Ye olde time Hockey: Montreal Canadiens dynasti 1976-79

Under de sista säsongerna av 1970-talet är det ett lag som dominerar NHL fullständigt, när deras dynasti är över är det ett annat lag som tar över och efter dem är det ett tredje lag som är NHL's absolut bästa lag under en period. Mellan 1976 och 1988 är det bara dessa tre lag som vinner Stanley Cup (Montreal 5, NY Islanders 4 och Edmonton 4 gånger).

Internationellt

Inför säsongen 1975-76 händer mycket i NHL framförallt när det gäller kontakterna med IIHF. Eftersom WHA också spelat en 8 matchers serie mot Sovjetunionen med fina publik- och TV-siffror så tycker NHL och NHLPA med Alan Eagleson i spetsen att det är dags att börja samarbeta med IIHF och inte bara med Sovjetunionen. Först så kommer man överens med IIHF om en ny turnering som ska hållas innan säsongen 1976-77 startar, den ska spelas i Canada och döps till Canada Cup. De fyra bästa lagen från VM 1976 plus USA och Canada ska delta, i gengäld återvänder Canada till VM som från och med 1977 blir öppet så att proffs kan delta i VM om de inte fortfarande spelar slutspelshockey i Nordamerika. USA kommer att tjuvstarta (godkänt av IIHF) genom att ha med en del proffs redan i VM i Katowice 1976. NHL och Sovjetunionen kommer dessutom överens om att CSKA Moskva och Krylja Sovjetov ska spela åtta matcher mot olika NHL-lag med Philadelphia Flyers och Montreal Canadiens i spetsen, matchserien kallas Super Series 1976.

Runt årsskiftet så kommer de båda Sovjetlaget på sin turné, den 28 december spelas den första matchen när CSKA Moskva besegrar NY Rangers med 7-3. På nyårsafton 1975 möter CSKA Moskva Montreal Canadiens i Forum i en match som många anser vara den bästa ishockeymatch som spelats. Montreal kommer ut i den första perioden och fullständigt kör över CSKA, efter 7:25 leder Montreal med 2-0 och CSKA har knappt varit över mittlinjen. CSKA kommer igen och jämnar ut spelet lite men Montreal vinner skottstatistiken med 11-4 i den första perioden. Den andra perioden är jämn men det kan man inte tro om man ser skottstatistiken Montreal vinner skotten i perioden med 11-3 men CSKA vinner perioden med 2-1 i mål. Efter 4:04 av den tredje perioden kvitterar Boris Alexandrov för CSKA och resten av matchen är det spel mot ett mål förutom när CSKA sticker upp i en livsfarlig kontring. Montreal vinner skottstatistiken med 16-6 i den sista perioden och med 38 – 13 sammanlagt, Vladislav Tretiak blev inte öväntat utsedd till matchens lirare.

Sista och avslutande matchen i serien är mellan CSKA Moskva och Philadelphia Flyers, den spelas den 11 januari 1977. Det är också en match som också gått till historien men inte på ett positivt sätt. När CSKA kommer in i sitt omklädningsrum möts de av affischer på ryska där bland annat de ryska judarnas situation kritiseras, laget vägrar byta om och NHLPA's Alan Eagleson läxar upp Flyers ägare Ed Snider och affischerna åker ned. Försenad kommer matchen igång men efter halva den första perioden lämnar CSKA spelarna isen i protest mot Flyers spelstil, framför allt är det en armbågstackling från Ed Van Impe på Valeri Kharlamov som de retade sig på. Efter knappt 20 minuter av övertalning och hot kommer CSKA in på isen igen men de anstränger sig inte de återstående 50 minuterna och Philadelphia vinner med 4-1. Fred Shero utropar Flyers till världens bästa lag och pressen i Philadelphia öser beröm över laget. En del kanadensisk konservativ press i framförallt Toronto och Montreal håller delvis med medan övriga tidningar och media i USA och Canada inte alls håller med: New York Times skriver att Flyers fans skulle: ”cheer Frankenstein's monster if he could skate” och beskriver Spectrum så här ”the cradle of licensed muggings.” Resultatet för de två Sovjet lagen under de 8 matcherna blev 5 vinster, 2 förluster och en oavgjord, de övriga 5 matcherna slutade så här:
29 december Krylja Sovjetov – Pittsburgh Penguins 7 – 4
4 januari Krylja Sovjetov – Buffalo Sabres 6 – 12
7 januari Krylja Sovjetov – Chicago Black Hawks 4 – 2
8 januari CSKA Moskva – Boston Bruins 5 – 2
10 januari Krylja Sovjetov – New York Islanders 2 – 1

Super Series fortsatte sedan med ojämna mellanrum ända fram till 1991, sammanlagt spelades det 98 matcher mellan olika NHL lag och Tjeckiska och Sovjetiska lag + det Sovjetiska landslaget som 1983 spelade 6 matcher mot olika NHL-lag. 55 matcher slutade med vinst för lagen från Europa, 33 med vinst för NHL-lag och 10 matcher slutade oavgjort. 21 NHL lag (23 om man räknar Atlanta Flames och Colorado Rockies som egna lag) deltog i de olika mötena och 1991 bestod NHL av just 21 lag så för en gångs skull så var alla lag i NHL delaktiga (om de här mötena skett under de senaste åren hade Gary Bettman sett till att Pittsburgh Penguins och NY Rangers spelat minst 50 % av matcherna).

Montreal detroniserar Philadelphia

NHL's president Clarence S. Campbell som lett ligan i 30 år meddelar i juni att han snart hoppas kunna avgå, allt hänger på när NHL kan hitta en ersättare. NY Rangers satsar inför säsongen med två avhoppade WHA-stjärnor Wayne Dillon och Pat Hickey, dessutom har man skaffat en ny målvakt i John Davidson som kom från St. Louis. Den nye coachen Ron Stewart säger inför säsongen självsäkert att han kommer vara kvar i klubben länge men efter tre månader har han fått sparken. Boston Bruins får en ny ägare, familjen Adams som ägt Bruins sedan grundandet säljer laget till de tre bröderna Jacobs från Eggertsville, New York. Jeremy, Max och Lawrence Jacobs betalade 10 miljoner dollar för Boston Garden och Bruins.

Marcel Dionne lämnar Detroit och går till Los Angeles som vann budgivningen om honom där även Toronto Maple Leafs bjöd högt. California Golden Seals får ännu en ny ägare i Mel Swig som planerar att flytta laget till San Francisco när han byggt en ny arena där. Greg Neald som valts i den fjärde omgången i draften av Buffalo Sabres nekas av NHL's Board of Governors rätten att spela i NHL, Neald som bara hade syn på ena ögat stoppades pga av att ligan inte ville riskera att en spelare skulle bli helt blind. I Toronto råder chockstämning när ännu en av lagets stjärnor väljer att lämna laget, Ron Ellis lägger av med hockeyn endast 30 år gammal. Phil Esposito förlänger sitt kontrakt med Boston Bruins och säger att han kunde fått tre gånger så mycket pengar i WHA. Både Bobby Orr och Bernie Parent opererades under sommaren och missade starten på säsongen.

Under försäsongen möts Montreal Canadiens och Philadelphia Flyers i två matcher där det går hett till. I den första matchen som spelades i Montreal och vanns av Flyers ger sig Bobby Clarke på Canadiens lagkapten Yvan Cournoyer som får hjälp av rookien Doug Risebrough. I den andra matchen som spelades i Spectrum vinner Montreal men eftersnacket handlade bara om matchens stora slagsmål. Doug Risebrough ger sig på Bobby Clarke som inte får någon hjälp eftersom samtliga spelare på isen slogs, bland annat så får Dave Schultz ordentligt med stryk av Larry Robinson och inför den kommande säsongen hade Flyers fått något att tänka på. Bryan Trottier, Islanders lysande rookie gör en hattrick i sin andra match i NHL, Bostons Johnny Bucyk blir under säsongen den sjunde spelaren genom tiderna som når 500 mål i NHL.

I Rangers blir GM Emile Francis allt mer desperat, efter en förlust så sätter han upp samtliga lagets spelare på waivers, han tappar på grund av det Eddie Giacomin till Detroit Red Wings som bara behöver betala 30,000 för en ny förstemålvakt. Två dagar senare återkommer Giacomin till Madison Square Garden där han möts av en stående ovation när han presenteras inför matchen, Giacomin och Red Wings vinner dessutom matchen med 6-4. Lite senare så genomför Francis en av de största traderna genom tiderna i NHL när han skickar Brad Park, Jean Ratelle och Joe Zanussi till Boston i utbyte mot Carol Vadnais och Phil Esposito. Det blir under de kommande säsongerna klart att det är Boston som vinner den här traden klart. När Bobby Orr gör comeback efter sin fjärde knäoperation så hinner han bara spela tio matcher innan han skadar sig igen, den här gången när han ska gå ur sin bil. Under de tio matcherna innan han tvingades till sin femte operation så gjorde Orr 5 mål och 13 assist.

