Pittsburgh är Stanley Cup-mästare igen!
Efter en lång, skadefylld och händelserik säsong så fick Sidney Crosby och resten av Pittsburgh Penguins återigen hissa Lord Stanleys pokal över sina huvuden.
I natt var det vinna eller försvinna som gällde för Nashville Predators och i slutändan räckte man helt enkelt inte riktigt till mot Pittsburgh Penguins som tog hem Stanley Cup vinsten i nattens match 6. Centerdjupet gick segrande i kampen mot Nashvilles starka försvar och både Sidney Crosby och Evgeni Malkin drog sina strån till stacken i finalserien. Sidney Crosby tilldelades efter matchen årets Conn Smythe trofé som slutspelets mest betydelsefulla spelare. I mina ögon helt rättvisst även om jag känner lite för Evgeni Malkin som likaväl kunde ha tilldelats priset.
Matchen i sig var inledningsvis lite smått trevande och man kunde nästan känna nerverna på isen. Nashville ville inte bjuda på någonting bakåt och Pittsburgh ville inte riskera att gå bort sig genom att spela med en allt för hög press. Följdaktligen var match sex förmodligen den rent objektivt sett tråkigaste i finalserien. Bortsett från två powerplay för Nashville, ett i första och ett i den andra perioden så kändes det aldrig så där livsfarligt åt något håll som i tidigare matcher. Nashville inledde piggare och hade ett par farliga avslut mot Murray tidigt i matchen, men ju mer klockan tickade ner desto mer kom slutspelsrutinen som Pittsburgh besitter till att agera i deras fördel.
I natt fattade man rätt beslut nästan hela matchen igenom, även fast man som ett fan hoppas på en dundrande offensivhockey med 50 skott på mål och konstant tryck i anfallszonen så spelade Pingvinerna smart. Man stötte inte bort sig på offensivblå, man slarvade inte i uppspelen, undantaget ett par gånger tidigt i första, och man behöll lugnet. Spelare som Crosby, Malkin och ja nästan alla andra i Pittsburgh som varit i en sådan här situation tidigare vet att chanserna kommer förr eller senare. I natt kom dom senare.
Det var nämligen mållöst efter både period ett och två och nästan hela vägen igenom period tre. Då ur vad som egentligen aldrig såg ut att vara en riktig chans dök den föredetta Nashville spelaren Patric Hörnqvist upp och viftade in en sargstuds från bakom den förlängda mållinjen via ryggen på Pekka Rinne och in i nätmaskorna. 1-0 Pittsburgh dök upp på matchtavlan med bara en minut och 35 sekunder kvar att spela. Hela Pittsburghs bänk exploderade och Phil Kessel nästan ramlar in över sargen på isen i eufori. Samtidigt hörde man nästan hur luften gick ur hela arenan, ja nästan ur hela staden Nashville. I ett desperat försök att kvittera tvingades Nashville att plocka ut Pekka Rinne och lyckas etablera lite tryck i anfallszonen, men med knappt 20 sekunder kvar lyckas Pittsburgh få ut pucken i mittzonen där en blixtsnabb Carl Hagelin flyger förbi båda Nashville försvararna för att slå in det avgörande 2-0 målet.
Lite snopet kan jag tycka att hela finalen avgörs med mindre en två minuter kvar. Lite fantastiskt kan jag tycka att det var två svenskar som gjorde matchens två mål. Lite sagolikt kan jag också tycka att Pittsburgh Penguins med deras överlägset bästa försvarare skadad ändå lyckas ta sig hela vägen igen. Matchen i sig redovisar hur hela Pittsburghs säsong har sett ut. Ibland har man inte varit bäst, man har inte alltid dominerat matcher och man har inte alltid spelat med den fart och flärd som man så ofta förknippat med Pittsburgh. Det man däremot har gjort är att ta vara på sina chanser, man har vunnit matcher där man sett helt utspelade ut och framförallt gjort mål när man blivit tvugna att producera. Patric Hörnqvist och Carl Hagelin har inte varit dom viktigaste spelarna i laget men å andra sidan så är det just spelardjupet som gjort att man nu är mästare för andra året i rad. Mike Sullivan har visat oss att Pittsburgh alltid studsar tillbaka även när man verkar ligga nere för räkning och det finns ingen annan coach i NHL som jag skulle unna den här vinsten lika mycket som honom. Pittsburgh gick igenom ännu en lång säsong, ännu ett slutspel och ännu en finalserie för att stå där dom nu står och dom gjorde det som ett lag. Vad mer kan man säga egentligen? Fy fan vad gött ändå!
