Livet kom och knackade på
Ibland händer saker som man inte kan styra över och ska sanningen fram så har jag helt enkelt inte haft tid den senaste tiden att hålla sidan här så uppdaterad som jag skulle vilja, men nu blir det bot och bättring. Det lovar jag.
Det var riktigt längesedan som sagt och jag får helt enkelt stå här med skammen och be er alla trogna läsare om ursäkt för att jag inte alls kunnat sköta denna sida så bra som jag skulle ha velat. Nu när det dock lugnat ner sig på jobbfronten och hemmafronten igen tänkte jag att det nu är en ypperlig chans till att kicka igång det här igen. Sharks går upp mot Kings i en match på lördag som kommer att gå till historien i norra Kalifornien oavsett resultatet. Matchen spelas utomhus och även om jag personligen inte är superförtjust i dessa jippon som anordnas av NHL så kommer det bli häftigt att se Sharks lira inför 70 000 personer på Levi's Stadium. Vad det verkar som kommer stället fullkomligen koka över och diverse trådar på forum och sociala medier har tillsammans med serien från Epix verkligen sett till att piska upp stämningen inför matchen.
Som det inte vore nog med att gå upp mot våra största antagonister så har vi även det prekära tabelläget att ta i beaktning. Så att det kommer bli en händelserik och spännande match kan vi nog alla redan förbereda oss på. Annars har jag inga planer på att bli särskilt långrandig här idag utan istället tänkte jag att vi skulle prata om ett av alla dem problem som just nu verkar finnas i Sharks.
Patrick Marleau har under dem senaste månaderna mer eller mindre fått min hjärna att brinna. Jag hoppades att åtminstone några av de frågor jag haft kring hans prestationer såval på som utanför isen denna säsong skulle klarna upp något när nu Epix serien kom igen, men icke sa nicke. Patrick Marleau är och förblir en stor gåta för mig, var finns han hjärta? Killen har spelat i organisationen sedan 1997 och vad det verkar så har han inga som helst problem med över hur det går för laget denna säsong. Torsk eller vinst så går det inte att utläsa något över hur Patrick Marleau verkligen känner för klubben och spelet den senaste tiden. Medans andra spelare sitter och svär på bänken eller i alla fall visar några som helst känslor sitter Marleau där som en docka och säger inte ett knyst. Det är pinsamt och skrämmande att ha en sådan person i ett professionellt hockeylag som vars målsättning under de tio senaste åren varit att slåss om Stanley Cup och tanken på att han säkerligen redan ett flertal gånger fått "ta hand om" nykomlingarna i laget gör mig minst sagt oroad. Inte undra på att den loser mentalitet som så många länge skämtat om satt sig i väggerna om personer som Patrick Marleau förväntas vara en ledande gestalt.
Som sagt jag vill inte bli för långrandig här, men Patrick Marleaus beteende denna säsongen gör att jag nästan måste stålsätta mig inför varenda match bara för att jag blir så arg av att se nummer tolv åka runt där nere på isen och allt som oftast hänga med huvudet och tänka på andra saker. Blir det inte en rejäl förändring här under de sista matcherna så hoppas jag vid gud att Todd McLellan har modet att bänka Marleau, sådant här beteende ska absolut inte uppmuntras när man krigar om en plats i slutspelet.
Jag tänker nog att vi avslutar där för idag, utöver detta så vill jag även tacka Björn Bellviken för den eminenta artikel han skrev häromdagen.