Inför säsongen hade Montreal tradat till sig Doug Jarvis från Toronto Maple Leafs och den 8 oktober spelar Jarvis den första matchen i den Iron Man svit som inte slutade förrän 963 matcher senare. Målvakten Gilles Gratton hoppar inom ett par veckor från Toronto Toros i WHA till St. Louis Blues och sedan tillbaka igen, en av St. Louis ledare ger honom rådet att uppsöka en psykiater. Gratton svarar att det har han gjort, ledaren frågar vad psykiatern sa. Grattons svar ”He said I was a genious”, innan säsongen är över har Gratton lämnat WHA ännu en gång och hamnat i NY Rangers. Förutom att Ron Stewart fick sparken från Rangers så sparkades både Garry Young i St. Louis och Doug Barkley i Detroit under mitten av säsongen men i jämförelse med WHA så hade coacherna i NHL i alla fall lite arbetsro Mot slutet av säsongen så tröttnade Bill Jennings i Rangers på Emile Francis misslyckade försök att rädda säsongen och sparkade honom, ny GM blev Montreals gamle hårding John Ferguson som även tog över som coach. Pittsburgh sparkade sin coach Marc Boileau och i Kansas City så avgick Bep Guidolin i protest mot att lagets GM Sid Abel styrde och ställde med laguttagningen. I Washington fick lagets GM Milt Schmidt sparken efter att laget misslyckats vinna den 25:e matchen i rad. Efter nästan två månaders spel lyckades sedan Washington besegra NY Rangers med 7-5 och stoppa den pinsamma sviten.

I Detroit är målvakten Jim Rutherford en av få ljusglimtar, Rutherford tangerar ett gammalt klubbrekord när han håller nollan i tre raka matcher i januari. Gerry Cheevers lämnar Cleveland Crusaders i WHA och skriver på för sin gamla klubb Boston Bruins och den 7 februari får han bevittna när Darryl Sittler i Toronto Maple Leafs sätter ett antagligen oslagbart rekord när han gör 10 poäng (6 mål + 4 assist) när laget besegrar Boston med 11-4 på hemmaplan. I samma match så passerar Bostons Johnny Bucyk Alex Delvecchio och blir den spelare som gjort näst flest poäng i NHL genom tiderna och Jean Ratelle i Boston gör sitt 350:e mål i NHL. När Chicago förbereder sig för en bortamatch mot Detroit får de ett oväntat besök i omklädningsrummet, Chico Maki som slutat inför säsongen kommer på besök, när Maki lämnar omklädningsrummet har han blivit övertalad att göra comeback.

Dan Maloney i Detroit blir åtalad för att han slagit ned Brian Glennie i Toronto bakifrån, den 5 april avgörs målet och Maloney fälls för misshandel och straffet från NHL blir att han inte får spela några matcher i Toronto de två närmaste säsongerna. Detroits stjärnforward Mickey Redmond är orolig för sin karriär, Redmond som två gånger gjort över 50 mål under en säsong missar större delen av säsongen med smärtor i rygg och ben. Philadelphia är på väg att slå Bostons rekord från 1940-41 när Minnesota North Stars stoppar Flyers svit på 23 raka matcher utan förlust. Trots det missade rekordet ser Flyers coach Fred Shero fram emot det kommande slutspelet med självförtroende, lagets målvakt Bernie Parent som missade inledningen på säsongen börjar visa den form som gett honom två raka Conn Smythe. Traden av Phil Esposito till NY Rangers signalerade på sitt vis att en ny era inleddes, för första gången sedan 1968-69 var det inte Esposito som gjorde flest mål under säsongen, Reggie Leach Philadelphia Flyers gjorde 61 mål och Esposito var inte ens bland de tio främsta. När det gällde poängligan så var den här säsongen den första sedan Stan Mikita vann 1968 som varken Esposito eller Bobby Orr var etta, ny etta i poängligan var Montreals Guy Lafleur vars 125 poäng var sex fler än vad tvåan Bobby Clarke kom upp i.

Montreal var ligans absolut bästa lag under serien och tog hem Norris Division efter att man nått 127 poäng vilket var nytt rekord. Man var hela 42 poäng före tvåan LA Kings vars 85 poäng var tre poäng fler än vad Pittsburgh fått ihop som trea. Detroit var distanserad fyra med 62 poäng och Washington sämst med 32 poäng. I Adams så vann Boston med 113 poäng vilket var 8 poäng mer än vad tvåan Buffalo hade, Toronto blev trea med 83 poäng och California tog hem sistaplatsen med 65 poäng. I den andra konferensen så var det Philadelphia som var bäst, laget tog hem Patrick Division med 118 poäng, 17 poäng före NY Islanders som var det femte laget i ligan som passerade 100 poäng den här säsongen. Trea blev Atlanta med 82 poäng medan NY Rangers lade beslag på jumboplatsen med 67 poäng. Smythe Division var ligans sämsta division och Chicago vann den på ynkliga 82 poäng, en summa som inte räckt till en topp två placering i någon av de andra divisionerna. Chicago var 1 poäng före Vancouver som i sin tur var 9 poäng före St. Louis som med sina 72 poäng var långt före divisionens två sämsta lag Minnesota på 47 respektive Kansas City på 36 poäng.

Divisionssegrarna stod som vanligt över den första omgången, Buffalo rankades etta och fick möta åttonde rankade St. Louis som man slog med 2-1 i matcher. Andrarankade NY Islanders slog sjunderankade Vancouver med 2-0 i matcher medan tredjerankade LA besegrade sjätterankade Atlanta med samma siffror och fjärderankade Toronto slog sedan ut femterankade Pittsburgh med 2-1 i matcher. Under en av matcherna går de fyra Flyers spelarna Mel Bridgman, Bob Kelly, Don Saleski och Joe Watson till anfall mot publiken i Maple Leafs Gardens med sina klubbor efter att de blivit häcklade. De blir arresterade och åtalade för grov misshandel, Bridgman blir frikänd men de övriga tre fälls för misshandel i rättegången som sker efter säsongens slut. Efter ny ranking inför kvartfinalerna så slog Montreal ut Chicago med 4-0 i matcher, Chicago lyckades bara göra tre mål under de fyra matcherna. I de tre andra kvartfinalerna blev det desto jämnare, NY Islanders vände 0-2 i matcher till seger med 4-2 i matcher mot Buffalo. Boston kämpade ned LA med 4-3 i matcher och Philadelphia gjorde samma sak med Toronto i en målrik historia där Bernie Parent inte stod att känna igen. Montreal slog sedan NY Islanders med 4-1 i matcher för att ta sig till Stanley Cup finalen och Philadelphia slog ut Boston med samma siffror, men där petades Bernie Parent efter den första matchen som Boston vann, Parent ersattes av Wayne Stephenson som även stod i de kommande finalerna.

I Stanley Cup finalen stod då representanterna för två vitt skilda sätt att spela ishockey, det är ingen överdrift att säga att mer än 75% av fansen i Nordamerika stod på Montreals sida och i Europa var det knappast någon som höll på Philadelphia. Montreal inleder med att vinna bägge sina hemmamatcher, bägge med uddamålet men siffrorna speglade inte riktigt händelserna på isen. Montreal dominerade men i Philadelphia fanns Reggie Leach som i den sista semifinalen mot Boston Bruins gjort 5 mål när Boston besegrades med 6-3. I den första finalmatchen så tacklades Flyers Gary Dornhoefer så hårt av Larry Robinson att spelet fick avbrytas medan vaktmästarna kom in med kofot och hammare för att reparera sargen, Dornhoefer som var en riktig tuffing missade inte ens ett byte. Tredje matchen i Philadelphia inleds med att en skiva med Kate Smith framförandes God Bless America spelas (här är mina källor oense en del påstår att hon framträdde live, totalt så hade Flyers endast förlorat 4 gånger av 52 då man spelat God Bless America istället för den amerikanska nationalsången när finalerna spelades), efter två mål av Reggie Leach leder Philadelphia med 2-1 efter första perioden. Montreal kvitterar i den andra och avgör sedan genom att Pierre Bouchard gör 3-2 på ett slumpskott i den tredje perioden. Inför den fjärde finalen är däremot Kate Smith på plats och framför sin signaturmelodi live, men det hjälper inte det minsta. Montreal vinner den fjärde matchen med 5-3 och tar därmed hem Stanley Cup efter att ha svept de regerande mästarna i finalen. Reggie Leach som var näst intill ostoppbar under slutspelet belönades med Conn Smythe Trophy efter 19 mål på 16 slutspelsmatcher.

Art Ross Trophy gick som jag nämnt till Guy Lafleur, han fick även Lester B. Pearson medan Bobby Clarke belönades med Hart Trophy. Montreals målvakt Ken Dryden vann Vezina Trophy medan NY Islanders unge stjärnback Denis Potvin vann Norris. En annan Islandersspelare vann Calder Trophy nämligen Bryan Trottier, Lady Byng gick till Bostons Jean Ratelle medan hans gamle klubbkamrat i Rangers Rod Gilbert vann Masterton. Bostons nye coach Don Cherry vann Jack Adams Award och Lester Patrick Trophy gick till Stan Mikita, Al Leader och Bruce A. Norris.

