Premiärdags!
Så var den äntligen här, premiärdagen. Det är nästan lite högtidligt, något att fira med pompa och ståt, hockeyn är tillbaka!
Det är med lite frågetecken som säsongen 2022/23s upplaga av Tampa Bay Lightning tar sig an grundseriestarten. En rörig försäsong som både började och slutade med krishantering är till ända och nu står man med de förberedelser som är gjorda.
Men med Anthony Cirelli och Zach Bogosian borta sedan länge så var det ett dråpslag för en redan uttunnad trupp att tappa Ian Cole hastigt och lustigt, även om beslutet att stänga av honom var ofrånkomligt och helt korrekt. Och även om Mikhail Sergachev kommer till spel i premiären så är det med en bakgrund av att han lämnade näst sista försäsongsmatchen med en skada efter fem minuter och efter det har varit frånvarande tills alldeles nyligen.
Å andra sidan ger det möjligheten att på allvar få se vad Haydn Fleury och Philippe Myers går för, då de nu kommer spela utan några avbrott fram tills man har mer kött på benen rörande Coles vara eller icke vara. Det ger också en än större roll åt Cal Foote, som nu troligen kommer få se lite tid även i boxplay, något som antagligen annars inte hade hänt.
Så överlag är det med ett relativt lugn som åtminstone jag äntrar den nya säsongen. Väldigt nyfiken på att på nära håll få studera de nya bekantskaperna i Fleury, Myers och Koepke. Jag är nyfiken på vad Foote kan växa ut till.
Jag är redo att än en gång få se denna gruppen växa samman till en maskin framåt våren. Jag är redo för en hel säsong av och hundra plus moms nya friska poäng från Nikita Kucherov. Jag är redo för Brayden Points uppåkningar, Steven Stamkos direktskott och Andrei Vasilevskiys omöjliga benparader. Jag längtar efter Victor Hedmans tronande majestät från bakplan, Mikhail Sergachevs framväxt till den toppback han har potential att vara och Erik Cernaks självutplånande skottäckningar.
Jag är redo för ett överhypat målfirande från Ross Colton och en helt oprovocerad vurpa från Alex Killorn.
Jag ser fram emot Pat Maroons överlägsenhet runt sargen, Pierre Edouard Bellemares boxplayspel och Corey Perrys otroliga avighet. Brandon Hagels arbetsetik, när Nick Paul dödar en utvisning på egen hand och när Vladislav Namestnikov gör sitt första mål tillbaka i Tampas tröja.
Jag kan knappt vänta på att få se Brian Elliott stå på huvudet och sno med sig två poäng hem från San Jose i bakändan av en back to back som avslutning på en evighetslång roadtrip genom Californien.
Jag är så jävla redo för en ny säsong helt enkelt.
Och när pucken släpps i mittcirkeln i Madison Square Garden inatt så är det dags. Dags för alla frågor att över 82 matcher få sina svar, dags för eufori och frustration, dags för hedersamma förluster och långt innesittande segrar.
Det är 82 enskilda upplagor av heta Floridabataljer och trötta vardagskamper i Chicago, slutspelsosande matinéer och lunkande sömnpiller.
Och vi kommer vara där för allt.
Varje nedsläpp, mål och felskär.
Vi kommer undra, våndas och förundras.
Från inatt och förhoppningsvis långt in i sommaren, tillsammans, alltid där, alltid med hjärtat dunkande på rätt plats.
Tillsammans gör vi detta, genomför det maraton som är en grundserie i NHL.
Inatt drar det igång, och här är de som ska göra det:
Vasilevskiy
(Elliott)
Hedman - Foote
Sergachev - Cernak
Fleury - Myers
Stamkos - Point - Kucherov
Hagel - Paul - Killorn
Koepke - Namestnikov - Colton
Maroon - Bellemare - Perry
PP1
Hedman, Kucherov, Stamkos, Point, Killorn
PP2
Sergachev, Namestnikov, Colton, Paul, Perry
BP1
Hagel, Bellemare, Hedman, Foote
BP2
Paul, Namestnikov, Sergachev, Cernak
Nu åker vi!