongerna räcker det till en fjärdeplats i NHL:s poängliga. När NHL:s för första gången utsåg ett All Star Team 1931 blev han uttagen i NHL:s All Star Team 1 något som han även kommer att bli de kommande två säsongerna.

Säsongen efter blir Bill och Charlie Conacher delad etta i målligan med sina 34 mål, Rangers når dessutom under säsongen sin tredje Stanley Cup final på fem säsonger. Säsongen 1932-33 är Bill Cook bäst i NHL både när det gäller mål (28) och poäng (50), 36 år gammal är han därmed den äldste vinnaren av NHL:s poängliga tills att Martin St. Louis vann 2013 som 39-åring. Rangers går till ännu en Stanley Cup final och vinner för andra gången och när Bill Cook avgör den fjärde finalmatchen på övertid så blir han den förste genom tiderna som avgör en övertidsmatch i ett slutspel med ett PP mål.

Eftersom NHL av någon anledning glömt att ha Stanley Cup pokalen redo när Rangers vann finalen så fick inte Cook ta emot den förrän sju månader senare när säsongen 1933-34 startade. Säsongen 1933-34 var ett misslyckade för Bill med bara 13 mål men han blir ändå uttagen i All Star Team 2, troligen på gamla meriter. Säsongen efter gör han 20 mål och den 29 januari 1935 gör Bread Line med bröderna Cook och Frank Boucher 4 mål och 9 poäng vilket gör att kedjan kommit upp i 1000 poäng under de nio säsonger de spelat tillsammans.

Säsongen efter splittras trion när Bun Cook blir sjuk och efter säsongen så tradas Bun till Boston Bruins, Bill som nu är 40 år har en dålig säsong och efter bara 1 mål under de 21 första matcherna av säsongen 1936-37 så hänger han upp skridskorna och slutar. Året efter blir Bill coach i Cleveland Barons i IAHL, han tvingas spela en slutspelsplats för laget när influensan härjar och det bara fanns 10 friska spelare. Året efter vinner Cleveland Calder Cup och 1941 så leder Bill dem till ännu en Calder Cup triumf.

1943 slutar Bill som Clevelands coach och blir istället lagets GM, det är brorsan Bun Cook som tar över som coach. 1947 lämnar Bill Cleveland och tar över Minnesota Millers i USHL under tre säsonger innan han i tur och ordning går till Denver Falcons i USHL och Saskatoon Quakers i PCHL. Under säsongen 1951-52 blir han övertalad av Rangers GM Frank Boucher att ta över som headcoach i NY Rangers, Bill stannar ytterligare en säsong som coach i Rangers innan han får sparken och avslutar sin hockeykarriär.

Bill Cook gjorde totalt 317 mål och 508 poäng under sin proffskarriär, i NHL blev det 229 mål och 367 poäng på 474 matcher. Han var Rangers bäste målskytt under sex säsonger, han valdes in i Hockey Hall of Fame 1952 och när Hockey News 1998 rankade de 100 största spelare i NHL genom tiderna så placerades Bill Cook på plats 44 högst upp av alla spelare i Rangers historia.

Bill Cook avled i sitt hem i Kingston, Ontario efter en tids sjukdom i cancer 1986. Precis som när det gäller Frank Boucher så har Cook inte hedrats av Rangers organisation, Rangers Alumni (dvs Rangers gamla spelare) har däremot hedrat honom när han 1986 var den förste som fick Rangers Alumni Association Award.

Lite före sin död sa Frank Boucher så här om Bill Cook: ”Bill was the finest all-round player in Rangers history, and he's my choice as the best right winger hockey ever knew – despite the fact that others disagree and give their vote to Rocket Richard or Gordie Howe. I say Cook topped them both.”

Bun Cook
Frederick Joseph ”Bun” Cook föddes den 18 september 1903 i Kingston, Ontario, hans två bröder tog sig också till NHL, storebror Bill är redan nämnd men lillebror Bud spelade också i NHL under tre säsonger. 1921 följde Fred som han kallades till en början i Bills fotspår och började spela för Sault Ste. Marie Greyhounds i NOHA, han stannade tre säsonger i klubben och vann Allan Cup 1924. Året efter blev han proffs och skrev på för Saskatoon Crescents i WCHL där Bill redan spelat i två säsonger. Bun stannade två säsonger i Saskatoon men när Conn Smythe rekryterade spelare till den nybildade NHL-klubben New York Rangers så valde bägge bröderna att gå till Rangers.