Som vanligt så slogs det en del rekord och en del milstolpar som passerades under säsongen, Minnesotas Bill Goldsworthy blev den förste spelaren från ett expansionslag som gjorde över 250 mål, Chicagos coach Billy Reay passerade Toe Blake som den coach som vunnit flest matcher för ett lag när han vann match #501. Tony Esposito i Chicago blev den förste målvakten som vunnit över 30 matcher eller fler under sju raka säsonger. Reggie Leach satte förutom målrekordet i slutspelet ännu ett rekord när han gjorde mål i tio raka slutspelsmatcher. Ytterligare en Chicagospelare satte ett rekord, John Marks satte ett nytt rekord när han gjorde två mål inom 33 sekunder från första nedsläpp i en match mot Philadelphia. Darryl Sittlers 10 poäng under en match har jag redan skrivit om men den prestationen förtjänar att nämnas ännu en gång. Avslutningsvis så vann Buffalo Sabres sina åtta första matcher under säsongen vilket också var ett nytt rekord.

I det här årets draft som allmänt rankas som en av de svagaste genom tiderna så väljer Washington Capitals först och NHL meddelar att California Golden Seals och Kansas City Scouts kommer att flyttas till den kommande säsongen, California blir Cleveland Barons och Kansas City hamnar i Denver där man döps till Colorado Rockies. Washington väljer backen Rick Green och Cleveland väljer som femte lag svensken Björn ”Nalle” Johansson. Bland spelarnas som väljs finns flera som redan debuterat i WHA men genom att välja dem så skaffade lagen rättigheterna till de spelarna om de skulle lämna WHA på något annat sätt än en trade ned ett NHL-lag. Här följer de mest kända spelarna som valdes det här året: Bernie Federko, Real Cloutier, Donnie Murdoch, Brian Sutter, Reed Larson, John Smrke, Randy Carlyle, Barry Melrose (jag ryser när jag inser att det var Montreal som valde honom), Mike McEwen, Thomas Gradin, Morris Lukowich, Mike Liut, Kenta Nilsson, Ken Morrow och Darcy Regier. 1976 väljs Johnny Bower och Bill Quackenbush in i Hockey Hall of Fame som spelare medan Jack Gibson, Philip Dansken Ross och Bill Wirtz väljs in som Builders.

Är Montreal Canadiens årgång 1967-77 det bästa laget genom tiderna?

I september 1976 är det dags för den första Canada Cup turneringen, eller riktiga VM som en del svenska kvällstidningar kallade turneringen. Bobby Orr offrade sin karriär för att kunna vara med i det kanadensiska lag som var storfavoriter eftersom Sovjet valde att skicka ett utvecklingslag. Orr kunde knappt gå och deltog inte i några som helst isträningar med de övriga kanadensiska spelarna, men i matcherna var han den absolut mest lysande stjärnan. Canada hade för övrigt ett otroligt bra försvar med Denis Potvin, Serge Savard, Larry Robinson och Guy Lapointe förutom Orr, på målvaktssidan kom man däremot med Rogie Vachon som troligen bara var fyra i rangordningen efter Ken Dryden, Bernie Parent och Tony Esposito. Bland forwards saknades egentligen bara Marc Tardif Quebec Nordiques som under WHA-slutspelet 1976 blivit överfallen och skadad av Rick Jodzio. Det svenska laget saknade bröderna Christer och Thommy Abrahamsson som Svenska Ishockeyförbundets ordförande Ove Rainer hade stängt av pga att de trotsat honom när de skrev på för New England Whalers. Sverige gjorde hyfsat ifrån sig men som vanligt så hade svensk press skrivit upp laget och fiaskorubrikerna kom då till användning, speciellt efter förlusten mot Finland med 6-8. Tjeckoslovakien och Canada gick till finalen som spelades bäst av tre matcher, Canada vann den första med 6-1 och i den andra matchen vann man med 5-4 efter 11:33 in i förlängningen. Svenske domaren Ove Dahlberg hade underkänt två kanadensiska mål innan Darryl Sittler avgjorde med att finta bort den tjeckiske målvakten Vladimir Dzurilla. Bobby Orr blev utsedd till turneringens främste spelare och tyvärr så spelade han endast 26 NHL matcher till innan han tvingades lägga av alldeles för tidigt. Ur svensk synvinkel så är det nu som den svenska allmänheten får upp ögon för vilken stor stjärna Börje Salming var i NHL och Toronto i synnerhet. Om intresse finns hos läsarna så blir det antagligen en serie om de Canada Cup och World Cup turneringar som spelats eftersom det kommer en ny antingen 2015 eller 2016 (om nu NHL, NHLPA och IIHF kan komma överens).

När det gäller WHA och NHL så är WHA's storstjärnor oeniga, Bobby Hull tror att en sammanslagning är oundviklig medan Gordie Howe tror att WHA har kommit för att stanna. Hade någon annan än John Ziegler utsetts till Clarence S. Campbells efterträdare som NHL's president så hade troligen det aldrig blivit någon sammanslagning, eftersom det fanns tre NHL-ägare som absolut inte ville ha något med WHA att göra. De tre var ”Dollar” Bill Wirtz Chicago, Harold Ballard Toronto och Bostons nye ägare Jeremy Jacobs, som ni alla antagligen vet så överlever Bettman i dagens NHL så länge han har stöd av 8 ägare, 1976 fanns det 20 NHL lag och det krävdes att fler än 16 röstade för något för att de återstående fyra inte skulle kunna hindra tex. en sammanslagning med WHA. Ziegler som utsetts till att ta över från Campbell från och med sommaren 1977 är i alla fall för en sammanslagning och NHL ger ett par ägare med Rangers Bill Jennings i spetsen i uppdrag att börja sondera terrängen för en sammanslagning. Det kommer att förhandlas fram ett bra och förnuftigt förslag där sex WHA-lag går in i NHL och bildar en egen division men tyvärr lyckas Ballard & Co. få med sig ytterligare ägare som röstar nej till det här förslaget 1977. Ett nytt desperat försök sker under säsongen 1978-79 men mer om det när vi är framme vid den säsongen.

NHL skärper en fel hel regler inför säsongen bland annat så blir det automatiskt matchstraff för den som startar ett slagsmål, automatiskt matchstraff för den förste spelaren som lämnar avbytarbåset vid ett slagsmål. Dessutom har NHL från och med nu har rätt att gå in i efterhand och bötfälla eller stänga av spelare för förseelser som domarna missat. Bobby Orr lämnar inför säsongen Boston Bruins, hans agent Alan Eagleson har senare erkänt att han aldrig gav Bostons högsta bud till Orr eftersom han tyckte det var alldeles för lågt men Orr kanske hade stannat om han vetat om budet. Minnesota Fighting Saints i WHA och Chicago Black Hawks var de två klubbarna som bjöd högst och som tur var valde Orr Chicago (Minnesota gick i konkurs mitt under den kommande säsongen). I ett sista desperat försök att behålla Orr i laget hotar Boston att stämma Chicago och Orr i domstol om de inte får ersättning för förlusten, tyvärr har Jeremy Jacobs under ett styrelsemöte i NHL sagt att Boston inte behöver Orr utan man är tillräckligt bra utan honom, ett yttrande som när det når pressen gör att Bostons fans blir ursinniga och laget avstår klokt nog från en stämning.

För första gången sedan 1934 flyttas ett lag i NHL, det är inte bara ett lag utan två som flyttas och de kommande 30 åren kommer det att ske flera gånger till. California Golden Seals flyttas till Cleveland där de döps till Barons och Kansas City Scouts flyttas till Denver där man får namnet Colorado Rockies. Rangers gör ännu en dålig trade med Boston när de skickar Rick Middleton till Bruins i utbyte mot Ken Hodge, Hodge har redan en föredetting och Middleton är bara i början på en lysande karriär. Boston lyckas trada till sig ännu en toppspelare när man skickar Andre Savard till Buffalo och får tillbaka Peter McNab. Montreal förstärker ett redan bara lag när Rejean Houle lämnar Quebec Nordiques i WHA och återvänder till Montreal. Philadelphia tradar bort Dave ”Hammer” Schultz till LA Kings och i St. Louis slutar den tuffe backen Barclay Plager för att bli coach i lagets farmarlag.

Toronto Maple Leafs utpekas inför säsongen till en av favoriterna, ägaren Harold Ballard pratar om en Stanley Cup vinst innan årtiondet är slut. Publiksiffrorna sjunker speciellt Minnesota, Boston och NY Rangers har svårt att fylla läktarna, det är höjda biljettpriser i samband med en ekonomisk kris som pekas ut som anledningen. Rangers flashige rookie Donnie Murdoch får publiken att återvända till MSG efter att han gjort fem mål i en match. Bobby Orr får rådet av en specialistläkare att bara spela en eller högst två matcher i veckan om han ska kunna fortsätta spela. Boston hade ligans två hetaste målvakter i Gerry Cheevers och Gilles Gilbert men Montreal rivstartade NHL och såg sig sedan inte om. Guy Lafleur startade säsongen med 10 mål och 9 assist medan Steve Shutt gjorde 9 mål och 9 assist på säsongens första 11 matcher. Dave ”Tiger” Williams blir arresterad i Detroit efter att han gett Detroits back Dennis Owchar en hög klubba som resulterade i 26 stygn i ansiktet, samtidigt blir Detroits back Bryan Watson avstängd tio matcher för att han slagit av käken på Keith Magnuson i Chicago. Efter endast en vinst och tre oavgjorda på 9 spelade matcher kallar Toronto upp Mike Palmateer från farmarlaget, Palmateer tar över som förstemålvakt och blir publikfavorit med sin spektakulära spelstil.

