Rcd Espanyol - Athletic Bilbao 2 - 1
Jag visste att vi skulle vinna då planen var ospelbar.
I det som i de flesta Espanyol- anhängare och katalanska tidningar kallats en ödesmatch var det många som var oroliga. När bilderna från Spanien dök upp blev jag ganska lugn. Vi har besegrat självaste Valencia i snö. Då kan man nog vinna över Bilbao i regn. Förvisso måste det sägas att jag tror att Bilbao är vana vid regn. Rent statistiskt måste Bilbao vara det lag som har flest regnmatcher men det spelade i lördags ingen roll för är det ospelbart är det bra för oss.
Jag hann knappt identifiera spelarna på plan innan Espanyols specielle räddare hade slagit till. Tamudo lyckades smälla in bollen bakom Aranzubia i Bilbaos mål och man insåg att det skulle bli en lätt segling mot hamn. Det såg ut som om Bilbao hade missförstått det hela och hade fotbollsskorna på medan Espanyol hade de mer korrekta vattenskidorna på.
Det var ingen trevlig match att se. Det var ingen större underhållning men jag tror inte att man kan begära det av oss just nu. Vi får ett mål efter tre minuter på en plan som är näst intill ospelbar och då blir det spelförstörande och kontringar som gäller. Bilbao hade å sin sida inte heller mycket idéer om hur man skulle ta sig igenom Espanyols försvar och den första halvleken kommer inte att hamna i någon historiebok.
Det som annars förvånade mig mest efter att jag hämtat mig från målet var uppställningen. Jag vet att Fernandez är fransman och jag vet att Vignal är det men det får finnas en gräns. Varenda tackling han utdelar ger mig gråa hår. I förhållande till speltid är han den som dragit på sig flest varningar och han har även lyckts med konststycket att bli utvisad under ett tjugo minuters inhopp.
Till andra halvlek fortsatte regnet och Bilbaos letande efter en styrketår i de ymniga droppar som föll. Spelet var dock fortsatt lika urlakat som groggen och snapsen dagen efter en regnig midsommarafton. Det hände i stort ingenting förrän de sista tjugo minuterna då dels Lacruz blev utvisad, felaktigt i min bok och Prieto detsamma helt korrekt. Den efterföljande straffen slog Tamudo in och jag räknade med en lugn resa mot slutsignalen. Kanske skulle vi kunna fixa lite med vår katastrofala målskillnad men inte då.
Det är naturligtvis så att man skall tvingas att sitta och blunda de sista minuterna även i denna match. Detta trots att Bilbao spelade med nio man och såg riktigt oengagerade ut. Naturligtvis släpper vi in ett mål i slutet efter att ett Bilbaoskott studsat på två spelare och gjort det som man kan beskriva som en himla snygg båge över Lemmens. Att sedan Bilbao även skulle ha en straff i slutet då Fredson drar en Bilbao spelare i armen i straffområdet får jag bortse ifrån. Visst är det slarvig och visst är det dåligt men det glömmer man gärna en dag som denna.
Vi tar det goda med oss och hoppas på att vi kan repetera undret nästa vecka mot Sevilla. För hur det än är så behöver vi stapla det ena undret efter det andra ovanpå varandra tills vi når himlen eller strecket.
Espanyol: Lemmens; Domoraud, Lopo, Pochettino, Vignal (David Garcia 74); Wome, Fredson, De la Peña, Hadji (Jordi 60), Maxi (Velamazan 85); Tamudo.
Athletic: Aranzubia; J.González, Lacruz, Prieto, Del Horno; Iraola (Ezquerro 46), Orbaiz; Gurpegi, Etxeberria (Karanka 85), Yeste (Guerrero 69); Urzaiz
Mål:
1-0 Tamudo (3)
2-0 Tamudo (84 straff).
2-1 Pochettino (94) självmål
Gula kort
Espanyol : Lopo, Tamudo, Wome, Vignal, Maxi.
Athletic : Prieto, Etxeberria
Röda kort: Lacruz (två gula), Prieto (rött direkt)
Åskådare: Bedrövliga och årets bottennapp 9950. Då räknade de ändå in duvorna också kan jag ärligen säga.
