SvenskaFans minns 2012: Bettmans arv präglar året
2012 var ett intressant – och absurt – NHL-år. Nicklas Lidström tackade för sig, Los Angeles imponerade i slutspelet och vi fick en sommar full av spännande aktivitet. Sedan slog lockouten ner med full kraft.
Ett nytt år är till ända, och i vanlig ordning har det både funnits flera glädjeämnen och stora besvikelser. 2012 är ett år som på flera sätt kommer att gå till historien – och inte bara på grund av positiva upplevelser – men händelserna 2012 är också småpotatis jämfört med den sorg och bedrövelse som slog ner med full kraft på hockeyvärlden 2011.
När först Derek Boogaard, Rick Rypien och Wade Belak alla gick bort var 2011 redan ett tragiskt år – men tragedierna tog enorma proportioner när Lokomotiv Yaroslavls flygplan kraschade och hela truppen samt ledarstaben avled.
Med 2011 års händelser i bakhuvudet känns de bedrövelser som har drabbat NHL och fansen under 2012 som småsaker, och nog är det att föredra framför ett nytt 2011.
---
2012 inleddes, precis som åren innan, med Winter Classic. Den här gången var det Philadelphia och New York Rangers som drabbade samman på Citizens Bank Park i Philadelphia. Starttiden fick skjutas upp två timmar, men när matchen väl kom igång bjöds det på underhållning. Inget av lagen lyckades förvisso etablera något riktigt spel under inledningen, men när man väl hade bemästrat förutsättningarna började det hända saker i den andra perioden.
Flyers gick då upp till 2-0 genom mål av Brayden Schenn och Daniel Briere, men Rangers kom ikapp och gick om tidigt i den tredje perioden. Två mål av Michael Rupp gav kvittering och Brad Richards satte sedan matchvinnande 3-2 drygt fem minuter in i den tredje akten. Med 20 sekunder kvar av matchen fick Flyers en straff, men Henrik Lundqvist motade undan Daniel Brieres försök och Rangers segrade.
---
En NHL-säsong är ingen vanlig NHL-säsong om inte Sidney Crosby dominerar löpsedlarna. 2012 var inget undantag. Hans stora skadehelvete, som inleddes på Nyårsdagen 2011, gick mot ett slut och i mars återvände han till isen. En kortare, succéartad, comeback i november 2011 slutade med ett bakslag – men comebacken i mars blev på alla sätt och vis positiv.
Crosby hann spela de sista 14 matcherna av grundserien och stod för makalösa 25 poäng, fördelat på sex mål och 19 assist. Pittsburghs förhoppningar inför slutspelet var givetvis stora, men det blev respass redan i den första rundan. Crosby stod för åtta poäng på de sex matcherna och visade att han var tillbaka för att stanna.
Mot slutet av året dominerade Crosby återigen löpsedlarna då han målades upp som lockoutens frälsare. Tillsammans med sin agent gjorde han ett beundransvärt försök att lösa konflikten tillsammans med Penguins ägare Ron Burkle och Mario Lemieux… men inte ens det fungerade.
---
Slutspelet, ja. I vanlig ordning bjöds det på stor underhållning från den första matchen till den sista. I Eastern Conference var det tight. Tre av fyra kvartsfinaler gick till sju matcher, medan tre av fyra matchserier i Western Conference slutade efter fem matcher.
Den galnaste matchserien var utan tvekan den mellan Pittsburgh och Philadelphia. Det bjöds på totalt 56 mål enbart i den matchserien och matcherna slutade allt från 3-2 till 10-3. Flyers gick upp till 3-0 i matcher och vann så småningom med 4-2. Ett styrkebesked, tänkte de flesta – men Flyers försvann i den andra omgången mot New Jersey.
Just Devils kom att bli ett stort överraskningslag. Med en pånyttfödd Martin Brodeur och en Ilya Kovalchuk som inte alls såg ut som den gamla vanliga Kovalchuk eliminerade man Florida, Philadephia och New York Rangers när man tog sig till sin första final sedan man vann titeln 2003.