Wayne Stephenson i Philadelphia sitter ut hela säsongen i väntan på att bli free agent så han kan lämna laget (den första av många målvaktskontroverser i Flyers de kommande åren). I Rangers fortsätter problemen, det är i princip bara Rod Gilbert som visar stjärnstatus, 1976 har eller delar han 22 klubbrekord och blir under säsongen den fjortonde spelaren i NHL som spelat fler än 1000 matcher. Efter 27 matcher av säsongen har Bobby Orr endast spelat 12 och av de 53 som återstod så kunde han bara spela 8. I Atlanta börjar det pratas om en flytt av laget, för att gå ihop ekonomiskt så behöver man drygt 13,000 åskådare per match men snittet den här säsongen stannar på 10,500. Bostons veteran Johnny Bucyk passerar under säsongen Maurice Richard när han gör sitt 545:e mål i NHL, han avancerar därmed upp på plats 4 genom tiderna. St. Louis GM Emile Francis försöker förgäves väcka sitt lag genom att antal trader men inget hjälper men trots att laget inte spelar bra så leder man och kommer att vinna sin division som är ligans sämsta. Trots värvningen av Bobby Orr så börjar publiken i Chicago vända sig mot sin ägare, från ett snitt på 17,000 åskådare den förra säsongen så har man den här säsongen knappt 10,000 åskådare per match.

Flytten till Cleveland var inte lyckad och spelarna gav ägaren Mel Swig ultimatum, betala ut lönerna annars så spelar vi inte. Buffalos målvakt Al Smith avslutar sin NHL karriär på ett sätt som jag tror flera spelare önskade att de vågat. Precis innan första nedsläpp åker Smith (han var reservmålvakt i den matchen) ut på isen, tar av sig sin mask, bockar för publiken och Sabres ägare Seymour H. Knox III och åker ut i omklädningsrummet och klär på sig och lämnar arenan, vilket innebär att Buffalo saknade sin reservmålvakt och fick fråga om någon i publiken kunde hoppa in. Atlantas stjärncenter Tom Lysiak och flera andra spelare upptäcker att det saknas pengar på deras konton, deras agent Richard Sorkin har förlorat dem på börsen och hästkapplöpningar, Sorkin åtalas och döms till tre års fängelse. Montreals Yvan Cournoyer och Jacques Lemaire gör under samma match sitt 400:e respektive 300:e mål och Rangers Rod Gilbert gör inom loppet av fjorton dagar dels sitt 400:e mål och sin 1,000:e poäng. Chicagos Stan Mikita gör sitt 500:e mål och blir den åttonde i NHL som lyckades med den bedriften och när han gör poäng #1,300 blir han den tredje spelaren genom tiderna som når den gränsen.

St. Louis Blues sällar sig till lagen med ekonomiska bekymmer, i ett försök att rätta till det så sparkar man i princip hela ledningen. Cleveland barons får låna 1,3 miljoner av NHLPA och NHL för att överleva säsongen. Spelarna i NHLPA's ledning går i taket, Brad Park och Terry O'Reilly är de mest högljudda av de som protesterar. Jean Ratelle i Boston är ännu en spelare som gör sitt 400:e mål under säsongen och i hans fall så var det i precis att han når fram innan säsongen avslutas. Montreal Canadiens är fullständigt överlägsna, de förlorar endast 8 matcher under säsongen och de 132 poäng de nådde var ett nytt rekord som fortfarande står sig. De satte 10 nya NHL rekord och tangerade ett elfte.

Montreal vann Norris division med 132 poäng vilket var 49 poäng mer än tvåan LA Kings, trean Pittsburgh fick ihop två poäng mindre än LA men deras 81 poäng räckte till slutspel. Washington blev fyra med 62 poäng medan Detroit blev sist i divisionen och hela NHL med 41poäng. I Adams slogs Boston och Buffalo om divisionssegern ända tills slutet, Boston vann divisionen på 106 poäng två poäng före Buffalo. Trea blev Toronto som med sina 81 poäng var klart före fyran Cleveland som fick ihop 63 poäng. Smythe divisionen var även den här säsongen NHL's klart sämsta, St. Louis vann på 73 poäng, en poäng som inte räckt till slutspel i någon annan division. Minnesota blev tvåa på 64 poäng medan Chicago blev trea på samma poäng som fyran Vancouver, bägge lagen hade 63 poäng. Sist i Smythe blev Colorado vars 54 poäng var näst sämst i hela NHL. I Patrick så återfanns NHL's näst bästa lag, Philadelphia vann divisionen på 112 poäng medan det nya storlaget NY Islanders fick 106 på andra plats. Atlanta blev trea på 80 poäng och NY Rangers sist i divisionen på poäng.

Islanders fick möta Chicago som var sämst av slutspelslagen och slog dem lätt med 2-0 i matcher. Minnesota som var näst sämst hade heller ingen chans, de förlorade med 0-2 i matcher mot Buffalo. Atlanta kämpade bra mot Los Angeles men fick ge sig med 2-1 i matcher och med samma siffror lyckades även Toronto gå vidare till andra omgången på Pittsburghs bekostnad. Montreal krossade sedan St. Louis med 4-0 i matcher i den andra omgången, målskillnaden var 19-4. Philadelphia hade besvär med att slå ut Toronto men gick vidare efter 4-2 i matcher efter underläge med 0-2 i matcher. Boston slog Los Angeles med samma siffror men där var dramatiken omvänd, Boston ledde med 3-0 och såg ut att svepa serien innan LA vaknade. I den serie som på förhand såg tuffast ut hade Islanders inga som helst problem med att besegra Buffalo, laget gjorde fyra mål i varje match och det räckte till seger med 4-0 i matcher. Boston hade sedan inga problem att slå ut ett skadskjutet Philadelphia med 4-0 matcher i den första semifinalen, i den andra stretade Islanders emot bra mot Montreal men fick till slut ge sig efter 2-4 i matcher.

Finalen mellan Boston och Montreal var ingen spännande historia, Montreal svepte Boston och vann matcherna med 7-3, 3-0, 4-2 och 2-1 efter OT. Det här var Montreals 20:e Stanley Cup vinst och det var femtonde gången Boston och Montreal möttes i slutspelssammanhang, senaste gången Boston vann var 1943. Jacques Lemaire var finalernas bästa spelare tillsammans med målvakten Ken Dryden men Conn Smythe Trophy gick till ligans superstjärna Guy Lafleur som vann poängligan i slutspelet på 26 poäng (9+17). Efter finalerna sa Bostons coach Don Cherry så här: "I'll tell you one thing. Montreal can't get any better, but we can.” Boston blev visserligen bättre men blev ändå utslagna av Montreal både 1978 (Stanley Cup finalen) och 1979 (semifinalen).

Guy Lafleur tog förutom Conn Smythe hand om Hart, Lester B. Pearson och Art Ross efter 136 poäng (56 mål+80 assist). Larry Robinson vann Norris och Ken Dryden vann Vezina tillsammans med Michel Larocque medan Scotty Bowman belönades med Jack Adams. Det var med andra ord endast tre priser som gick till spelare från ett annat lag än Montreal, Willi Plett Atlanta vann Calder, Marcel Dionne LA vann Lady Byng och Islanders Ed Westfall vann Masterton. Lester Patrick gick till Murray Armstrong, Johnny Bucyk och John Mariucci. Den här årgången av Montreal Canadiens är av många ansedda som NHL's bästa lag genom tiderna med en vinstprocent på ,825 och 132 poäng och bara en enda förlust på hemmaplan. Tittar man på statistiken så ser man att Detroit Red Wings säsongen 1995-96 kom upp i 131 poäng (,799 vinstprocent) och hade fler vinster än Montreal 62 mot 60 men problemet med Detroit är att de inte vann Stanley Cup den säsongen och vann man inte Stanley Cup kan man inte vara bäst genom tiderna. Tittar man bakåt så är Boston Bruins från 1929-30 också en utmanare, laget vann 38 av 44 matcher och fick ihop 77 poäng (,875 vinstprocent), men precis som när det gäller Detroit så var Boston inte bäst när det gällde utan fick stryk i Stanley Cup finalen (av Montreal Canadiens dessutom).

Förutom alla Montreals rekord (bland annat antal hemmamatcher i rad utan förlust (28), poäng (132)och vinster(60)) så slås det ett par till. Guy Lafleur gör poäng i 28 matcher i rad ett rekord som står sig till Wayne Gretzky skriver om rekordböckerna. Al Hill Philadelphia Flyers gör mål på sina två första skott i NHL i sin första match, dessutom följer han upp med 3 assist och tangerar därmed rekordet för flest poäng i av en rookie i sin första NHL match. LA Kings Don Kozak satte den 17 april nytt rekord för snabbaste mål från matchens början i en slutspelsmatch när han gör mål efter endast sex sekunder. Den 9 mars pensionerar NY Rangers Rod Gilberts tröjnummer 7, den är första gången Rangers pensionerar ett tröjnummer. Ian Turnbull gör fem mål när Toronto slår Detroit med 9-1 och blir därmed förste back som lyckas göra fem mål under en NHL-match.

