Rcd Espanyol - Murcia 2 - 0
Lyckan kommer lyckan går Det enda som består, är Espanyol.
Efter att under hela säsongen spelat under press var inte söndagens match ett undantag för de blå-vita spelarna.
En match mot ett bottenlag som Murcia kan psykologiskt vändas till både höger och vänster. De hade inget att spela för förutom äran. Samtidigt kunde de vara avslappnade medan vår spänningsnivå som vanligt var på topp. Att det var nervöst syntes redan från matchstart och värre skulle det bli under matchens gång men mer om detta senare.
Det man måste nämna först är publiksiffran som var en bit över 50 000 och det var ett prydligt rekord för säsongen. Att alla sedan gjorde sitt bästa för att stötta gör inte saken sämre. Det hade under de senaste två veckorna laddats med flaggor och allting flöt på. Tre timmar innan match var stadion fylld och sången ekade mellan Olympiastadions väggar. Detta kan av vissa betraktare anses som självklart men detta är definitivt inte fallet. Då Espanyol och för den delen andra spanska lag spelar är det ofta knäpptyst på läktarna så stödet måste ha känts.
Den första halvleken spelade Espanyol ganska fegt man bevakade och slog runt bollen men hade ganska låga utgångspositioner. Fredson och Morales gjorde ett jobb bakåt men sprang inte precis sig trötta framåt och så länge resultaten i de andra matcherna stod som de gjorde var allt bra och vi var i primeran. I den 32:a minuten hände det som satte Montjuïc i gungning, på skärmen blippade det upp 1 - 0 till Valladolid mot Villareal och vi var hastigt men mindre lustigt i Segundan.
Ännu mindre lustigt var också att matchens dittills bästa chans hade Murcia haft i form av Luis Garcia som är en mycket trevlig spelare i ett annars ganska mediokert lag. Vi hade mycket bollar i straffområdet men då vi inte fyllde på rann det ofta ut i sanden och det kändes som att vi behövde lyfta oss för at få in en boll vilket skulle rädda kontraktet.
En bit in i andra halvlek bytte Luis ut Maxi som varit blekare än benvit mot Raducanu och vi fick lite mer tyngd framåt. Att han en tio minuter senare även tog ut Torricelli till förmån för Velamazán visade att det nu bara fanns en väg att gå och det var framåt.
I den 72:a minuten kom det förlösande målet och som vanligt var det axeln Peña och Tamudo som fixade till det. Ett mål som fick hela stadion att skrika av lycka. Efter detta började Espanyol rulla boll med större säkerhet och sedan var det säsongens buse som startade festen. Lopo lyckades få in en i nätet bakom Murcias målvakt efter en bra passning av Peña igen och efter detta var det bara leenden hela vägen. Luis dansade, publiken dansade och även vår president tog nog en svängom på läktaren.
Espanyol kommer även nästa år att spela i Primeran. Detta måste betraktas som ett under modell större då vi vid nyår hade skramlat ihop åtta hela poäng. Jag tror att de flesta i Barcelona tittade lite extra upp mot himlen igår och konstaterade att det finns en gud och att han nog ta mig tusan är katalan.
Rcd Espanyol :
Lemmens; Torricelli(Velamazán 65), Lopo, Pochettino, Wome; Fredson,
Morales; Maxi(Claudiu 58), De la Peña, Hadji(Domoraud 74); Tamudo.
Murcia:
Sánchez Broto; Maciel(Tato 78), Azcárate, Hurtado, Cuadrado; Juanma(Quintana 78), Gancedo, Jensen, Richi(Valera 45); Luis García, Karanka.
Mål: 1-0 Tamudo (72), 2-0 Lopo (80).
Gula kort: Torricelli (28), Cuadrado (33), De la Peña (53), Morales (56), Jensen (82), Claudiu (63,82).
Åskådare: 51.700
