Wild i Minnesota - Två månader i "The state of Hockey"
Med två månader i Minnesota fick jag känna på det verkliga livet i The State of Hockey. Nog för att det var NHL-strejk när jag och min familj anlände i mitten av november, men desto större utmärkte sig kärleken och saknaden i staten där folk lever och andas hockey.
Visst. Det amerikanska fotbollslaget Vikings stod för en bragd när de uträknade efter halva säsongen lyckades vända en usel start för att i sista matchen i grundserien besegra rivalerna från Green Bay och gå till slutspel. Då var de under luppen och den ständiga snackisen.
Men hockeyn var ständigt närvarande. När jag pendlade mellan svärföräldrarna söder om Twin Citys och kusinerna norr om den samma, så var det tydligare än aldrig förr hur mycket hockeyn betyder.
På registeringsskyltarna står det ”The state of 10 000 lakes”. Minnesota har förutom mest hockeyrinkar i hela USA, sjöar så lång ögat kan nå. Och en del av vardagsrutinen för många killar/tjejer är att så fort skol- eller arbetsdagen är slut, då ryker jeansen mot mjukisbyxor och skjorta mot en varm hoodie. Det är dags för ”pondhockey”.
Eftersom vintrarna i Minnesota till naturen är brutal, så är sjöarna frusna ner till den gyttjiga botten. Alla som bor i anknytning till en sjö ser till att den är plogad och redo för spel. Folk går ihop och köper hockeymål om de inte lyckats hitta ett gammalt utanför den lokala arenan. Och så spelar man. 2 mot 2. 3 mot 3, you name it. Snövallarna som omringar planen verkar som provisorisk sarg och duellerna om pucken som åker in i snön är många.
Själv har jag i ungdomsåren spelat på spolade grusplaner. Men aldrig på en ”pond”. Jag var tvungen att testa även fast den aktiva karriären avslutades för snart åtta år sedan.
Efter att ha dragit på mig skridskorna på en höbal, slussades jag genom den numera nedslagna vassen innan man kunde ta det första skäret ut på sjön. Jag hade fått låna en toppluva och en pösig Wild-tröja som skulle hålla mig varm. Två fullstora hockeymål och 3 mot 3 spel väntade och isen var så knastrande och full av sprickor som jag hade hoppats på. Kärlek för en hockeyfantast!
Där spelade vi i två timmar innan mörkret föll på. Men där tog det inte stopp. Självklart var den här ”arenan” utrustad med två stora stålkastare som gick på när pucken inte längre kunde urskiljas. Och vi spelade ytterligare en timme.
Och så här ser det ut. Överallt. Med flest registrerade hockeyspelare i hela USA föder delstaten ett intresse redan från det första steget kidsen tar. Det är mäktigt att se hur alla sjöar är fyllda med barn och ungdomar som trotsar kylan för att spela hockey.
Men det är inte bara de yngre. Pondhockey har funnits i generation efter generation och även fast 40+-arna inte är ute varje eftermiddag så är snacket levande. På barer och i köpcentrum. Man kan alltid prata hockey.
Innan strejken blåstes av var det en spänd förväntan i delstaten. Wild hade som bekant roffat åt sig free-agent marknadens starkaste kandidater i Parise och Suter. Dessutom var Parise från Minneapolis och hans far en gammal North Star legend.
Nu var det som om man hade vunnit högvinsten men inte fick hämta ut den. Hoppet om slutspel föddes så fort kontrakten var påskrivna och man kunde på allvar mönstra en offensiv som inte skådats sedan Gaboriks dagar.
Men strejken höll i sig. Den ilska som jag förväntade mig var märkligt nog frånvarande. Minnesota-bor har ett befogat rykte om sig att vara snälla. ”Minnesota nice” är smeknamnet de har i hemlandet. Men att de skulle vara irriterade att hockeyn var borta trodde jag nog. Visst, de var frustrerade. Men collagelaget Golden Gophers spelade bättre än någonsin och var rankade etta i landet under mitt besök där. Folk fick sin hockey-dos därigenom.
Men säsongen kom igång. Till slut. Folk skrek ut sin glädje och direkt börjades det att spekulera. Hur skulle kedjorna se ut, hur många mål gör Parise och är defensiven tillräckligt bra?
Med över 24h till biljetterna släpptes kom den första fanatikern till Xcel Energy Center. Kön växte snabbt och de lokala nyhetskanalerna gjorde reportage på reportage. Själv satt jag vid datorn och fick biljetter till match två mot de som en gång i tiden stal hockeyn från Minnesota. Dallas Stars.
När Dallas för första gången kom tillbaka till arenan efter att ha tagit över Minnesota North Stars var det matchen igenom en buad ljudkuliss så fort de hade pucken. Förutom när Mike Modano var på isen, han var fortfarande gud. Den ilskan är sen gammalt borta och matcherna går nu i positiv anda.
Laget letar fortfarande efter sin identitet och det kommer nog ta ett tag innan vi ser vad Wild är kapabla till. En nackdel kan man tycka nu när säsongen är så kort som den är. Men Wild-organisationen har en långsiktig plan och talar väldigt försiktigt om framgångar redan i år. Även fast slutspel inte är en utopi. Frågar du fansen så är slutspel nästan en självklarhet.
Jag heter Andreas Ekeling och är den nya skribenten här på Wild-sidan. Det ska bli kul att ge er mina tankar kring laget i ”The State of Hockey”.
