SvenskaFans rankar: 9. Calgary Flames

Nästa lag för syning under luppen är Calgary Flames. Efter år på dekis började klubben säsongen 2003-2004 andas ny luft. Efter en något oväntad Stanley Cupfinal 2004 fick optimismen oanade proportioner. Inför förra säsongen var Flames laget på mångas läppar. Fjolåret är med facit i hand enligt många att betrakta som ett fiasko. En säsong med höga toppar och djupa dalar följdes upp av ett slutspel där man inte ens var femma på pucken. Men fiasko? Det går tydligen snabbt att glömma hur det såg ut för bara fyra säsonger sedan. I år har man i varje fall tagit nya tag. Förväntningarna har skruvats ner något och laget kan bara bli bättre.

Fjolårets säsong var som konstaterat en mycket konstig sådan, en riktig berg- och dalbana. Endera dagen slog laget rekord i segrar för att i nästa veva förlora match efter match och man klarade sig med nöd och näppe till slutspel. Offensivt sett gjorde Flames sin bästa säsong sedan 1993-1994 och defensivt sett gjorde Flames sin svagaste säsong sedan 1999-2000. Flames var bra hemma, bäst till och med, men vi var minst sagt usla på bortais. Coachen Jim Playfair fick aldrig ordning på varken spel eller spelare.

Som inledningen avslöjar kan fjolårssäsongen i mångas ögon betraktas som ett fiasko. I mitt tycke har förväntningarna fått oanade proportioner. Det har inte tagit lång tid för fans och expertis att glömma var klubben stod bara fyra säsonger bakåt i tiden. Laget som gick till final är inte heller det laget Flames har nu. Dagens lag är format på ett helt annat sätt, och det tar tid att formera det rätt. Dessutom är ligan annorlunda, varför man inte förvänta sig framgångar som Stanley Cupfinalen 2004.

Sommaren 2007 har Flames ledning främst ägnat åt att få sina viktigaste spelare att signera nya långtidskontrakt. Jarome Iginla och Robyn Regehr tecknade varsitt femårskontrakt, vilket bådar gått för lagets framtid. Tid har givetvis även lagts på att kontraktera ersättare till klubbens flyktade spelare samt att kontraktera sina draftval. General managern Darryl Sutter har inte tagit ut svängarna under sommarens free-agentkarusell utan mest satsat på att ersätta de försvunna spelarna rakt av.

Jag trodde att Flames stod inför en generationsväxling: ut med veteraner som inte presterar och in med unga spelare från den egna organisationen. På sätt och vis hade jag rätt. Som avslutning förra året skrevs att max två i skaran Marcus Nilson, Tony Amonte, Byron Ritchie, Wayne Primeau, Jeff Friesen, Darren McCarty skulle få nytt kontrakt och visst Nilson och Primeau var de enda som belönads med nytt kontrakt. Det är dock inte tal om en generationsväxling då endast en rookie förväntas ta plats. Forwardsplats 13 och 14, det vill säga läktarplats, tas förmodligen av Eric Godard och Grant Stevenson.

Sommarens största drag och det garanterat mest diskuterade är valet av Mike Keenan som ny coach. Trots många höjda ögonbryn är detta drag tämligen logiskt. Playfair, som är kvar i egenskap av assisterande coach, lyckades inte få spelarna att tugga taggtråd och slita blod. Då Sutter vägrar ställa sig bakom bänken igen fanns egentligen bara två val: hans bror, Brian Sutter, eller Keenan. Att välja sin bror, som varit i organisationen tidigare hade känts något svågerpolitiskt. Keenan var därför det naturliga valet. Efter att ha levt med tanken några månader så tror jag faktiskt att detta var ett bra drag. Måhända kritiseras Keenan för att vara en coach för igår och inte representera det nya NHL. Likväl ingår tacklingar, hjärta och arbetsmoral i nya NHL.

Målvakter

På målvaktspositionen står Flames väl rustade. Enda smolket i bägaren är Miikka Kiprusoffs kontrakt, som går ut efter säsongen. Ifjol gjorde Kiprusoff ännu en stark säsong. Även om han var något ojämn och svagare i grundserien än vad vi vant oss vid att se, visade han i slutspelet att han har få övermän. Hans kontrakt bör förlängas (något som enligt bland annat Calgary Herald är i görningen)

Kiprusoff står oförskämt många matcher och vem som blir back-up är, om än ett litet sådant, det enda frågetecknet. (stopp)Det mest sannolika är att Brent Krahn får nöjet att öppna båsdörren för Kiprusoff. Säger bara att äntligen vågar klubben låta en egen talang få chansen som back-up istället för det eviga satsandet på hopplösa free agents. Flyktade Jamie McLennan är förvisso en bra back-up men för en sådan målvakt räcker det inte med ett fåtal matcher. Nej det känns perfekt att låta Krahn, som valdes i första rundan 2000, få chansen.

