NHL-bloggen: Summit Series skakade NHL
För 40 år sedan spelades de åtta viktigaste matcherna i hockeyns historia. Sovjet chockade Kanada - i Kanada - och förändrade NHL för alltid...
Efter fredagens avbrytna möte mellan spelarfacket och NHL har det varit tyst. Väldigt tyst.
Inga nya möten är inplanerade och med bara dryga 10 dagar kvar tills gällande kollektivavtal löper ut pekar mycket nu på en lock-out…
Trist.
Låt oss istället fokusera på något roligare ett tag...
Det nordamerikanska – framförallt det kanadensiska – mediabruset har påmint oss om att det i dagarna var 40 år sedan den klassiska matchserien mellan Sovjetunionen och Kanada spelades.
Summit Series, som den kallades 1972, avgjordes som bekant av Paul Henderson och det välkända referatet - Henderson scores, Henderson has scored for Canada - brukar ofta användas som bakgrund i allehanda vinjetter och kollage.
För oss som vuxit upp med både CD-skivor, Amiga 64 och senare också e-mail, mobiltelefoner och surfplattor är matchserien egentligen mer av kuriosa – och mest känd till namnet.
Jag ska inte heller försöka mig på att djupare förklara eller beskriva varför Summit Series gjort ett sådant episkt avtryck hos hockeyfans i framförallt Kanada.
Många andra har redan gjort det betydligt bättre än vad jag kan.
En kortare historisk tillbakablick törs jag ändå kosta på mig:
1972 hade Sovjetunionen dominerat den internationella hockeyscenen i nära nog två decennier. Något man i Kanada retade sig oerhört på – redan 1970 hade man försökt bryta den sovjetiska dominansen och sökt dispens för sina halvprofessionella spelare hos Internationella Ishockeyförbunet. En dispens man aldrig fick och då vägrade delta internationellt – en bojkott som höll i sig fram till 1977.
Under 70-talet rasade också kalla kriget – månlandningen 1969 och Vitenamnkriget hade vidgat klyftan mellan öst och väst avsevärt. Att låta Sovjet då vara världsledande inom hockeyn var otänkbart och Kanada var mycket mån om att en gång för alla få vissa hockeyvärlden sin överlägsenhet.
Politiskt var serien givetvis känslig. Att spela lika många matcher i Kanada och i Sovjet var därför ett måste – därför blev det åtta matcher och inte sju.
De fyra inledande matcher spelades i Kanada och även om de kanadensiska NHL-spelarna inte var i toppform efter sommaruppehållet var massmedia fullständigt övertygade om att lönnlöven skulle ta en förkrossande seger. Allt annat än åtta raka vinster var förnedrande.
Det gick till och med så långt att de kanadensiska coacher – med internationell erfarenhet – som vågade höja ett varningens finger kallades för galna och opatriotiska.
Sovjetunionen hade undermålig utrustning, skridskor och klubbor var av gammalt snitt - men det man saknade i material kompenserande man istället med stenhård träning och att ha ett extremt samspelt lag.
Match ett blev därför ett bryskt uppvaknade för kanadickerna som – trots en tidig tvåmålsledning – föll med hela 3-7 i Montreal Fourm.
Här någonstans hittar vi också en förklaring – åtminstone en delförklaring – till varför Kanada under kommande år spelade en mycket fysisk och ibland ful hockey internationellt. I match ett hade coach Harry Sinden satsat på snabba spelare med god teknik och ändå fått se sitt lag frånåkt. Inför match två bytes därför nära nog halva truppen ut och in kom spelare som stod för en tuffare och mer fysisk ishockey.
Ett drag som betalde sig direkt då de sovjetiska spelarna stördes enormt av de tacklingar och tjuvnyp de fick utså. Domarnas insats ifrågasattes och de ryska ledarna gav dem direkt skulden till lagets 1-4-förlust.
Det nyvunna kanadensiska självförtroende höll i sig halva match tre där man efter att ha släppt in två mål i numerärt underläge fick nöja sig med delad pott.
Kraftigt ifrågasatta buades det kanadensiska laget ut under den fjärde matchen som spelades i Vancouver. Buropen var riktade mot – vad publiken ansåg – ett underpresterande lag som inte gav sitt yttersta mot fienden från öst. Om det var buropen eller något annat som stjälpte Kanada låter jag vara osagt men den sovjetsiska segern i matchen innebar att man inte bara överlevt turnén i väst - man hade överglänst sina motståndare och tagit med sig två vinster hem till Kreml.
Ett resultat som försatte Kanada i djup kollektiv chock.
Matchserien flyttade – efter ett kortare stopp i Sverige och Tjeckoslovakien - nu över till Moskva och även här fortsatte kontroverserna runt domarna.
Kanada som förlorade den inledande matchen ansåg sig bortdöma och lyckades övertygade de sovjetiska ledarna om att byta ut den tyska domarduon. Duon som under matchen bara delat ut två sovjetiska utvisningar samtidigt som man bestraffat det kanadensiska laget med hela 31 minuter på botbänken.
In kom istället den svenske domaren Ove Dahlberg tillsammans med tjecken Rudy Bata.