I finalen ställdes man mot Los Angeles – som kom att bli de senaste årens kanske största överraskning och glädjeämne. Säsongen hade inletts mer eller mindre i kaos, där Drew Doughty missade stora delar av training camp då han inte skrev på ett nytt kontrakt förrän den 30 september.
Spelet vacklade. Offensiven var bedrövlig – bara Minnesotas målproduktion var sämre. Powerplay var mediokert. Bara New Jersey blockerade färre skott. Inget lag missade mer mål med fler skott än vad Kings gjorde och man gav bort pucken till höger och vänster. Terry Murray fick kicken och ersattes av Darryl Sutter. I sin jakt på mer mål tradade man till sig Jeff Carter från Columbus, men någon större succé gjorde han inte. Kings såg inte direkt ut som någon contender.
Till slut lyckades man dock med nöd och näppe ta sig till slutspel som det åttonde och sista laget i Western Conference – och resten är, som det så vackert heter, historia.
I förstarundan ställdes Kings mot Vancouver, Conferencevinnare med Presidents Trophy – men det var inga problem för Sutters manskap. Kings gick fram till 3-0 i matcher och vann så småningom med 4-1. Därefter väntade St. Louis, grundseriens stora positiva överraskning, men Kings svepte Blues i fyra raka matcher.
I Conferencefinalen väntade en annan uppstickare, nämligen Phoenix. Kings fortsatte dock på den inslagna vägen och gick till sin första Stanley Cup-final sedan Wayne Gretzkys tid efter 4-1 i matcher.
Stanley Cup-finalen spelades alltså mellan Los Angeles och New Jersey. Kings trummade på som aldrig förr och återigen skaffade man sig en 3-0-ledning i matcher. Devils sprattlade till och hämtade upp till 2-3, men i den sjätte matchen lade Steve Bernier grunden för Kings titelaspirationer när han drog på sig en korkad major för boarding.
Kings gjorde tre mål i det efterföljande numerära överläget och vann matchen med 6-1. Det cupvinnande målet stod Jeff Carter för, som slutade på delad etta i slutspelets skytteliga. Den stora hjälten var dock Jonathan Quick som tack vare ett alldeles makalöst spel mellan Kings stolpar belönades med Conn Smythe Trophy.
---
Den 20 april 2012 är ett datum värt att minnas. Det var då som Nicklas Lidström kom att spela karriärens sista match. Dryga månaden senare offentliggjorde svensk hockeys största spelare någonsin sitt beslut.
Trots att ”Lidas” fortfarande tillhörde toppskiktet i ligan, ansåg han själv att han inte tillhörde den absoluta toppen – och då var det dags att tacka för sig. I prisskåpet har ”The Perfect Human” bland annat fyra Stanley Cup-titlar, sju Norris Trophys och en Conn Smythe Trophy, samt enastående statistik.
Nicklas Lidström avslutade karriär som en av tidernas absolut främsta försvarare, och en av de bästa spelarna någonsin från Europa. Att ha fått uppleva hans prime, som i princip varade under hela karriären, är en ära.
En annan av de främsta europeiska spelarna genom tiderna gjorde Lidström sällskap – nämligen Dominik Hasek. Den tjeckiska målvakten med den udda målvaktsstilen spelade senast i NHL 2008, då han vann Stanley Cup med Detroit. Sedan dess har karriären levt vidare hemma i Tjeckien och i KHL. Rykten om en comeback i NHL har cirkulerat genom åren, men det blev aldrig av.
Det blev två Stanley Cup-titlar, båda med Detroit, och sex gånger om belönades han med Vezina Trophy. Som om det inte räcker stoltserar han även med två Hart Trophys och två Lester B. Pearson Awards. 1998 var han en av de stora hjältarna när Tjeckien vann OS-guld.
Lidström och Hasek var givetvis inte de enda som slutade under 2012. Respektabla namn som John Madden, Bryan McCabe, Owen Nolan och Jaroslav Spacek tackade också för sig. Även Ian Laperriere gick ut med att karriären var över, men det var mer väntat då han inte har kunnat spela sedan 2010 och han och Philadelphia bara har väntat ut kontraktet.