I det här årets draft är det fortfarande en del WHA-spelare som väljs, Detroit valde först och de tog Dale McCourt, det man verkligen kan fundera över är varför Mike Bossy inte valdes förrän som den femtonde spelaren sammanlagt. Här är några av de mest kända spelarna som valdes det här året: Barry Beck, Robert Picard, Doug Wilson, Brad Maxwell, Lucien DeBlois, Mark Napier, Ron Duguay, Kevin McCarthy, Dave Semenko, John Tonelli, Rod Langway, Glen Hanlon, Reggie Kerr, Gord Roberts, Mark Johnson, Jim Craig, Mario Marois, Jim Korn, Greg Millen, Rob Suter, Harald Lückner, Richard Sevigny och Pete Peeters. Lückner var troligen inte draftbar eftersom han kommer att väljas i nästa års draft igen, då betydligt tidigare. Montreal Canadiens valde 27 spelare under den här årets draft och otroligt nog är hela sju stycken av dem målvakter. 1977 blir Alex Delvecchio och Tim Horton invalda som spelare i Hockey Hall of Fame, Bunny Ahearne, Harold Ballard och Jos Cattarinich blir invalda i Builders kategorin.

Montreal för tredje gången i rad

Under sommaren tar John Ziegler över som NHL's president och tre heta dagar i Chicago förhandlar WHA och NHL om en sammanslagning. Sex lag i WHA, Cincinatti, Edmonton, Houston, New England, Quebec och Winnipeg skulle från och med den kommande säsongen spela i en egen liga men delta i Stanley Cup slutspelet med 4 lag. Från och med säsongen 1980-81 skulle ligorna slås ihop till en liga och de sex WHA-lagen delas upp i de existerande NHL-divisionerna. Allt verkar klart inför omröstningen bland NHL's Board of Governors i New York, när Torontos ägare Harold Ballard lyckas övertyga några andra ägare att rösta nej, omröstningen slutar 14-6 för en sammanslagning en förkrossande majoritet men inte tillräckligt stor enligt NHL's stadgar. Ett resultat på 16-4 hade behövts, de sex lag som röstade nej var följande: Boston Bruins, Los Angeles Kings, Minnesota North Stars, New York Islanders, Toronto Maple Leafs och Vancouver Canucks. WHA ägarna blev förklarligt nog förbannade och alla förhandlingar ligorna emellan upphörde, WHA fick en liten revansch när försäsongsmötena mellan lag från WHA och NHL räknades samman, lag från WHA vann 12 av 19 möten och lag från NHL vann bara 5.

NHL kommer överens med Sovjetunionen om en serie på tre matcher mellan ett All Star lag från NHL (inklusive svenskar) och Sovjetunionen ska mötas i New York istället för All Star matchen1979, alltså under nästa säsong. Flera NHL lag uppvaktar WHA's stjärnor, Ulf Nilsson och Anders Hedberg jagas av minst sju klubbar i NHL men båda väljer att stanna i WHA ett år till. Över huvud taget så värvas massor med européer inför den här säsongen, både Vancouver och Minnesota utvecklas till så kallade svensklag. Mel Swig säljer Cleveland Barons till bröderna Gund, Gundbröderna vill egentligen flytta tillbaka laget till västkusten igen men kommer inte att lyckas förrän San Jose Sharks gör NHL debut 1991. Bobby Orr tar ett sabbatsår från spelet men han jobbar under året tillsammans med Chicagos ledning, han hoppas kunna göra comeback den följande säsongen.

Som vanligt så byter massor av NHL lag ut sina coacher och GM, Detroit, NY Rangers, Vancouver, Pittsburgh, Toronto, Colorado, Buffalo och Los Angeles byter alla coach och flera av dem dessutom GM. Don Murdoch NY Rangers lovande forward blir arresterad för innehav av kokain och NHL har sin första ”dopingskandal”. Murdoch blir efter säsongen avstängd hela den kommande säsongen och hans NHL-karriär som såg så lovande ut slocknar sakta, han gör sin sista NHL-säsong 1981-82 med Detroit, sammanlagt blev det 320 matcher i NHL med 121 mål och 237 poäng som facit. NHL ändrar slutspelreglerna så att bara de två första lagen i varje division tar sig till slutspel på plats, de fyra bästa poängplockarna av de övriga lagen går dessutom till slutspel vilket innebär att det kan bli så att endast fyra från en konferens och 8 lag från den andra går till slutspel. St. Louis Blues är nära att gå i konkurs, de räddas av ett företag som tillverkar kattmat men nu stundar neddragningar som gör att St. Louis vid ett tillfälle endast har tre anställda som inte jobbar med själva laget, nu gällde det att vända på varje cent. NHL har dessutom återupplivat den gamla intra-league draften, numera är den omdöpt till waiverdraft, den blir ingen succé utan ses mest som en hjälp för de bättre lagen att bli av med spelare och kontrakt de inte vill ha längre.

Ron Ellis bestämmer sig för en comeback i Toronto och i Rangers lämnar Rod Gilbert träningslägret efter att Rangers GM John Ferguson gett honom ett skambud. Han kommer till spel till fansens stora lycka men Ferguson lever från och med nu på lånad tid som GM i New York. St. Louis Chuck Lefley lägger av endast 27 år gammal och Pittsburghs forwatd Stan Gilbertson tvingas sluta efter att läkarna tvingats amputera hans ben efter en trafikolycka. En av NHL's tuffaste spelare St. Louis back Bob Gassoff avlider i en motorcykelolycka och sedan dess har ingen spelare i St. Louis haft tröjan med #3. NHL skapar inför den här säsongen ett nytt pris: Frank J. Selke Trophy som ska gå till den bäste defensive forwarden i ligan, priset är specialdesignat för Bob Gainey som Sovjets coach Viktor Tikhonov kallat den mest komplette ishockeyspelaren i världen. Philadelphia fortsätter att gå i spetsen när de signar Rudolph Tajcnar från Tjeckoslovakien, Tajcnar blir därmed den förste öststatsspelaren i NHL.

När säsongen väl börjar är det Islanders rookie Mike Bossy som stjäl det mesta av rubrikerna. Dave ”Tiger” Williams blir frikänd i rättegången efter hans höga klubba på Dennis Owchar i oktober 1976, frikännandet gör att en del journalister börjar oroa sig för att våldet ska öka i NHL igen eftersom Williams inte ens blev avstängd av NHL för attacken. Det fanns anledning till oro för våldet i farmarligorna når nya höjder, Willie Trognitz i Dayton Owls blir avstängd från farmarligan THL på livstid. Han hade först hamnat i slagsmål med Gary McMonagle med sina händer tejpade som en boxare, i matchen efter svingade han klubban mot Archie Henderson som hamnade på sjukhus med hjärnskakning och en bruten näsa. I Chicago där rinken passande nog kallades Madhouse on Madison råkar Montreals lagkapten Yvan Cournouyer illa ut. En missnöjd Chicagofan kastade en tom whiskeyflaska mot honom, flaskan träffade kanten på plexiglaset och gick i småbitar, småbitar som träffade Cournouyer i ansiktet och resten av huvudet. Cournoyer fick tillbringa resten av kvällen på sjukhus där man plockade bort glasbitarna med pincett, publiken skämde dessutom ut sig genom att börja slåss med polisen som letade efter gärningsmannen.

Det sker massor av trader den här säsongen men ingen är i närheten av Esposito traden i storlek, den största är antagligen när Pete Mahovlich tradas från Montreal till Pittsburgh i utbyte mot Pierre Larouche. CMJL och CAHA sluter nya avtal med NHL angående ersättning för spelare men NHL betalar fortfarande sämre än WHA för en spelare. Detroit Red Wings nye coach Bobby Kromm satsar stenhårt på lagets unga talanger, Reed Larson, Dale McCourt, Paul Woods, Bob Ritchie och Rick Bowness får alla massor av istid och ungdomarna leder laget till en slutspelsplats. Colorado Rockies gör ett försök att återskapa Broad Street Bullies, deras brutala spelstil tar dem till slutspel men lockar ingen publik, centern Paul Gardner beklagar sig och säger att han spelade för större publik som junior i Canada. Centern Walt McKechnie som tradats till Washington från Detroit visar tydligt att han avskyr att vara i Washington, han stängs av från lagets träningar. New York Rangers boss John Ferguson fortsatte att skaffa sig ovänner, straxt före Thanksgiving så tvingar han Rod Gilbert att sluta och skickar Bill Goldsworthy och Ken Hodge till farmarlaget.