Det ska sägas att Krahns närmsta konkurrent, Curtis McElhinney rankas något högre än Krahn. Då McElhinneys utveckling förmodligen mår bäst av att få spela regelbundet kommer han sannolikt att representera farmarlaget. Bakom Krahn och McElhinney väntar även Leland Irving på en chans. Men det finns även en riktigt outsider i kampen om platsen bakom den finländske giganten, Matt Keetley

Keetley (Flames femterundsval 2005) som förra säsongen representarade Medicine Hat Tigers i WHL har under försäsongen visat framfötterna. Den 21-årige kanadensaren kan bli en skräll i truppen men det är inget någon ska förvänta sig. Den unge målvakten bör precis som Irving och McElhinney stå på tillväxt.

Backar

Försvarsspelet har i mångt och mycket blivit Flames signum och var så fram till ifjol. Det rämnade nämligen, mycket på grund av att man försökte - och lyckades - utveckla sin offensiv. Det som vanns i ena ändan av rinken förefaller ha gått förlorat i den andra.

Till denna säsongen har man möblerat om rejält i uppställningen och det är svårt att säga om försvaret blivit förstärkt eller försvagat, men det känns försvagat, om än marginellt.

Borta från ifjol är Andrei Zyuzin (som inte alls hade någon lyckad period i Flames), Richie Regehr som hade stora skadebekymmer under sina år i organisationen och tyvärr även Mark Giordano. Att inte lyckas signa Giordano ses av en del som ett tjänstefel. Den 24-årige kanadensaren är snabb, spelskicklig och har stora möjligheter att lyckas i NHL. Tyvärr tyckte tydligen inte Sutter detsamma. I fortsättningen kommer Giordano att synas i de ryska ishallarna. Emellertid äger Flames fortfarande kanadensarens rättigheter, och förhoppningsvis är det en ännu bättre Giordano som kommer tillbaka från Ryssland inom ett par säsong.

Så de tyngsta förlusterna till sist. Brad Stuart och Roman Hamrlik försvann, inte så hastigt men olustigt. Sutter var väl medveten om att detta kunde hända, och hade därför planen klar från början. Spelarna som skulle ersatte var så lika sina föregångare som möjligt. Valet av ersättare föll på Cory Sarich och Adrian Aucoin. Den snart 29-årige Sarich från Saskatoon i Saskatchewan är en stor, tung rackare, som närmast kommer från Tampa Bay Lightning, där han var med om att vinna Stanley Cup mot just Calgary Flames. Han kommer inte att ösa in poäng, men vi kan förvänta oss hjärta, hårt arbete och uppoffrande spel.

Att Aucoin, som varit skadedrabbad under de senaste säsongerna, ska ersätta Hamrlik ställer jag mig tveksam till. Men frågan är hur stor försvagningen är. 34-åringen från Kanadas huvudstad, Ottawa, är rutinerad, relativt begåvad och har ett bra skott. Kommer det därför i det långa loppet, att märkas någon skillnad?

Tillkommer gör även Anders Eriksson, som är en stabil back för tredje backparet. Bollnässonen, som även var klar för spel i Flames säsongen som ställdes in, har dessutom en aning offensiv potential och kan säkerligen göra ett gediget arbete i sin nya klubb.

Även om Flames tappat två tunga pjäser är de viktigaste kvar, Dion Phaneuf och Regher. Dessa två är försvarets stomme och framtid. Phaneuf, en av NHL:s toppbackar, lyckades höja sig ett steg från sin lyckade rookiesäsong, och förhoppningsvis kan han ta ännu ett steg i år. Regher, (med sitt nya kontrakt i ryggen,) kommer fortsätta tackla och rensa framför mål. Han och Sarich lär bilda ett fruktat backpar.

Komplement är Rhett Warrener och David Hale, ingen av vilken är någon vidare skridskoåkare eller passningsspelare. Samtidigt kan ingen anklaga dem för att inte kämpa. Närmst för spel i NHL av farmarlagsspelarna är förmodligen den schweiziske backen Tim Ramholt.

Forwards

Calgary Flames offensiv stavas inte längre med bara ett ord, eller ett namn. På fåtalet säsonger har laget gått från en enmansshow kompletterad med hårt arbetande aktörer, till ett riktigt talangfullt, utrustat med flera kapabla målskyttar. Klubben i Calgarys hjärta är numera ett av de mer kompetenta offensiva lagen. Problemet är att laget fortfarande inte hittat rätt i balansen mellan defensiv och offensiv.

