SvenskaFans Hall of Fame: Brett Hull - The Golden Brett
Brett Hull hade stora fotspår att gå i och det tog sin tid innan han lyckades. Han erkänner att han är #2 i familjen och det säger en hel del om vilken status hans far Bobby Hull har. Brett gjorde under sin karriär 741 mål och 1,391 poäng i serien plus 103 mål och 190 poäng i slutspelet.
Han var betydligt mer intresserad av musik och att festa än att träna och på allvar försöka bli ett NHL proffs till en början. Han valdes inte i draften förrän det tredje året som han kunde väljas och inte förrän i den sjätte rundan av Calgary Flames. Han började plugga på universitet och blev på allvar en spelare som fick rubriker (och inte bara för sitt efternamn) när han första säsongen blev universitetsligans Rookie of The Year efter 32 mål och den andra säsongen blev han utsedd till ligans bäste högerforward.
Han fick debutera i NHL i Stanley Cup finalen 1986 men den följande säsongen spelade han i AHL där han blev utsedd till årets rookie. Säsongen 1987-88 var han ordinarie i Calgary men laget trodde inte riktigt på honom utan tradade honom till St. Louis Blues vid trading deadline. I St. Louis blommade Hull ut till en fruktad målskytt först tillsammans med Peter Zezel och sedan med Adam Oates som center som serverade honom passningar på löpande band.
Under de drygt tio säsonger han spelade i St. Louis gjorde han osannolika 527 mål på 744 matcher med 86 mål som bäst under en säsong. Han vinner 1991 både Hart Trophy och Lester B. Pearson Award, men trots att St. Louis har ett topplag så misslyckas laget år efter år i slutspelet. 1998 lämnar Hull laget och går till Dallas Stars där han redan första säsongen får vinna Stanley Cup efter ett av historiens mest omdiskuterade och kontroversiella mål. Han hamnade sedan i Detroit Red Wings där det blev ännu en Stanley Cup vinst innan lockouten 2004-05 i princip avslutade hans karriär även om han gjorde ett comeback försök med Phoenix Coyotes säsongen 2005-06 men efter fem matcher insåg han att det var bäst att dra sig tillbaka.
Brett Hull blev invald i Hockey Hall of Fame 2009 och blev därmed det tredje far och son paret som valts in i Hockey Hall of Fame (Oliver Seibert-Earl Seibert och Lester Patrick-Lynn Patrick var de två första). Hull gör nu sin far sällskap även i SvenskaFans Hall of Fame efter att han besegrat: Bill Barber, Ron Francis, Joe Nieuwendyk och Rick Martin i den trettionde omröstningen.
---
Omröstning 30:
Brett Hull - 62%
Ron Francis - 18%
Joe Nieuwendyk - 11%
Rick Martin - 5%
Bill Barber - 4%
Totalt 257 röster
---
Brett Andrew Hull föddes den 9 augusti 1964 i Belleville, Ontario, Canada. Han växte upp i Chicago, Illinois där hans far spelade för Black Hawks med sina fyra syskon. 1972 flyttade familjen till Winnipeg när Bobby Hull skrev på för Winnipeg Jets i WHA. När föräldrarna skiljde sig 1979 så flyttade Brett med sin mamma och sina två yngsta syskon till Vancouver. Under flera år så hade bara sporadisk kontakt med sin far.
Eftersom han var mer intresserad av musik och att ha roligt än att träna hårt och spela ishockey så blev han inte förvånad när juniorlagen i Canada inte visade något större intresse för honom. 1982 var första gången han kunde bli draftad och då spelade han fortfarande i en mindre juniorliga. Året efter bytte han upp sig något och visade åtminstone lite av den talang som han hade när han gjorde 48 mål på 50 matcher i BCJHL men det var fortfarande inget NHL lag som draftade honom. Den följande säsongen så blev de lite mer intresserade eftersom han hade gått fram som en slåttermaskin i BCJHL och satt nya rekord när det gällde mål (105 mål) och poäng (188 poäng) under seriespelet. Han valdes dock inte förrän i den sjätte rundan av Calgary Flames som spelare #117 sammanlagt.