Det här årets Super series består av 13 matcher och lagen som kommer på besök är Spartak Moskva och de tjeckiska lagen Poldi Kladno och Tesla Pardubice, serien slutade oavgjort med sex segrar för vardera sida plus en oavgjord match. När Clevaland Barons veteran Jim Neilson spelade sin 1000:e match i NHL den 26 januari så gör han det inför endast 537 fans. Det här årets All-Star match är ovanligt het mycket beroende på att det i princip var ett förstärkt Montreal (7 spelare + coach) mot ett kombinerat lag från Philadelphia och Islanders (mer än hälften av spelarna i laget från Campbell Conference kom från de två lagen) som möttes. Två av ishockeys verkliga giganter avlider under säsongen Frank Boucher Rangers elegante center som vann Stanley Cup två gånger som spelare och en gång som coach avled den 12 december 1977, Boucher vann dessutom Lady Byng hela sju gånger, han fick till slut behålla trofén och Lady Byng donerade en ny. Den 21 januari avled Dit Clapper som tillsammans med Eddie Shore sett till att Boston Bruins överlevde de första besvärliga åren i NHL. Clapper är en av endast två spelare i Hockey Hall of Fame som blivit uttagen i NHL's All Star Team som både back och forward.

Greg Neald som stoppats från spel i NHL på grund av att han bara hade syn på ett öga, vann i en domstol rätten att spela i farmarligorna, han fick ett kontrakt med Grand Rapids Owls i IHL. Den 25 februari avslutades Montreals svit på 28 raka matcher utan förlust när NY Rangers med Hardy Åström i målet besegrade Montreal på bortaplan. Det var Rangers första seger över Canadiens i Montreal sedan 1972 och det var dessutom Åströms första match i NHL. Inge Hammarström tradades från Toronto Maple Leafs till St. Louis Blues där han fick spelet att lossna igen, Thommie Bergman följde med coachen Bobby Komm från Winnipeg till Detroit där han inlett sin NHL karriär.

Montreal var nästan lika bra den här säsongen som den förra men fick nöja sig med 129 poäng vilket är 51 poäng mer än tvåan i Norris Detroit fick ihop. Detroit var endast en poäng före trean Los Angeles och 10 poäng före fyran Pittsburgh, Washington var sämst i divisionen även den här säsongen men deras 48 poäng gjorde att de ”bara” blev näst sämst i NHL. Boston vann som vanligt Adams den här gången fick laget ihop 113 poäng vilket var näst mest i NHL, tvåan Buffalo kom också över 100 poängsgränsen med 105 poäng. Trean Toronto fick ihop 93 poäng vilket hade räckt till att vinna Smythe och Cleveland hamnade sist med 57 poäng under sin sista säsong i NHL. I den andra konferensen så var det NY Islanders som var bäst, laget vann Patrick på 111 poäng medan Philadelphia blev tvåa med 105 poäng. Atlanta med trea med 87 poäng medan NY Rangers blev sist med 57 poäng. I Smythe var det Chicago som var bäst med 83 poäng men resten av lagen var usla, Colorado blev tvåa i divisionen med 59 poäng och Vancouver trea med 57 poäng, St. Louis fyra på 53 poäng och Minnesota sist i hela NHL med 45 poäng.

I slutspelet så fick Philadelphia möta Colorado och vann programenligt med 2-0 i matcher även om Colorado gjorde bra motstånd, speciellt i den första matchen som gick till OT. Buffalo fick kämpa mot Rangers men vann med 2-1 i matcher medan Toronto vann enkelt över Los Angeles med 2-0 i matcher. Avslutningsvis så besegrade Detroit Atlanta med 2-0 i matcher för att ta sig till andra omgången av slutspelet där de ställdes mot divisionsrivalen Montreal, Montreal vann med 4-1 i matcher. Boston fick möta Chicago som inte hade en chans utan Boston vann med 4-0 i matcher, Philadelphia hade heller inga större problem med att slå ut Buffalo som besegrades med 4-1 i matcher. I den avslutande semifinalen blev favoriterna NY Islanders överraskande utslagna av Toronto, efter tre övertidsmatcher och ett underläge med 2-3 i matcher så vann Toronto med 4-3 i matcher. I semifinalerna så vann först Boston enkelt över Philadelphia med 4-1 i matcher och sedan så promenerade Montreal hem sin semifinal med 4-0 i matcher över ett tröttkört Toronto.

Det innebar att Boston och Montreal möttes i Stanley Cup finalen för andra året i rad och sjunde gången sammanlagt, Boston hade aldrig besegrat Montreal i en final och hade inte slagit Montreal i ett slutspel sedan 1943. Montreal vinner sin två hemmamatcher innan Boston vinner sina två hemmamatcher, Montreal vinner sedan både match fem och sex med 4-1och Stanley Cup finalen med 4-2 i matcher. Det var trettonde raka segern för Montreal mot Boston i slutspelet och ställningen sammanlagt var nu 15-2 till Montreal inklusive sju finalvinster mot Boston. Conn Smythe Trophy gick till Montreals stjärnback Larry Robinson som gjorde 21 poäng under slutspelets 15 matcher. Den här säsongen spelade Montreal 95 matcher (80+15), vann 71, förlorade 13 och spelade 11 oavgjorda, den föregående säsongen spelade laget 93 matcher vann 70, förlorade 12 och spelade 11 oavgjorda. Vinstprocenten för de båda säsongerna inklusive slutspel är ,808, en siffra som inget lag varit i närheten av sedan dess.

Guy Lafleur Montreal vann Hart, Lester B. Pearson och Art Ross efter 132 poäng (60 mål + 72 assist), Denis Potvin Islanders vann Norris för andra gången och hans lagkamrat Mike Bossy vann Calder Trophy efter att han blivit förste rookie genom tiderna som gjort 50 mål eller fler under debutsäsongen. Montreals målvaktsduo Ken Dryden och Michel Larocque vann Vezina medan Bob Gainey tog hem den nya trofén Frank J. Selke Trophy. Butch Goring i LA vann både Lady Byng och Masterton medan Detroits coach Bobby Kromm vann Adams Award. Lester Patrick delades ut till Phil Esposito, Tom Fitzgerald, William T. Tutt och William W. Wirtz.

Bland rekorden som slog den här säsongen återfinns följande: Montreal Canadiens spelade 28 raka matcher utan att förlora (23 vinster och 5 oavgjorda) och slog det gamla rekordet som var 24 matcher. Mike Bossy gjorde 53 mål vilket var första gången en rookie gjorde minst 50 mål under en säsong. Islanders hade sex spelare som gjorde 30 mål eller fler under säsongen och Boston hade elva spelare som gjorde 20 mål eller mer och båda noteringarna var nya rekord. Rangers Phil Esposito gjorde sin 29:e hattrick under säsongen och slog därmed Bobby Hulls gamla rekord på 28. Philadelpias back Tom Bladon firade en tidigt julafton den 11 december 1977 då han satte ett nytt poängrekord för backar när Philadelphia besegrade Cleveland med 11-1. Bladon gjorde 8 poäng (4 mål och 4 assist) men mer fantastiskt var att han stannade på +10 i matchen ett rekord som antagligen aldrig kommer att slås. Pittsburghs coach Johnny Wilson blev förste coach att leda fyra olika NHL lag (ett rekord som inte stod sig speciellt länge).

I juni 1978 försöker bröderna George och Gordon Gund som ägde Cleveland övertyga både Washingon och Vancouver att det vore en bra idé att slå ihop lagen men de blir nobbade. Minnesota North Stars som kom sist i ligan säsongen 1977-78 blir däremot förtjusta i idén och NHL's Board of Governors går med på sammanslagningen på ett par villkor. Bröderna Gund tvingas köpa majoriteten av Minnesota North Stars och lagen slås ihop, Lou Nanne blir lagets GM och Harry Howell tar över som coach. Man tvingas släppa en del spelare eftersom man kom över gränsen för hur många spelare som kunde vara kontrakterade men sammanslagningen gör att Minnesota kommer att vara i en Stanley Cup semifinal redan 1980.

Minnesota North Stars väljer först i det här årets draft som är den sista som kallas ”Amateur Draft”, från och med nästa år kallas den för ”Entry Draft”. Minnesota väljer Bobby Smith med det första valet och med honom i laget kommer man inte längre vara ett bottenlag. Det valdes massor av kända spelare det här året här några av dem: Ryan Walter, Wayne Babych, Behn Wilson, Ken Linseman, Brad Marsh, Larry Playfair, Steve Tambellini, Al Secord, Dave Hunter, Steve Payne, Steve Christoff, Joel Quenneville, Curt Fraser, Don Maloney, Tony McKegney, Al Jensen, Stan Smyl, Curt Giles, Bengt-Åke Gustafsson, Harald Lückner, norrmannen Björn Skaare, Ted Nolan, Jim Nill, Tom Laidlaw, Doug Kearns, Keith Acton, Mats Hallin, Paul MacLean, Don Waddell, Craig MacTavish, Bob Froese, Risto Siltanen, Darryl Sutter, Anton Stastny, Viacheslav Fetisov och Chris Nilan. Det finns minst elva bland dem jag räknade upp som antingen blivit coacher eller GM i NHL. Det här året blir Andy Bathgate, Jacques Plante och Marcel Pronovost invalda i Hockey Hall of Fame som spelare medan Jack Bickell, Sam Pollock och William Thayer Tutt valdes in som Builders.

