RCD Espanyol - Albacete 1 - 1
Efterlysningen efter poäng har gått ut.
Det var två pressade lag som gick in på Olympiastadion i Barcelona för att spela en match som skulle vara i 90 minuter. En gång för mycket länge sedan innan berget Montjuic fick en idrottsanläggning låg där ett fort. Fortet sattes dit av den spanska central-regeringen från Madrid efter att dessa kväst ett uppror i Barcelona. Kanonerna kunde ses vida omkring från samtliga håll i staden Barcelona och skulle fungera som en påminnelse om att man skulle veta sin plats.
200 år senare avrättades 21 fackföreningsledare på just denna plats. Sägas skall att dessa ledare mer påminde om mafiosos i sina metoder men poängen är där, pressen att gå mot döden måste likna den Espanyolspelarna kände i sin match mot Albacete. Att vara så hårt pressad innebär att man ibland inte presterar på topp. Detta är ett fenomen som har varit genomgående i många idrotter, det är förövrigt ett symtom som avlönat många idrottspsykologer. Det var detta som gjorde att Torbjörn Nilsson kunde misslyckas kapitalt så fort han kom fem meter från kamratgården. Det är av denna anledning man hyllar sådana som Zidane i normala fall.
Press är ju sådant som höjer vissa och sänker vissa. Tyvärr för Espanyol visade det sig under första halvlek att det var många som dukade under. Det var en första halvlek som inte ens El Mundo kunde ge godkänt och då är det illa. Spelarna sprang enligt samtliga uppgifter mest och gömde sig bakom ett smart spelande Alba. När sedan Alba lite enkelt efter en mindre bra detalj av Lemmens lyckades göra ett mål efter tjugo minuter såg det ännu värre ut.
Samtidigt finns det ett talesätt som säger skam den som ger sig. Efter lite byten i andra halvlek efter tio minuter började Espanyol sätta fart. Tyvärr kan jag känna att det skall inte behöva gå en timme innan det blir spring i benen men det är min åsikt. Springet resulterar i ett mål av Maxi framspelad av De la Peña.
De sista tjugo var sedan en enda lång belägring av Albacete utan att man lyckades bryta ner deras försvar. Albacete stod bra i banan och Espanyol hade otroligt svårt för att bryta ner motståndaren. En av få ljuspunkter i denna match var rumänen Claudiu som fick komma in efter en timme och gjorde ett bra inhopp. Han är något tyngre än Tamudo och i matcher med detta utseendet kommer han väl till pass. Skall man sedan diskutera sådant kan man undra hur många mål det blivit om vi lyckats behålla Milosevic den här säsongen också. Förmodligen hade vi inte legat där vi ligger och fortsatt spel i Primeran förefaller nu allt mer orealistiskt för den breda massans lag i Barcelona.
Visst har vi kvar både Mallorca och Murcia men strecket har nu återigen avlägsnat sig med fem poäng. Det känns faktiskt som om det lika bra kunde vara 35.
Espanyol: Lemmens; Domoraud,
Lopo, Pochettino, Vignal; Fredson(Alex 88), Wome(Maxi 55); Hadji, De la Peña, Jordi(Claudiu 55); Tamudo
Albacete: Almunia; Oscar,
Pablo, Buades, Peña; Redondo(Alvaro 71), David, Viaud, Munteanu; Parri(Basti 85),Fabiano(Mikel 63).
Mål: 0-1 Redondo (20).
1-1 Maxi (70)
Gula kort:
Albacete; Buades, Pablo, Viaud, Basti.
Espanyol: Tamudo, Fredson.
Åskådare på Olympiastadion: 23 100.
Källa: El Mundo, rcdespanyol.com, marca.com, radio Catalunya.
Er tillgivne och fullständigt desillusionerade