---
Flera milstolpar nåddes under de senaste tolv månaderna. Jarome Iginla blev tidernas 42:a spelare att nå 500 mål och både Evgeni Nabokov och Miikka Kiprusoff tog sin 300:e seger. Ray Whitney gjorde sin 1000:e poäng den sista mars. Barry Trotz, Nashvilles uppskattade coach, noterades för sin 500:e seger; en bedrift som bara 16 coacher före honom har uppnått.
En av årets mer uppmärksammade händelser var när Sam Gagner lyckades göra åtta poäng i en och samma match. När Oilers något ifrågasatte center smällde in fyra mål och stod för ytterligare fyra assist tangerade han Edmontons rekord, som tidigare hölls av Wayne Gretzky och Paul Coffey. Gagner blev samtidigt tidernas 13:e spelare att nå minst åtta poäng och den första att göra det sedan Mario Lemieux 1988.
Den 7 april, i Tampas sista match för säsongen, nådde Steven Stamkos 60 mål – och blev därmed den första centern att nå den milstolpen sedan Mario Lemieux 1996.
Slutligen säkrade Detroit sin 21:a raka hemmaseger när man i mitten av februari besegrade Dallas med 3-1. Därmed passerade Red Wings både Bostons och Philadelphias rekord på 20 raka segrar.
---
I vanlig ordning bjöd sommaren på stor underhållning – men frågan är om sommaren 2012 inte var den mest intressanta på många år. Stjärnor som Zach Parise, Ryan Suter, Rick Nash, Shea Weber, Martin Brodeur, Shane Doan, Alexander Semin och Jordan Staal figurerade alla på marknaden.
Parise och Suter skapade stor uppståndelse när båda två skrev på lukrativa långtidskontrakt med Minnesota, Columbus bjöd på en smått patetisk följetång när Rick Nash ville lämna organisationen och både Martin Brodeur och Shane Doan kollade av läget på den öppna marknaden innan de båda ikonerna förlängde med New Jersey respektive Phoenix.
Under flera år har det spekulerats i hur länge Pittsburgh skulle kunna hålla sin centertrio Sidney Crosby, Evgeni Malkin och Jordan Staal intakt. 2012 fick vi svaret – och föga förvånande var det Staal som försvann. Penguins erbjöd ett tioårskontrakt värt $60 miljoner, men Staal tackade nej och blev istället tradad till brorsan Eric i Carolina, där han satte sin signatur på ett likadant kontrakt. Några veckor senare fick han även sällskap av Alexander Semin.
En av sommarens största bomber – om inte den största – var när Philadelphia gav Shea Weber ett offer-sheet värt $110 miljoner över 14 år. Weber skrev på kontraktet, som består av $68 miljoner i bonusar. Syftet med kontraktets struktur var givetvis att ge Predators så stora problem som möjligt att matcha, men i slutändan kunde man inte förlora sin lagkapten. Nashville matchade och säkrade upp ligans kanske främsta försvarare under en lång tid.
---
Nicklas Lidström, Dominik Hasek, Los Angeles slutspelstriumf, Sidney Crosby och Shea Weber i all ära. 2012 kommer gå till historien som året då Gary Bettman & Co iscensatte en ny lockout. Fansen har slitits mellan hopp och förtvivlan, och folk som arbetar kring matcharrangemang har förlorat stora summor pengar – och i många fall även sina jobb.
Samtidigt slänger miljonärer och miljardärer sand på varandra i den sandlåda som i folkmun kallas förhandlingarna. Allt för att dessa miljonärer och miljardärer inte kan komma överens om hur stora miljonärer och miljardärer de ska bli.
Spelare har gnällt på Gary Bettman, men vågar inte gå emot sina egna ägare. Priset som största hycklare går till exempel till Ryan Suter. Ägare och Bettman har samtidigt gnällt på spelare och Donald Fehr, men verkar inte vara villiga att föra seriösa diskussioner. Å andra sidan kan samma sak sägas om spelarfacket.
Under Gary Bettmans styre, sedan tidigt 90-tal, har kollektivavtalet mellan ligan och spelarfacket gått ut vid tre tillfällen. Vid tre tillfällen har man också utlyst en lockout. 94/95 drog säsongen igång i slutet av januari, 04/05 ställdes hela säsongen in och vad som händer 12/13 vet vi ännu inte – även om det återigen finns hopp om en lösning.