Montreal vinner Stanley Cup för fjärde säsongen i rad

I ett par omröstningar under sommaren så röstar NHL nej till att återinföra förlängning under seriespelet och hjälmtvång. Philadelphias legendariske coach Fred Shero blir utsedd till ny coach och GM i NY Rangers som sparkat John Ferguson och värvat succésvenskarna Anders Hedberg och Ulf Nilsson från WHA. Den 43-årige Johnny Bucyk slutar efter 21 säsonger i Boston (23 sammanlagt), när han slutar är han den spelare i NHL som gjort flest poäng genom tiderna efter Gordie Howe.

I Montreal köper Molson bryggeriet Montreal Canadiens, eftersom det var bryggeriet och inte familjen Molson som köpte Canadiens började Montreal fall. Sam Pollock lagets GM slutar och Scotty Bowman får veta att han inte kommer att utses till efterträdare, Bowman surnar till och kommer att lämna Montreal efter säsongen. Irving Grundman som tidigare varit ansvarig för skötseln av Forum blir Montreals nye GM nu när Canadiens kommer att skötas som ett företag där styrelsen och marknaden har alldeles stor makt. Minnesota North Stars flyttas från Smythe Division och tar Clevelands plats i Adams Division. NHL godkänner också att Colorado Rockies säljs till en affärsman i New Jersey som planerar att flytta laget om inte publikintresset i Denver ökar.

Canada Cup som enligt planerna skulle spelas sommaren 1979 ställs in pga av gräl mellan CAHA och Hockey Canada, nu blir istället Challenge Cup som spelas istället för All Star matchen den enda uppgörelsen mellan Europa och Nordamerika. Tre matcher som spelas mellan Sovjetunionen och ett All Star Team från NHL däribland Börje Salming, Anders Hedberg och Ulf Nilsson. Challenge Cup som spelas i februari 1979 blir ett fiasko för NHL som efter att ha vunnit den första matchen med 4-2 förlorar de övriga matcherna med 5-4 respektive 6-0. Efteråt säger Montrealbacken Serge Savard så här: ”For the last five or six years we have been developing goons while they have been developing good players.”

Den 18 september kliver Bobby Orr in på isen för ett sista comebackförsök, tyvärr så går det inte som Orr och Chicago hoppats, den 8 november efter att ha spelat 6 matcher tillkännager Orr att han slutar. Den 3 oktober samlas massor av hockeyfans i Detroit för att se en 50-årig Gordie Howe i New England Whalers spela en träningsmatch mot Detroit Red Wings. Han får en över sju minuter lång standing ovation vid presentationen före match och en nästan lika lång efter matchen. Montreal Canadiens signar tre av sina draftade spelare som spelat en eller flera säsonger i WHA: Cam Connor, Rod Langway och Mark Napier tog alla klivet till NHL och Canadiens som tillsammans med NY Islanders var favoriter inför säsongen. Den fallande kanadensiska dollarn gör att NHLPA, media och även i viss mån NHL börjar bli oroliga för hur de kanadensiska lagen ska klara sig i framtiden, ett kontrakt på 200,000 dollar i Canada motsvarade 170,000 dollar i USA och i långa loppet är det en omöjlig situation. Det här årets waiver draft var också ett fiasko precis som den var förra säsongen, Endast fyra spelare valdes och av dem så valde Pierre Bouchard och Jim Lorentz att sluta med hockey hellre än att flytta till en ny klubb. När Detroit tvingas skicka centern Dale McCourt till Los Angeles som ersättning för att de skrivit kontrakt med Rogie Vachon så utmanar McCourt NHL och deras regler för Free Agents genom att stämma NHL i domstol, domstolen tvingar NHL att låta McCourt träna och spela för Detroit tills dom fallit i ärendet.

Islanders signar också en spelare från WHA nämligen John Tonelli och han gör succé med fyra mål under sina sex första matcher i NHL. Boston drabbas av ett hårt slag när Brad Park blir skadad och blir borta nästan fram till jul. Washington satsar för att komma ur sin besvärliga situation med dåliga publiksiffror och ett uselt lag. Man tradar till sig Dennis Maruk och Michel Bergeron och på isen blir man bättre. Däremot så blir den ekonomiska situationen inte bättre, efter 9 hemmamatcher har man bara ett snitt på knappt 7,000 åskådare vilket är ett tapp på nästan 4,000 från den föregående säsongen. Den 25 oktober crosscheckar Wilf Paiement Dennis Polonich över näsan och blir avstängd 15 matcher, den näst längsta avstängningen i NHL's historia när det gäller våld på isen. Atlanta Flames är den här säsongens sensation, efter 16 matcher har laget bara förlorat 2 matcher och leder sin Conference klart, till slut så kommer laget att få ihop 90 poäng och ta sig till ännu ett slutspel. I Montreal tvingas lagets lagkapten Yvan Cournoyer kasta in handduken, en disk i ryggen gör att han tvingas till operation och han kommer aldrig att spela mer.

Don Murdoch som blivit avstängd hela säsongen pga av en knarkskandal får sitt straff sänkt och för spela de sista 40 matcherna för Rangers. Våldet fortsätter Philadelphias Paul Holmgren blir avstängd i sex matcher för att han slog av sin klubba mot huvudet på Carol Vadnais (idag hade det säkert gett 25-30 matchers avstängning). Toronto och Detroit är den här säsongens besvikelser, Detroit lyckas inte bygga vidare på framstegen från den föregående säsongen och Toronto som trodde de kunde utmana Boston i Adams division tappar alldeles för mycket innan jul för att de ska ha en chans. Fyra lag står länge i en klass för sig Montreal, Boston, Islanders och Rangers men när Ulf Nilsson bryter foten efter en tackling av Denis Potvin så tappar Rangers mark, Potvins tacklingen är anledningen till att ”Potvin sucks” hörs än i dag i MSG. St. Louis rookie Wayne Babych inleder sin rookiesäsong som en kandidat till Calder Trophy men i samma match som han gör sitt 21:a mål för säsongen bryter han också foten och är borta för resten av säsongen. Philadelphia har sin sämsta säsong på länge, efter 50 matcher ligger man sist i Patrick division och coachen Bob McCammon får sparken, han ersätts av Pat Quinn som får sitt första coaching jobb i NHL.

LA Kings kallar upp Charlie Simmer från farmarlaget Springfield och placerar honom som vänsterforward tillsammans med Marcel Dionne och Dave Taylor och en av NHL's mest sevärda kedjor är ett faktum. Phil Esposito gör sin 30:e hattrick i karriären och han hade tidigare under säsongen gjort sitt 650:e mål i NHL. Mike Bossy gör sitt bästa för att skriva om rekordböckerna, han gör mål i tio raka matcher vilket är en tangering av NHL-rekordet och han blir den snabbaste spelaren genom tiderna när han gör mål #100 i sin 129:e match. Phladelphias målvakt Bernie Parent har maximal otur när han i en match mot Rangers träffas av en klubbspets i ögat. Parents skada gör att NHL så småningom kommer att förbjuda de helgjutna maskerna och dagens kombination med galler plus hjälm blir obligatorisk. Torontos ägare Harold Ballard börjar sin osmakliga fejd med lagets lagkapten Darryl Sittler när han sparkar lagets coach Roger Neilson, två dagar senare tvingas han återinsätta Neilson som coach eftersom han annars inte hade haft ett lag att ställa på isen. Mot slutet av säsongen sker det här årets största trade när Chicago och Atlanta sammanlagt byter 8 spelare, bland spelarna återfanns: Tom Lysiak, Ivan Boldirev, Phil Russell och Darcy Rota. Bägge lagens fans är minst sagt upprörda över traden som skickade iväg några av lagens populäraste spelare. Efter en match mellan LA Kings och Philadelphia där det utdömdes 380 utvisningsminuter säger Marcel Dionne: ”If the owners don't clean up this sport I'll quit. What's the league waiting for, somebody to die out there?"

Den här säsongen får Montreal ge sig som seriens bästa lag, deras 115 poäng ger dem en överlägsen seger i Norris men de är bara tvåa i NHL med den poängen, Tvåan i Norris Pittsburgh fick ihop 85 poäng och kom 5 poäng före trean Los Angeles, fyra blev Washington som nu nått ett anständigt poängantal. Washingtons 63 poäng var en poäng mer än Detroit som blev jumbo i Norris och blev därmed tredje sämsta lag i NHL. I Adams så var Boston bäst ännu en gång men den här säsongen fick de nöja sig med 100 poäng vilket var 12 fler än tvåan Buffalo som i sin tur var sju poäng före Toronto. Minnesota blev sist i divisionen med 68 poäng men förbättrade sig dryg 50% jämfört med den föregående säsongen. I Campbell Conference så tar NY Islanders hem Patrick med 116 poäng vilket ger dem förstaplatsen i hela NHL. Tvåa blir Philadelphia vars 95 poäng är 4 mer än trean NY Rangers fick ihop, Rangers förbättrade sig 27 poäng från förra säsongen. Atlanta blev jumbo i Patrick men deras 90 poäng hade räckt till förstaplatsen i Smythe som fortfarande är NHL's absolut sämsta division. Chicago vann Smythe ännu en gång men deras 73 poäng är bara bättre än vad tre av lagen i de övriga divisionerna fick ihop. Vancouver blev tvåa med 63 poäng och St. Louis som verkligen har det tufft ekonomiskt fick ihop 48 medan Colorado lägger beslag på sistaplatsen i hela NHL med 42 poäng.