Bröderna Cook spelade för Rangers i klubbens första säsong i NHL 1926-27 och bildade kedja med Frank Boucher, det är under den här säsongen som Fred Cook först blir känd som Bunny Cook som sedan kortades av till Bun Cook. Anledningen till att han kallades Bunny var att en journalist hade skrivit att han var snabb som en kanin. Kedjan var perfekt uppbyggd med Bill Cook som den store målgöraren, Frank Boucher som den passningsskicklige centern och Bun Cook som grovjobbaren.

Rangers vinner Stanley Cup redan under sin andra säsong 1928 och Bread Line är en antagligen den största anledningen till att de vann. Bun gjorde 28 poäng men hans huvuduppgift var inte att göra mål det skötte de båda andra bättre. Den följande säsongen är Bun sämsta i Rangers med bara 18 poäng men Rangers tar sig ändå till en ny Stanley Cup final som de förlorar mot Montreal Canadiens.

Säsongen 1929-30 gör Bun sin bästa säsong statistiskt sett med 24 mål och 42 poäng, han följer upp det med 35 poäng den följande säsongen då han blir uttagen i All Star Team 2 för första och enda gången under sin karriär. Bun är nu en Rangers mest populära spelare eftersom fansen gillade hans uppoffrande spelstil och uppträdande även utanför rinken. 1931-32 har Bread Line en huvudroll när Rangers tar sig till sin tredje Stanley Cup final men Bun som har ett väldigt bra slutspel med 6 mål och 8 poäng på 7 matcher kan inte förhindra att Rangers förlorar finalen mot Toronto Maple Leafs.

1933 tar sig Rangers till sin fjärde Stanley Cup final på sex säsonger och Bun gjorde för andra gången under sin karriär fler än 20 mål i serien. I och med att Rangers vinner sin andra Stanley Cup så var striden om New York vunnen, Americans som var första NHL lag i New York får det svårare och svårare att locka publik till sina matcher och kommer snart att få ge upp.

Bread Line fortsätter tillhöra Rangers bästa spelare under de två kommande säsongerna men nu är andra lag i NHL betydligt bättre och framgångarna uteblir. Bun gör över 30 poäng under sex av sina tio säsonger i Rangers och är bland de tio bästa målgörarna i NHL vid tre tillfällen under karriären.

En begynnande reumatism och en halsinfektion gjorde att Bun miste sin plats i Rangers under slutet av säsongen 1935-36 och i september 1936 tradades han till Boston Bruins. Han gjorde 9 poäng på de 40 matcher han spelade i Boston Bruins säsongen 1936-37 då han även fungerade som spelande tränare. En ny halsinfektion under 1937 gjorde att han slutade spela, istället blev han coach för Bostons farmarlag Providence Reds där han skulle spela sporadiskt de närmaste sex säsongerna när det saknades spelare av olika orsaker.

Bun anses inte vara i samma klass som sina kedjekamrater Bill Cook och Frank Boucher men om man tittar närmare på statistiken ser man att Bun gjorde fler mål under sina 10 säsonger i Rangers än vad Frank Boucher gjorde (154 mot 141) och han hade fler assist än brorsan Bill (139 mot 138). Totalt så gjorde Bun 158 mål och 302 poäng på 473 matcher i NHL.

Som coach hade Bun stora framgångar, under de sex säsonger han var i Providence så vann laget sin division tre gånger och Calder Cup två gånger. 1943 flyttade Bun till Cleveland där han tog över Cleveland Barons och där vann han Calder Cup ytterligare fem gånger på 13 säsonger.

Efter Cleveland så coachade han i EPHL under två säsonger innan han pensionerade sig 1958 och nästan exakt 30 år senare den 19 mars 1988 avled han i sitt hem i Kingston. 1992 blev han invald i Hockey Hall of Fame och återförenades då med sin storebror Bill som valdes in 1952 och Frank Boucher som valdes in 1958. Bun Cook anses vara den som introducerade det som i dag kallas droppassning, Bread Line hade också en annan specialitet som var hämtad från lacrosse där de genom snabba korta passningar i närheten av målet till slut bara hade att raka in pucken i öppet mål.