Espanyol-Osasuna 0-0
När domaren är bäst är det något fel. Vårt spel är snårigare än EU:s jordbrukspolitik.
Det som skulle blivit en klang- och jubelföreställning förändrades till ännu en match där det var mer slit och släng än ordnat spel.
Uppgiften inför lördagens sena kvällsmatch var enkel - ett Osasuna skulle överglänsas av vårt snabba och effektiva spel. Det var i alla fall tanken innan domare Mendez hade blåst igång matchen. Den ena rapporten efter den andra belyser återigen vår oförmåga att spela ut ett annat lag, vi har slitit oss upp över nedflyttningsstrecket men vi orkar inte spela oss upp på säker mark. Vårt spel är lika snårigt som bidragsreglerna för oliv- och tobaksodlare på de södra breddgraderna. Det finns alltså inte en rak tanke någonstans, det är som om bollarna kommer från ett tomrum i rymden eller som manna från himlen för de grekiska tobaksodlarna. Allting avrundat med publikens alternativt skattebetalarnas busvisslingar.
Samtidigt är det så att man måste vara två för att dansa och Osasuna ville inte ens bjuda upp till en slowfox och då är det besvärligt att själv hitta fart. Samtidigt är det ju inget taktiskt under att de kom hit för att kriga och vi kunde inte manövrera ut dem. Det finns ju som sagt inget rakt och tydligt hos oss utan allt görs tio gånger svårare än vad det är från början. För oss fans motsvarar nog känslan den de polska lantbrukarna kommer att ha nu när de får bidragsblanketter på franska att fylla i för att få hälften av det stöd som de andra får. Frustration är det ord som närmast ligger till hands för de trogna och för vissa finns det ännu starkare ord.
Vi spelar trots allt med en man mer i en halvtimme utan att på något sätt vara det farligaste laget på plan. Bollar rullas i sidled och spelet är så orörligt att man tror spelarna är begravda i gödsel upp till knäna. Denna idisslande tankeverksamhet pågår alltså från minut 63 tills att domaren befriar betraktare och får från den obehagliga tilldragelsen. Att inte vinna kan ibland vara ursäktat särskilt som vi är Espanyol, vi är verkligen inte Barca eller Real men någon skam i kroppen måste även dessa ha i kroppen. På en plan har den genomsnittlige spelaren bollen i mindre än två just det två minuter per match, detta innebär att man måste göra något förnuftigt av resterande 88 utan boll. Detta innebär att man får göra löpningar både på djupet och diagonalt på planen utan boll men sedan Tamudo blivit skadad och slutat vara på plan för att visa hur det går till har vi progressivt blivit sämre.
Hur mycket sämre kan vi bli?
Inte mycket för det finns ingen möjlighet att vi kan bli fegare och spela med en lusigare inställning. Skall man sedan börja rulla igång ordentligt får man väl jämföra Clemente med Eu:s jordbruksminister - det finns alltid en ursäkt för det mesta. Vi har nu inte förlorat på länge och frågan är väl om vi kommer att göra det igen det är inte omöjligt att vi fortsätter på denna förlustfria rad till säsongens slut dock kan inte detta garantera oss fortsatt spel här uppe för vi vinner ju aldrig heller. För att vinna måste man göra mål och det är en betydligt svårare sak att göra än att bara sparka bort bollen från eget mål.
Clemente har plockat bort misstagen från vårt lag men han har tillfört en feghet som i det närmsta kan liknas vid franska politiker när de hör traktorerna på Champs Elysée. Man vrider sig och vrider sig och till slut ber man om det omöjliga; gör mål men släpp inte in något. Till slut bränns en McDonalds lika effektivt som vårt offensiva spel och alla lider utom franska bönder och våra nerver.
Espanyol: Toni; Torricelli, Lopo, Soldevilla, David García; Domoraud, Morales (Toni Velamazán 65) Roger (Posse 76), Alex (De la Peña 56), Maxi; Milosevic.
Osasuna: Sanzol; Izquierdo, Cruchaga, Josetxo, Antonio López; Puñal; Pablo García; Rivero, Gancedo (Alfredo 63), Valdo (Iván Rosado 92); Morales (Palacios 71).
Domare: Fernando Carmona Méndez,
Röda Kort :
Osasuna : Pablo García (64).
Gula Kort:
Osasuna : Gancedo (20), Valdo (25).
Espanyol : Soldevilla (53), Iván de la Peña (60), Lopo 68).
Åskådare : 18.300
