SvenskaFans Hall of Fame: Ed Belfour – I skymundan av Hasek, Roy och Brodeur

Ed Belfour slog igenom med full kraft under sin första hela säsong i NHL och var i nästan två decennier en av ligans absolut främsta målvakter. I prisskåpet har han Calder Trophy, Vezina Trophy, Canada Cup-guld, OS-guld samt en Stanley Cup-ring – och nu är han även invald i SvenskaFans Hall of Fame.

Det går inte att tvivla på Ed Belfours storhet, men genombrottet och succén var inte omedelbar. Han draftades aldrig och debuterade inte i NHL förrän vid 23 års ålder, men hans 23 matcher från säsongen 88/89 slutade i besvikelse. Hans hela första säsong blev 90/91, som 25-åring, och hans insatser då ses än i dag som en av tidernas främsta rookiesäsonger.

Belfour tog Chicago till ett 43-19-7 record, med en räddningsprocent på 91,0 och ett GAA på 2,47 – och efter säsongen belönades han med såväl Calder Trophy som Vezina Trophy. Samma säsong vann han Canada Cup och skulle under nästan två decennier vara en av ligans absolut främsta målvakter.

I slutspelet 1999 var han en stor anledning till att Dallas vann Stanley Cup efter att ha besegrat Dominik Hasek och Buffalo. Några år senare vann han även OS-guld för Kanada – och avslutade så småningom karriären med en stark säsong i Leksand.

Hans 484 vinster överträffas enbart av Patrick Roy och Martin Brodeur, och enbart åtta målvakter har hållit nollan vid fler tillfällen än Belfour. 2011 valdes han in i Hockey Hall of Fame – och nu fick han även en plats i SvenskaFans Hall of Fame.

---

Omröstning 18:

Ed Belfour – 54 %
Curtis Joseph – 30 %
Tom Barrasso – 10 %
Chris Osgood – 7 %

Totalt 227 röster

---

Den långa vägen…

1965 föddes Edward Belfour i den lilla byn Carman i centrala Kanada och växte upp med hockeyn. Att han så småningom skulle bli en av tidernas främsta hockeymålvakter var dock ingen självklarhet. Inledningen på karriären var allt annat än glamorös och Belfour fick se sig själv spela i MJHL som överårig.

I mitten på 80-talet började han så smått visa tendenser till att kunna bli en väldigt kompetent målvakt och hoppet tändes på allvar när han 86/87 spelade hem mästerskapstiteln till University of North Dakota. Någon omedelbar succé blev det dock inte utan istället väntade IHL, där prestationerna varierade.

Under det starka året i NCAA hade Chicago fått upp ögonen för Belfour, som inte hade blivit draftad, och -87 skrev Belfour på sitt första NHL-kontrakt – men debuten fick som sagt vänta. Säsongen 88/89 kom så chansen, men det var en chans som Belfour inte tog.

Belfour gjorde 23 matcher den säsongen, men slutade med ett 4-12-3 record, 87,8 i räddningsprocent och ett GAA på 3,87. Den efterföljande säsongen fick därför spenderas med Team Canada, där han återigen visade att det kanske fanns en potentiell förstamålvakt i honom trots allt. Starka insatser där gjorde att Chicago tog tillbaka honom till slutspelet och Belfour fortsatte att övertyga.

Succén och genombrottet blev ett faktum

Under training camp inför säsongen 90/91 spelade Ed Belfour till sig rollen som förstamålvakt hos Chicago – och resten är, som det så fint heter, historia.

Vid 25 års ålder kom äntligen det stora genombrottet. Belfour vaktade Blackhawks kasse vid 74 tillfällen och landade på ett 43-19-7 record, en räddningsprocent på 91,0 och ett GAA på 2,47 – och var bäst i ligan i alla de kategorierna.

Slutspelet blev förvisso en besvikelse det året, men efter säsongen tilldelades han såväl Calder Trophy som Vezina Trophy, och William M. Jennings Trophy. Succén var ett faktum och den säsongen ses än i dag som en av de bästa rookiesäsongerna genom tiderna i NHL.

Insatserna i grundserien 91/92 var inte lika glamorösa som hans rookiesäsong, men i slutspelet visade han återigen sin klass. Han var då en stor anledning till att Chicago gick till Stanley Cup-final efter att i tur och ordning ha eliminerat St. Louis, Detroit och Edmonton. I finalserien blev dock Mario Lemieux och Pittsburgh för svåra.

Stanley Cup-titeln

Under de följande åren fortsatte Ed Belfour att hålla en hög nivå och vann ytterligare en Vezina Trophy, men mot mitten av 90-talet började oroligheter uppstå. Belfours humör, tävlingsinstinkt och personlighet ställde till problem i förhållandet med sin backup – vilket bland annat ledde till att Chicago tradade iväg Dominik Hasek under tidigt 90-tal – och när Belfour tackade nej till en kontraktsförlängning skickades han istället till San José.

Det blev bara 13 matcher i Sharks innan Belfour skrev på för Dallas under sommaren 1997 – ett beslut som Belfour och Stars sent ska glömma. Under tiden i Dallas visade Belfour återigen varför han ses som en av tidernas främsta målvakter. Hans första säsong slutade med ett enastående 37-12-10 record och 1,88 i GAA.