Enmansshowen Iginla, ja. Även om han inte längre är lika ensam är han Calgary Flames absolut största stjärna. Han gjorde en lysande säsong ifjol: poängsnittet var av yttersta NHL-klass. Inledningsvis var han kritiserad, men vilken vändning hans säsong fick. Flames superstjärna blev snart den ledare och härförare som fans och coacher kräver. Poängmässigt kom han starkt tillbaka från en ganska misslyckad säsong 2005-2006. Och visst gjorde han några dumma drag i slutspelet. Men ja så är det att ha en vinnarskalle. Ibland rinner det över.

Mot slutet av förra säsongen fick Iginla sällskap av en gammal och saknad kamrat. Craig Conroy anlände veckorna före trading deadline och visade per omgående att kemin med Iginla fanns kvar. Tillsammans med Alex Tanguay bildade duon en framgångsrik kedja. Conroy har kommit till åren och detta är hans sista säsong på det nuvarande kontraktet. Ännu syns emellertid inga ålderstecken, och mycket talar för att den 36-årige amerikanen fortsätter några år till.

För många var säsongen som gick en poängmässigt framgångsrik sådan. Kristian Huselius verkar äntligen har blommat ut till det offensiva hot han förutspåtts att bli. Farhågor finns om att han Keenan inte kommer att dra jämnt, men förhoppningsvis kan den hårdföre coachen istället hjälpa Huselius att höja sig ännu ett snäpp. Detsamma gäller spelskicklige Tanguay, som värvades inför förra säsongen. Calgary Flames hade högt ställda förväntningar på den tekniske kanadensaren och han infriade dem till viss del. Efter en svag inledning blev han allt bättre, men fortfarande finns en del att slipa på. Flera Flamessupportrar blir säkert glada om de slipper onödiga utvisningar, smånätt spel i egen zon och diagonalpassningar längs egen blålinje.

Fjolårets utropstecken var Daymond Langkow. Centern slog många experter på näsan genom att göra sin överlägset bästa säsong hittils. Det fanns ett lugn och självförtroende i hans spel som var mycket imponerande. Nu återstår att se om han kan upprepa succén. Ifjol fick Langkow spela en hel del med rookien David Moss. Moss gjorde ett bra jobb men är långt ifrån säker på en plats i laguppställningen. I år kommer Langkow förmodligen istället få sällskap av rutinerade Owen Nolan. Den 34-årige Nolan som inhämtats från Phoenix Coyotes, har länge jagats av Flames. Den rutinerade forwarden har kommit tillbaka starkt från sina skador och kan bli ett utropstecken. Men han kan även gå samma öde som Amonte tillmötes, det vill säga inte uträtta något alls.

Ett annat av fjolårets utropstecken var Matthew Lombardi. Han är ung, snabb och rivig. Det som hållit honom tillbaka tidigare år är skadeproblemen, men håller han sig bara hel kan han utvecklas ännu mer. Som tack för en bra säsong belönades han i somras med ett treårskontrakt.

Något som klickade förra året var de mer defensiva formationerna. De lyckades inte hjälpa till med målproduktionen och de lyckades inte heller hålla rent i egen zon. Stephane Yelle var som vanligt småskadad, men väl på isen kämpar och offrar han sig som få andra. Svenske Nilson drogs även han med skador och gjorde inte sig själv rättvisa. Bäst av defensivspecialisterna var Primeau, som anlände kort före trading deadline. Även han belönades med ett nytt kontrakt.

I övrigt har Flames varken värvat eller tappat något särskilt, borta är spelare som inte presterat, däribland Friesen, Amonte och McCarty. Det enda tillskottet, förutom Nolan, är Stevenson - en farmarlagsspelare med rutin från NHL-spel. Kuriosa är att Stevensons första mål i NHL kom mot Flames.

Istället för nyförvärv hoppas klubben på att någon av klubbens yngre förmågor eller farmarlagspelare ska fylla luckan efter de flyktade spelarna. Störst förväntningar är det på 21-årige Dustin Boyd, andra som ligger nära är Brandon Prust, Carsen Germyn, Tomi Maki, samt nämnda Stevenson och Godard. Dessa spelare slåss tillsammans med Moss om de två platser som kan anses vara lediga.

Nyckelspelare:

Miika Kiprusoff, Jarome Iginla, Dion Phaneuf

Nyförvärv:

Adrian Aucoin, Chicago Blackhawks
Anders Eriksson, Columbus Blue Jackets
Owen Nolan, Phoenix Coyotes
Cory Sarich, Tampa Bay Lightning
Grant Stevenson, San Jose Sharks

Förluster:

Tony Amonte, klubb ej klar
Brad Ference, Detroit Red Wings
Jeff Friesen, klubb ej klar
Mark Giordano, Dynamo Moskva
Roman Harmlik, Montreal Canadiens
Darren McCarty, klubb ej klar
Jamie McLennan, Metallurg Magnitorsk
Richie Regehr, Frankfurt Lions
Byron Ritchie, Vancouver Canucks
Brad Stuart, Los Angeles Kings
Andrei Taratukhin, Ufa Salavat Yulaev
Andrei Zyuzin, Chicago Blackhawks

Svenskar:

Anders Eriksson (ny), Kristian Huselius och Marcus Nilson.

