Stanley Cup-bloggen: Värda vinnare på ett ovärdigt sätt
Det är nu några timmar sedan Los Angeles bärgade bucklan och trots att Kings på alla sätt och vis förtjänade segern är jag inte riktigt nöjd med hur man satte punkt för säsongen. Finalen slutade på ett ovärdigt sätt.
Missförstå mig rätt, jag menar inte att New Jersey eller något annat lag borde tagit hem Stanley Cup. Det finns inget lag i det här slutspelet som varit i närheten av Kings och slår man ut både första-, andra- och tredjeseedade lag på väg till bucklan är man definitivt värda vinnare.
Men sättet det tog slut på känns så... tråkigt. Devils var på allvar väg att göra kungarna skakis, skapa spänning i matchserien och jag tyckte man såg det redan i början av match sex. Martin Brodeur storspelade, New Jersey täckte skott och var allmänt jobbiga. Hemmalaget styrde spelet, utan tvekan, men New Jersey hade börjat krypa in under skinnet på Los Angeles.
Så hände det, det som inte får hända i en avgörande Stanley Cup-final. Steve Bernier gick in på tok för våldsamt och tacklade Rob Scuderi i ryggen. Fem minuter i båset och matchstraff. Kings – vars powerplay varit genomuselt hela säsongen – gör tre (!) mål på de fem minuterna man spelade i numerärt överläge och redan då kändes matchen avgjord.
Spiken i kistan satte Jeff Carter direkt i period två. Dustin Brown försökte trampa runt Anton Volchenkov och linjedomaren hamnade oturligt ivägen för ryssen och sekunder senare tryckte Carter in 4-0. Godnatt.
Visst, optimisten kan säga att Adam Henriques mål skapade viss stämning, men innerst inne var det få – om någon – som trodde New Jersey skulle kunna vända på steken.
En så extremt jämn och tajt Stanley Cup-finalserie och säsong slutade 6-1 i sista matchen och hela grejen kändes bara ovärd. Jag skulle vilja se Kings (eller Devils) lyfta bucklan efter ett direkt avgörande mål, kanske i sudden death, när pulsen närmat sig 200 på grund av spänningen. Jag skulle vilja se en sista match där varje mål betyder hur mycket som helst. Inte avgöras efter 15 minuter på grund av en övertaggad Bernier, där fyra av målen rent teoretiskt var meningslösa.
På något sätt känns det ovärt att en extremt jämn säsongs sista 40 minuter saknade spänning för den hyfsat opartiska åskådaren och mer eller mindre bara spelades av. Det är min känsla efter matchen.
Samtidigt vill jag återigen påpeka att det inte finns något lag i NHL säsongen 2011-12 som var mer värde att få lyfta bucklan efter Kings makalösa slutspel. De var bäst när de gällde på så många sätt och med tanke på lagbygget kommer kungarna vara med i toppen många år framöver. Att se sin favoritspelare få lyfta bucklan först av alla känns inte heller helt fel. Så ett stort grattis till Los Angeles Kings – värda vinnare som på ett ovärdigt bra sätt plockade hem Stanley Cup 2012.