Efter förlusten i match fem var Kanada tvungen att vinna samtliga av de tre återstående matcher för att ro hem serien.
Match sex och sju blev mycket jämna och Kanadas två uddamålsvinster satt långt inne. Matcherna präglades av hårt spel och två fula incidenter.
Den sjätte matchen bjöd på ett av tidernas värsta chepshots – Bobby Clarks berömda slashing mot Valeri Kharlamov. Hugget mot vristen var så kraftig att benet faktiskt gick av – trots det avslutade Kharlamov matchen. Lustigt nog klarade sig Clark undan utvisning då domarna helt missade situationen. Dennis Hull fick sitta av två minuter i vad gissningsvis var en chansning från domarna.
Kharlamov hade varit en dominant under serien och Clark har i senare intervjuer erkänt att slashingen gjordes med avsikt att få bort ryssen ur matchen.
I match sju gav ryssarna igen något då Boris Mikhailov med skridskon sparkade Gary Bergman under ett slagsmål – samme Bergman som tidigare under serien fått en reprimand för att ha hånat den sovjetiske coachen Vsevolod Bobrov. Något som var otänkbart i Sovjet på den tiden.
Inför den åttonde och avgörande matchen satt Sovjet fortsatt i förarsätet tack vare ett mål mer gjort under serien. En kanadensisk vint var alltså ett måste.
Matchen blev en mycket intensiv och hetsig historia – bland annat kastade Sinden en stol på isen efter ett kontroversiellt domsslut.
Domarparet var förresten återigen förändrat – den här gången var det Sovjet som krävde förändring – i en kompromiss ersattes svenske Dahlberg av tyske Josef Kampalla.
Sovjet inledde bäst och var i ledningen med fem mål mot tre inför den avgörande perioden. En misslyckad taktisk förändring där Sovjet nu började backa hem och försvara sin ledning i stället för att fortsätta pressa högt gav Kanada ytor och flera kvalificerade målchanser.
En tidig reducering ökade trycket ytterligare och den jakten på en kvittering var intensiv.
Kvitteringen kom också – åtminstone ansåg domarna på isen det. Måldomaren vägrade dock tända mållampan och sekretariatet stormades av kanadensiska ledare på läktaren. Polis kallades till platsen men överraskades av spelare som nu kommit till ledarnas hjälp. Med klubborna som vapen lyckades man befria och föra sina landsmän till säkerhet bakom den kanadensiska bänken.
Målet godkändes.
Vad som hände sedan får anses vara ren allmänbildning hos oss som har NHL i blodet. Paul Hendersons avgörande mål med blott 43 sekunder kvar gav eko runt hockeyvärlden och cementerade – i det ögonblicket - hockeyn som kanadensisk egendom.
Matcherna 1972 har i stor utsträckning format den attityd och vinnarinstinkt som tycks vara medfött hos kanadensiska landslagspelare nuförtiden. Aldrig – varken förr eller senare – har ett sovjetiskt landslag förlorat tre matcher i rad på hemmaplan – och vändningen Kanada stod för är egentligen helt osannolik. Den beslutsamhet, förmåga att tänja på gränserna och det självklara i att överträffa sig själv är idag vad osm karaktäriserar lönnlöven.
Serien förändrade dock hockeyn i Nordamerika radikalt. Kanada var inte längre ensam om att behärska sporten och Sovjet hade utvecklat en modern spelstil som var ljusår före den som bjöds i NHL. Under de kommande årens spelades fler matcher mellan lag från sovjet och NHL – bland annat turnerade CSKA Moskva runt i Nordamerika 1975. Summit series gav oss också Canada Cup – det första spelades 1976.
Matchserien öppnade också dörren för europeiska spelare i NHL – även om det funnits inslag tidigare än så. Flera svenska spelare (Tommie Bergman, Börje Salming, Inge Hammarström och Tord Lundström) kom över och deras spelkvalitéer och förmåga att stå upp fysiskt mynnade så småningom uti den europeiska invasion vi sett fram till idag.
Källa: Wikipedia, IIHF, Montreal Gazette och Greatest Hockey Legends
________________________
Tack vare modern teknik finns också matchserien att uppleva i sin helhet. Jag rekommenderar att man nöjer sig att se match åtta. Tempot i matcherna är inte i närheten av dagens och den som orkar sig igenom alla ska av mig få ett hedersomnämnande.
________________________
Det finns förstås en mängd små historier runt den klassiska matchserien, exempelvis försvann en last med öl från i den ryska tullen inför match sex…
För den intresserade kan det var värt att ta sig en titt på följande länkar…
It was 40 years ago…
Wikipedia – Summit Series
Summit Series – Canda vs Sweden - artikel
Summit Series - Canada vs Sweden - videoklipp
Dessutom finns en klart sevärd, två timmar lång, dokumentär om matchserien på youtube…
1972 SUmmit Series Documentary
________________________
Jag har valt att inte nämna alltför många namn i artikeln - istället fokuserar jag på matchseriens övergripande innehåll och historiska påverkan. För laguppställningar och mer detaljerad information rekommenderar jag Wikipedias sammanfattning och framförallt den två timmar långa dokumentären.