Efter ett par produktiva år på universitet där tränarna jobbade hårt med hans attityd och skridskoåkning (skottet hade han medfött), så blev han proffs och debuterade i NHL den 20 maj 1986 i den tredje Stanley Cup finalen mot Montreal Canadiens. Han fick spela i ytterligare en av finalerna som Calgary förlorade med 4-1 i matcher.
Den följande säsongen så hamnade han i Calgarys farmarlag Moncton Golden Flames i AHL och han blev utsedd till ligans bäste nykomling efter 50 mål och 93 poäng (50 mål var nytt AHL rekord för rookies). Han fick även spela fem matcher i NHL och fyra slutspelsmatcher för Calgary under säsongen 1986-87. Följande säsong blev han ordinarie i Calgary där han gjorde 50 poäng på 52 matcher innan han tillsammans med Steve Bozek tradades till St. Louis Blues mot målvakten Rick Wamsley och backen Rob Ramage. En trade som Calgary vann på kort sikt men som långsiktigt blev en utklassningsseger för St. Louis.
Under sin första hela säsong i St. Louis gör Hull 41 mål jämsides Peter Zezel men han anses som lite av en säkerhetsrisk av coachen Brian Sutter som ger honom ett ambitiöst träningsprogram för sommaren 1989. Hull utvecklar sin skridskoåkning och mycket annat och när han får Adam Oates som ny center säsongen 1989-90 så bildas ett av NHL's bästa radarpar genom tiderna. Hull & Oates som de kallas blir omedelbart en hit, under tre säsonger 1989-92 så gör Hull 228 mål på 231 matcher. Hull är NHL's bäste målgörare under samtliga tre säsonger och gör två gånger 50 mål eller mer på 50 matcher eller mindre. 1990 vinner Hull Lady Byng och 1991 vinner han både Hart Trophy och Lester B. Pearson Award. Säsongen 1990-91 gör Hull hela 86 mål och vad som är ändå mer imponerande är att Adam Oates missade 19 matcher pga skada, med Oates vid sin sida hade Hull antagligen kunnat hota Gretzkys målrekord (92 mål) på allvar.
Oates lämnar St. Louis under säsongen 91-92 och Hulls målproduktion minskar men han gör över 50 mål de följande två säsongerna. Hull och St. Louis nye coach Mike Keenan kommer inte överens och den 19 december 1996 så får Keenan sparken och den 22 december svarar Hull med att göra en hattrick som innebär att han kommer över 500 gjorda mål i NHL. Efter ett par lite sämre säsonger så lämnar Hull St. Louis som FA inför säsongen 1998-99 och går till Dallas Stars.
I Dallas så gör han sin 1000:e poäng och 600:e mål under den första säsongen men det är inget mot det rabalder som uppstår när han avgör den sjätte Stanley Cup finalen mot Buffalo Sabres på övertid. Under hela säsongen har NHL haft en regel som sa att om en spelare var i målgården innan pucken så skulle spelet blåsas av. Inför slutspelet ändras regeln men NHL informerar endast lagen och inte pressen eftersom man inte vill att det ser ut som om NHL har fallit för trycket från media som ville ändra regeln. Regeln som gäller under slutspelet innebär att om spelaren har kontroll över pucken så kan han vara inne i målgården före pucken och ändå inte blåsas av. Hur som helst så har Hull ena skridskon i målgården när han slår in pucken och målet godkänts, hade det varit innan slutspelet hade målet underkänts. Frågan är bara om Hull hade kontroll på pucken eller ej, media och fans har varit delade sedan dess. Dallas når ännu en Stanley Cup final med Hull i laget men totalt sett så börjar det nu gå trögare för den forne målkungen.
Inför säsongen 2001-02 så tackar Hull nej till erbjudande från Dallas Stars, New York Rangers och Montreal Canadiens som är mycket bättre än det han accepterar från Detroit Red Wings, anledningen är givetvis att han vill vinna ännu en Stanley Cup. Hull och Detroit vinner Stanley Cup det året och Hull är fantastisk i finalerna mot Carolina Hurricanes. Han gör viktiga mål i de två sista finalerna och ett av dem var hans etthundrade mål i Stanley Cup. Den följande säsongen så passerar han 700 gjorda mål i NHL som den sjätte spelaren genom tiderna. Inför säsongen 2004-05 skriver han på ett tvåårskontrakt med Phoenix Coyotes men som alla vet så ställs hela säsongen in efter en lockout.
