När strålkastarna slocknat
Funderingar kring ett förlorat derby och en jobbig säsong.
När strålkastarna slocknat och daggen gått ur gräsmattan på
olympiastadion i Barcelona är blicken tom. Storebror har varit på besök på denna en av spaniens vackraste arenor och det som skulle vara en fest har förvandlats till en fortsättning på den mardröm som säsongen i stort varit. Jublet innan var högre än det som mötte Fermin Cacho Ruiz när han vann guldet på 1500 meter precis på samma plats 1992.
Det var helt rätt tid i söndags, Barça hade gått från den ena mediokra insatsen till den andra medans vi hade börjat få lite ordning på både spel och poäng. Det fanns bara ett problem, matchen skulle spelas och här ligger den liderska knuten. Redan från matchstart såg man varthän det barkade. Med den högdragenhet som alltid karakteriserar spelare från en storklubb när de möter lillbrorsan var första halvlek en uppfostringslektion. Att sedan en av de bland fansen till Barça mest föraktade holländarna sänker ljuset för oss bara bidrar till den känsla av otillräcklighet vi känt länge. För så är det när man håller på den lilla i en stad uppfylld av den "stora".
Medan den ena köper för 100-tals miljoner får vi värva på fri transfer typ Torricelli. Den ena ser sitt lag spela i Champions League, den andra är glad det året man slipper magsår då ligaplaceringen har varit närmre mitten än botten. Sådant är ödets lott för den lilla så varför, varför håller man då stenhårt på den klubb som närmast riskerar ens hälsa? Därför att bollen är rund samt att under kan ske och håll med om att det är roligare att vara med i en liten exklusiv skara än att vara en i mängden.
När vi i den lilla skaran hittar ett guldkorn till spelare kan vi genast börja diskutera hur mycket vi får in vid den framtida försäljningen. Att han skulle bli kvar någon längre tid och glädja våra sinnen med sitt spel är naturligtvis skrattretande - han är ju bra. Tanken på vad dessa pengar skall användas till går efter många och långa diskussioner om fynd i segunda kontra argentinska ligan rakt ner i insikten om att man har två sparkade tränare som fortfarande skall avlönas, allt enligt mottot många hål att fylla.
För det är detta som är en bit av charmen. Vi vinner inte så ofta men när vi väl gör det är det en anledning till att fira. Samtidigt finns alltid hoppet. Hoppet om den perfekta säsongen. Säsongen där Lopo rensar allt i backlinjen, Roger växer ut till den vänstermittfältare vi alltid vetat att han kan bli samt att Tamudo får nätet i motståndarmålet att stå som en strut. Man drömmer tillbaka till UEFA-cupfinaler från förr och gamla säsongers bragder. Vid varje ligastart är man lika övertygad om att denna säsong blir en sådan dröm. Året som gått kan inte ens av den största optimist liknas vid en sådan säsong och det är därför förlusten i derbyt svider desto mer. För likväl som den lilla behöver den stora fungerar förhållandet omvänt, det är en symbios som inte bör brytas. Tyvärr innebär förlusten att dennna vackra, hatfyllda och avundsjuka symbios håller på att brytas av ett streck som heter nerflyttning. Ett streck som kom närmre på grund av en holländare samt paradoxalt nog banans minsta spelare vars ben jag tidigare under säsongen jämfört med Gaudis gatlampor, nämligen Xavi. Det är samtidigt här som min tröst ligger i den minsta tuvan som fäller det största lasset.