Hans första slutspel med Stars slutade i Conference-finalen, mot Detroit – men säsongen 98/99, hans andra i Dallas, slutade med den ultimata succén. Återigen övertygade Dallas och Belfour i grundserien, men när slutspelet tog vid visade Belfour upp en sällan skådad nivå.

Dallas utmanövrerade Edmonton, St. Louis och Colorado på sin väg mot finalen, där man så småningom ställdes mot Buffalo och Dominik Hasek. Finalserien blev en kamp mellan två målvakter som spelade sitt livs hockey – men det blev Belfour och Dallas som drog det längsta strået. Stars avgjorde i den sjätte matchen, i den tredje förlängningsperioden via ett högst uppmärksammat och flitigt debatterat mål av Brett Hull. Joe Nieuwendyk fick Conn Smythe Trophy efter ett mäktigt slutspel – men Belfour kunde lika gärna ha fått den.

Sista slutspelet i Toronto…

Säsongen efter gick Dallas återigen till final – och återigen var Ed Belfour en oerhört viktig del av den bedriften – men den här gången blev New Jersey för svåra. Efter två raka finaler nådde Dallas aldrig samma nivå igen, utan började sakta men säkert att svalna av.

Belfour höll en fortsatt god nivå, men började också känna pressen av Marty Turco bakom sig. När det blev lite allmänt kaotiskt i organisationen, bland annat fick Ken Hitchcock lämna Stars mitt under säsongen 01/02, betydde det också slutet för Belfour i Stars. Sommaren 2002 bestämde sig Dallas för att inte förlänga kontraktet med Belfour, som några månader tidigare hade varit med och vunnit OS-guld med Kanada.

Som 37-åring signade Belfour istället med Toronto, där han tog över målvaktsansvaret efter Curtis Joseph. Han stannade fyra år i Toronto – men bara tre säsonger på grund av lockouten 04/05 – och visade i alla fall under de två första åren att han fortfarande höll en bra nivå.

Det var på den tiden som Toronto fortfarande medverkade i slutspelet, och Belfour såg till att ge Maple Leafs goda chanser där. Toronto gick till slutspel under Belfours två första år i organisationen, och i slutspelet -04 stod Belfour för tre – ja, tre – nollor när Maple Leafs besegrade Ottawa.

Efter lockouten orkade varken Belfour eller Toronto komma tillbaka, utan man missade slutspel efter en svag säsong och Belfour fick inget nytt kontrakt sommaren 2006. Toronto har för övrigt inte lyckats nå ett slutspel sedan dess. Efter åren i Toronto gick flyttlasset till Florida för veteranen, där han återigen visade sin klass över 58 spelade matcher.

Det blev bara en säsong i Florida – och den säsongen blev hans sista i NHL. Sent i augusti 2007 slog dock en bomb ner i Sverige. Ed Belfour, 42 år, hade nämligen skrivit på för Leksand i HockeyAllsvenskan. Belfour avslutade sin karriär med en stark säsong i Leksand, men inte ens en legendarisk målvakt kunde ta Leksand tillbaka till Elitserien.

En av de främsta

Trots att Ed Belfour var en late bloomer lyckades han bli en av tidernas mest framgångsrika målvakter i NHL. Han stannade på 963 spelade matcher i grundserien, vilket är fjärde mest genom tiderna. Enbart Martin Brodeur och Patrick Roy har vunnit mer matcher än Belfour, som stoltserar med en räddningsprocent på 90,6 och ett GAA på 2,50 över sina grundseriematcher.

Belfour hade också förmågan att höja sitt spel en nivå när det vankades slutspel, vilket han visade i alla sina lag. Han kom upp i 161 slutspelsmatcher, varav 88 slutade med segrar, och landade på en räddningsprocent på 92,0 och ett GAA på 2,17. Under merparten av sin karriär fick stå i skymundan av namn som Dominik Hasek, Patrick Roy och Martin Brodeur – trots att han vid flera tillfällen utmanövrerade dem.

Han tillhörde ligans toppskikt under i princip hela sin karriär. Han vann Calder Trophy och Vezina Trophy under sin första hela NHL-säsong, och ytterligare en Vezina några år senare. William M. Jennings spelade han hem vid fyra tillfällen och i prisskåpet ligger det dessutom ett OS-guld, en guldmedalj från Canada Cup – och en Stanley Cup-ring.

2011 valdes han in i Hockey Hall of Fame och hans namn nämns fortfarande med den allra största respekt.

###

STATISTIK:
Matcher: 963
Record: 484-320-125
Sv%: 90,6
GAA: 2,50
SO: 76
Totalt antal minuter: 55 695

MERITER:
Stanley Cup-mästare: (1) 98/99
Canada Cup-mästare: (1) 90/91
Vezina Trophy: (2) 90/91, 92/93
Calder Trophy: (1) 90/91
William M. Jennings Trophy: (4) 90/91, 92/93, 94/95, 98/99
OS-guld: (1) 01/02
Invald i Hockey Hall of Fame 2011