Kasta aldrig bort en chans att njuta.
Japp, jag tvivlade. Men det kom från den djupaste av omtanke. Jag trodde inte att de skulle orka, och det var okej, men denna gruppen fortsätter trotsa naturlagar, motstånd och mina tvivel. Och ingen är gladare över det än jag.
Det skulle kunna gå att skriva en hel artikel med hyllningar till alla som förtjänar det. Men hur klyshigt det än är så är det sanningen att det krävdes 20 man för att lösa detta. Det krävdes uppoffringar, blåmärken och chippande lungor. Att vinna en sjumatchers serie är ett lagarbete utan dess like, och på något otroligt sätt hittar denna gruppen sätt att få skiten gjort gång efter annan. Därför står sig individuella prestationer slätt emot den kollektiva arbetsinsats som banar väg för framgång.
Jag tänker istället ta min ingång i just det faktum att vi har en enormt speciell grupp här.
För den ofrivilliga Covid-pausen 2020 blev väldigt tuff för mig, när mattan ryktes undan under fötterna lämnades jag halv. Jag saknade hockeyn något oerhört i en tid då inte mycket tilläts pågå. Det var inga matcher, inga rykten, inget liv på Twitter, inget som hände i klubbarna, man gick bara runt i ett vakuum utan att veta varken ut eller in.
Det må låta löjligt, men det var otroligt tufft.
Men som i alla tuffa tider så finns också lärdomar att dra, och detta var givetvis inget undantag. För ut ur pausen vandrade jag med en stark övertygelse.
Våga aldrig någonsin igen att sluta njuta.
För sen 2015 så har detta laget skämt bort oss med närmast historiska resultat. Säsongen har sällan varit slut innan maj klämtar på sista versen, vi har fått uppleva fler stora ögonblick på 8 år än många fans gjort på 50. Vi har fått se en contender ställas på isen varje år och vi har fått se den vinna säsongens sista match två år i rad. Med sådana ingångsvärden är det lätt att tappa det större perspektivet, att bli så uppslukad i nuet att man glömmer det som varit.
Vi ska aldrig glömma vad vi blivit givna, vilket är mer än vi någonsin kommer kunna återgälda, samtidigt som vi ska njuta till fullo av nuet. För detta laget är speciellt, speciellt på riktigt, glöm aldrig bort det.
Och nu har de gett oss ännu ett kollektivt minne, ytterligare något att blicka tillbaka på när tiderna är bistrare och vinden blåser snålt i ansiktet. När denna gruppen inte längre finns så finns allt detta kvar, alla berättelser, alla minnen, alla ord, känslor och tankar. Vi kommer alltid bära med oss dem och vi får aldrig glömma att vara evigt tacksamma för att vi fått dem.
Att förevigt vara tacksamma för hur detta laget får oss att skrika, jubla, våndas och tvivla. Hur de, bara genom att spela ett spel får oss att känna allt som får en att känna sig levande på riktigt.
Och inatt så levde vi igen.
Tillsammans levde vi på riktigt.
Tack för det.