Philadelphia fick möta Vancouver i den första omgången och vann med 2-1 i matcher och Rangers slog ut Los Angeles med 2-0 i matcher. Toronto slog överraskande ut Atlanta med 2-0 i matcher medan Pittsburgh lite överraskande slog ut Buffalo med 2-1 i matcher. I kvartsfinalerna ställdes NY Islanders mot Chicago som besegrades med 4-0 i matcher, Montreal slog ut Toronto med samma siffror och Boston slog ut Pittsburgh på samma sätt. Rangers slog ut Philadelphia med 4-1 i matcher och därmed blev det klart att New York lagen möttes i en semifinal. Rangers slår mycket överraskande ut Islanders med 4-2 i matcher och tar sig därmed till Stanley Cup finalen. Boston och Montreal möts i den andra semifinalen som gått till historien på grund av ett dåligt byte. Lagen vinner sina hemmamatcher fram till den sjunde och avgörande matchen som spelas i Montreal inför den tredje perioden står det 3-3. Rick Middleton gör 4-3 till Boston med 3:49 kvar av matchen men när det återstår 74 sekunder kvar av perioden och matchen får Boston en utvisning pga för många spelare på isen. I det följande powerplay spelet dröjer det inte länge förrän Guy Lafleur kommer flygande på sin högerkant och sprätter in kvitteringen och i förlängningen så avgör Yvon Lambert när han gör 5-4 till Montreal på en retur. Bostons flyg hem hinner knappt landa innan coachen Don Cherry får sparken.

I New York råder slutspelsfeber, man tror stenhårt på att Shero ska lyckas leda Rangers till den första Stanley Cup segern sedan 1940, i svensk media är man också övertygad om att Rangers ska vinna men då pga av Anders Hedberg och Ulf Nilsson. Med en frisk och skadefri Ulf Nilsson hade Rangers kanske kunnat skaka Montreal men Nilsson som bröt foten under seriespelet och gjorde comeback i den första finalen var långt ifrån OK. Anders Hedberg lyckades inte alls under slutspelet utan det var den gamle Phil Esposito som var Rangers bäste spelare tillsammans med målvakten John Davidson. Efter att Rangers överraskat ett ganska tröttkört Montreal i den första finalen och vunnit med 4-1 på bortaplan så kommer lagmaskinen Montreal igång och vinner fyra raka matcher med följande resultat 6-2, 4-1, 4-3 OT och 4-1. Montreal vann därmed sin fjärde raka Stanley Cup och den tionde på 15 säsonger. NHL anser att det här är den sjätte dynastin (tredje för Montreal) i NHL (själv räknar jag den som #7 pga att NHL inte officiellt erkänt Ottawa Senators fyra Stanley Cup vinster 1920-27 som en dynasti).

Montreals Bob Gainey vinner Conn Smythe och tar hem sin andra raka Selke Trophy (själv anser jag att Jacques Lemaire borde vunnit Conn Smythe). Bland de övriga troféerna så märks det att det är en generationsväxling på gång, Bryan Trottier Islanders vinner Hart och Art Ross efter 134 poäng (47+87) och hans lagkamrat Denis Potvin vinner sin tredje raka Norris. Marcel Dionne blir framröstad av spelarna till Lester B. Pearson och Montreals målvaktsduo Ken Dryden och Michel Larocque vinner Vezina igen. Islanders coach Al Arbour vinner Adams Award som bäste coach och Atlantas Bob MacMillan vinner Lady Byng. Montreals backveteran Serge Savard belönas med Masterton Trophy och Minnesotas Bobby Smith tar hem Calder medan Lester Patrick går till Bobby Orr.

Det slås som vanligt en hel del rekord under säsongen, bland annat så tar Montreals Ken Dryden över som den målvakt i NHL som vunnit flest slutspelsmatcher genom tiderna med 72 segrar. Dryden blev dessutom den förste målvakt som vunnit 30 matcher eller mer under sina första sju säsonger i NHL. Bryan Trottier Islanders gör sex poäng i en period vilket också är nytt rekord. Mike Bossy Islanders blir den snabbaste att göra 100 mål i NHL när han gör sitt 100:e mål i sin 129:e match. LA Kings Randy Holt sätter ett oslagbart rekord när han under den första perioden i en match mot Philadelphia lyckas få ihop 67 utvisningsminuter fördelade på 9 olika utvisningar. Den 24 april så sätter Rangers och Philadelphia ett nytt slutspelsrekord när de tillsammans gör 9 mål i en period, Rangers vann perioden med 6-3 och matchen med 8-3. Vancouvers back Dennis Kearns blev under säsongen den förste Canucks spelare som spelat 500 matcher för klubben och Denis Potvin blev under säsongen andre back genom tiderna som gjorde över 100 poäng.

Förhandlingarna med WHA om sammanslagningen säsongen 1979-80 tar jag upp i nästa del som handlar om de sista åren i WHA. En av de saker som NHL tvingade på WHA-lagen var att de fick välja sist istället för först som skett vid tidigare expansioner. Speciellt Winnipeg Jets drabbades hårt av hämndgiriga NHL-ägare och av det lag som vann AVCO Cup 1979 återstår bara en bråkdel när NHL säsongen 1979-80 startar. Från och med den här draften kallas NHL's draft av spelare för Entry draft och antalet rundor var sex, i framtiden kommer antalet rundor att variera och en annan sak som ändras i framtiden är att Stanley Cup segraren väljer sist. Det här året så valde NY Islanders sist av de gamla NHL-lagen eftersom de hade flest poäng i grundserien. Från och med den här draften så draftar NHL 18-åringar istället för 20-åringar vilket innebär att den här draften är en av de absolut bästa genom tiderna. Alla de spelare som väljs i den första rundan kommer att spela minst 235 matcher i NHL. Wayne Gretzky var ett undantag där NHL faktiskt fick ge sig, han hade skrivit ett personligt kontrakt med Edmontons ägare Peter Pocklington istället för ett avtal med Edmonton Oilers, det upplägget vågade NHL inte försöka bryta eftersom en förlust i domstol hade kunnat innebära att de flesta NHL kontrakt blivit ogiltiga med kaos som följd. NHL använde Gretzkys kontrakt till att tvinga de övriga WHA lagen att gå med på att välja sist i draften. Här följer en uppräkning av hela den första rundan i det här årets draft:
#1 Rob Ramage, Colorado Rockies *
#2 Perry Turnbull, St. Louis Blues
#3 Mike Foligno, Detroit Red Wings
#4 Mike Gartner, Washington Capitals *
#5 Rick Vaive, Vancouver Canucks *
#6 Craig Hartsburg, Minnesota North Stars *
#7 Keith Brown, Chicago Black Hawks
#8 Ray Bourque, Boston Bruins
#9 Laurie Boschman, Toronto Maple Leafs
#10 Tom McCarthy, Minnesota North Stars
#11 Mike Ramsey, Buffalo Sabres
#12 Paul Reinhart, Atlanta Flames
#13 Doug Sullivan, New York Rangers
#14 Brian Propp, Philadelphia Flyers
#15 Brad McCrimmon, Boston Bruins
#16 Jay Wells, Los Angeles Kings
#17 Duane Sutter, New York Islanders
#18 Ray Allison, Hartford Whalers
#19 Jimmy Mann, Winnipeg Jets
#20 Michel Goulet, Quebec Nordiques *
#21 Kevin Lowe, Edmonton Oilers
Bland de övriga som valdes det här året återfinns: Blake Wesley, Tomas Jonsson, Gaston Gingras*, Lindy Ruff, Pelle Lindbergh, Mats Näslund, Dave Christian, Dale Hunter, Neal Broten, Guy Carbonneau, Mark Messier*, Tim Hunter, Jacques Cloutier, Rick Wamsley, John Ogrodnick, Glenn Anderson, Jim Peplinski, Anton Stastny, Thomas Eriksson, Dirk Graham, Thomas Steen, Mike Krushelnyski och Tim Watters, spelarna som är märkta med * hade spelat i WHA, totalt valdes 8 spelare som säsongen 1978-79 spelade i WHA. Edmonton Oilers draftar det här året Kevin Lowe, Mark Messier och Glenn Anderson, en ganska hyfsad trio som kom att spela en stor roll för Edmonton i framtiden. 1979 väljs Harry Howell, Bobby Orr och Henri Richard in i Hockey Hall of Fame som spelare och Gordon Juckes blir invald som Builder.

Källor: Wikipedia.org, hockeyleaguehistory.com, Legendsofhockey.net plus böckerna Official Illustrated NHL History (2010), Total NHL (2003), Stanley Cup 120 years of hockey supremacy (2012) och Brian McFarlane's History of Hockey (1997)