Coach:

Mike Keenan (ny)

Preliminär laguppställning

Alex Tanguay - Craig Conroy -Jarome Iginla
Kristian Huselius - Daymond Langkow - Owen Nolan
David Moss - Matthew Lombardi - Dustin Boyd
Marcus Nilson - Stephane Yelle - Wayne Primeau

Dion Phaneuf - Adrian Aucoin
Robyn Regehr - Cory Sarich
Rhett Warrener - Anders Eriksson

Miikka Kiprusoff (Brent Krahn)

Andra notabla spelare i laget

Eric Godard, Grant Stevenson, David Hale

Bästa värvning: Mike Keenan

Valet av coach som bästa val var inte svårt, då Flames inte varit mer än nödvändigt aktiva på spelarmarkanden, och inte frossat i stjärnvärvningar utan de bygger vidare på sitt lag. Av det Sutter värvat känns det som Keenan och Sarich slåss om epitetet bästa värvningen. Ursprungligen valde jag Sarich men om Flames ska lyckas hänger det inte på en spelare – det hänger på coachen. Antingen blir den smått ökände coachen helgon- eller idiotförklarad. Jag får hoppas på det första. Keenan kan få ut det som saknades förra året, bara han inte kväver den kreativitet som finns inom laget. Keenan kan, även om jag inledningsvis tyckte motsatsen, vara en jackpot.

Största utmanare: Cory Sarich

Värsta förlust: Roman Hamrlik

Ryktet säger att Roman Hamrlik äntrade Sutters kontor och begärde en lön på runt 5,5 miljoner dollar om året. Den kyliga Sutter svarade med att peka i dörrens riktning. Sant eller ej? Det spelar liten roll. Med tanke på den lön Hamrlik sedermera fick i Canadiens, kan vi bara konstatera hans värde…

Den snart 33-årige tjecken har varit ovärderlig för Flames försvar och som mentor åt Phaneuf. Det känns trist att tappa honom men det var mer eller mindre oundvikligt. Sutter vet att efter den här säsongen är det Phaneuf som kommer att komma in på hans kontor med samma ord som Hamrlik. Den gången kommer General Managern lägga fram pappret och säga ”var god skriv på här”.

Största utmanare: Brad Stuart

Poängkung: Jarome Iginla

Behövs detta diskuteras. Den 30-årige kanadensaren är lagets stjärna, kapten och största offensiva kraft. Hans poängsnitt i fjol var topp fyra. Tyvärr satte skador stopp för att han även poängmässigt skulle hamna på topp fyra, men han hade ändå en högt framskjuten placering i poängligan med sina 94 poäng. Ett varningens tecken höjs för skador och för att han än så länge inte gjort två bra säsonger i rad.

Största utmanare: Alex Tanguay

Nykomling: Dustin Boyd

Det finns talang inom Flames organisation, även om få platser är lediga. 21-årige Boyd konkurrerar främst med Moss, Godard, Germyn, Stevenson, Maki, och Prust om en av två lediga platser i tredjekedjan.

21-åringen, som var Kanadas bäste målskytt JVM 2006, draftades 2004 i tredjerundan som nr 98. Han spelade 13 matcher i Flames ifjol gjorde fyra poäng. Han gjorde sitt första mål i NHL mot Dallas Stars, ett mål som för övrigt var en gamewinner. Han är snabb och spelskicklig och har fötterna på jorden. Han vet att han har mycket att lära och han har koll på vad han fort måste bli bättre på. Han mäktade med 60 poäng på 66 matcher i Omaha i fjol; i WHL säsongen innan gjorde han 48 mål och 90 poäng på 64 matcher.

Största utmanare: Brent Krahn

###

1.
2.
3.
4.
5.
6.
7.
8.
9. Calgary Flames
10. Colorado Avalanche
11. Dallas Stars
12. Buffalo Sabres
13. Philadelphia Flyers
14. Tampa Bay Lightning
15. Minnesota Wild
16. Atlanta Thrashers
17. St. Louis Blues
18. Toronto Maple Leafs
19. Carolina Hurricanes
20. Montreal Canadiens
21. Nashville Predators
22. Los Angeles Kings
23. Washington Capitals
24. Edmonton Oilers
25. Boston Bruins
26. Florida Panthers
27. Chicago Blackhawks
28. Columbus Blue Jackets
29. New York Islanders
30. Phoenix Coyotes