Vid comeback försöket i Phoenix efter lockouten 2004-05 så spelade Brett med sin´pappas gamla pensionerade tröja med #9 på ryggen. Det blev endast fem matcher i Phoenix innan han insåg att tiden runnit ifrån honom och han slutade officiellt den 15 oktober 2005. Säsongen 2006-07 hade han dubbla jobb, dels så var han rådgivare åt Dallas Stars president dels så var han expertkommentator på NBC. Han har sedan dess slutat TV-jobbet och jobbat åt Dallas Stars bland annat som GM men just nu är han vice president för Dallas Stars och alternerande guvernör när NHL's Board of Governors träffas. Den 5 december 2006 pensionerade St. Louis Blues hans tröja med #16 och han blev invald i Hockey Hall of Fame 2009.
1986 fick han ett erbjudande att spela för USA i VM och eftersom intresset från Canada var minst sagt svalt så valde han att utnyttja sitt dubbla medborgarskap och spela internationellt för USA. Han spelade i ett Canada Cup och två World Cup för USA med vinsten från 1996 som största merit, dessutom spelade han i två olympiska turneringar med ett silver från 2002 som bästa resultat. Under World Cup 1996 blev Hull utbuad så fort han hade pucken av de fanatiska kanadensiska supportrarna pga "sveket".
Meriter:
Stanley Cup: 2 gånger, 1999, 2002
Hart Trophy: 1 gång: 1991
Lester B. Pearson Award (Ted Lindsay Trophy): 1 gång, 1991
Lady Byng Trophy: 1 gång, 1990
Han gjorde flest mål i NHL under en säsong tre säsonger i rad (innan Maurice Richard Trophy instiftats): 1990, 1991, 1992
All Star Team 1: 3 gånger, 1990, 1991, 1992
Han är den amerikanske medborgare som gjort flest poäng i NHL genom tiderna med 1,391 poäng på 1,269 matcher.
Han har NHL rekordet för flest PP mål i Stanley Cup slutspelet genom tiderna med 38 mål.
Han är den som gjort flest mål genom tiderna för St. Louis Blues.
Han är den som gjort flest mål och poäng under en säsong för St. Louis Blues (86 mål, 131 poäng).
Han blev den femte spelaren i NHL som gjorde 50 mål eller fler på 50 eller färre matcher.
Han ligger på tredje plats genom tiderna i NHL när det gäller gjorda mål med 741.
Han ligger på andra plats genom tiderna i NHL när det gäller PP mål med 265.
Han har fått sin tröja med #16 pensionerad av St. Louis Blues.
Statistik
Lag | Liga | GP | G | A | P | PIM | +/- |
Calgary Flames | NHl | 57 | 27 | 24 | 51 | 12 | +9 |
St. Louis Blues | NHl | 744 | 527 | 409 | 936 | 286 | -16 |
Dallas Stars | NHL | 218 | 95 | 101 | 196 | 91 | +8 |
Detroit Red Wings | NHL | 245 | 92 | 115 | 207 | 69 | +25 |
Phoenix Coyotes | NHL | 5 | 0 | 1 | 1 | 0 | -3 |
NHL sammanlagt | NHL | 1269 | 741 | 650 | 1391 | 458 | +23 |
Calgary Flames | Stanley Cup | 6 | 2 | 1 | 3 | 0 | +4 |
St. Louis Blues | Stanley Cup | 124 | 67 | 50 | 117 | 51 | +7 |
Dallas Stars | Stanley Cup | 33 | 21 | 25 | 46 | 14 | +5 |
Detroit Red Wings | Stanley Cup | 39 | 13 | 11 | 24 | 8 | -3 |
Stanley Cup sammanlagt | Stanley Cup | 202 | 103 | 87 | 190 | 73 | +13 |