Vad Gary Bettmans kapitel i NHL-historien kommer att handla om är inte svårt att förutspå.
---
Sommaren bjöd inte bara på aktivitet på trade- och free agent-marknaden. Vi såg även ett svenskt prisregn under NHL Awards. Henrik Lundqvist fick äntligen sin Vezina Trophy och Gabriel Landeskog inledde NHL-karriären med att belönas med Calder Trophy.
Norris Trophy fick återigen en svensk vinnare, men istället för Nicklas Lidström var det Erik Karlsson som prisades. Slutligen fick Daniel Alfredsson ta emot King Clancy Memorial Trophy.
Det största prisregnet föll dock över Evgeni Malkin. Pittsburghs center fick ta emot Hart Memorial Trophy, Art Ross Trophy och Ted Lindsay Award efter en monstersäsong som genererade 50 mål och 109 poäng.
---
Raffi Torres har uppmärksammats en hel del den senaste tiden, men det är inte direkt av positiva anledningar. Han inledde året med att bli avstängd två matcher efter en charging och avslutade säsongen 11/12 med att sänka Marian Hossa i slutspelet. En sen tackling, med uppenbar avsikt att träffa Hossas huvud, resulterade i att hammaren föll med full kraft. Den initiala domen blev 25 matcher – vilket är tidernas näst längsta avstängning. Några veckor senare sänkte NHL domen till 21 matcher.
Givetvis var det fler spelare än Torres som fick smaka på Brendan Shanahans vrede. Under årets första dagar stängdes Dan Carcillo (7), Rene Bourque (5) och Brad Marchand (5) alla av. Även Duncan Keith fick fem matcher, efter att ha sänkt Daniel Sedin med en armbågstackling.
Även slutspelet präglades av avstängningar. Stjärnor som James Neal, Nicklas Bäckström och Claude Giroux drabbades i samma veva som Byron Bitz, Arron Asham och Matt Carkner.
Yttrandefriheten förefaller vara lite sisådär i NHL. Under den senaste tiden har nämligen ligan delat ut böter så fort något kritiseras. John Tortorella fick $30 000 i böter efter att ha skällt ut domarna i början på året, och ytterligare $20 000 mot slutet av säsongen. Även Tom Renney och Joel Quenneville har bötfällts efter kritiska kommentarer kring domarinsatser.
Hot om böter har också använts under lockouten, allt för att ägare och klubbanställda inte ska kunna yttra sin frustration. Exempelvis fick Detroit ungefär $250 000 i böter efter det att Jim Devellano jämfört spelarna med boskap.
Yttrandefrihet var det, ja.
---
Vi rundar av denna återblick med en sista hyllning till dåtidens stora idoler – nämligen 2012 års Hall of Fame-invalda spelare: Pavel Bure, Adam Oates, Joe Sakic och Mats Sundin. Fyra offensiva kanoner som på fyra olika sätt har skrivit in sig i NHL:s historia.
---
2012 var ett intressant år. Vi fick se makalösa comebacker. Los Angeles skrev historia i slutspelet. Två av tidernas främsta tackade för sig. Vi såg en sommar full av aktivitet, där följetången kring Rick Nash fick sin upplösning. Zach Parise och Ryan Suter skapade kaos vid free agency och Philadelphia gick all-in på Shea Weber, till Nashvilles förtret.
De sista månaderna har dock fått uppmärksamhet av helt andra anledningen. Istället för att se om Parise och Suter kunde höja Wild, eller om Marian Gaborik och Rick Nash kunde bli en dynamisk duo på Manhattan har vi fått se… ingenting.
Lockouten har tagit de mest patetiska proportionerna och drar ner hela NHL i smutsen. Och det är miljonärernas och miljardärernas oförmåga att komma fram till hur stora miljonärer och miljardärer de ska vara, som ligger bakom konflikten.
Om ett år sitter jag förhoppningsvis och skriver om att 2013 inleddes med fantastiska nyheter… och inte med beskedet att säsongen 12/13 ställdes in.
