Casa Blanca v.4

En nervkittlande match på Camp Nou, flyktrykten kring Mourinho, formationer och den kommande matchen mot Zaragoza. Veckans Casa Blanca har mycket att erbjuda.

Deltagare
Joakim Broberg - Redaktör, Real Madrid
Drilon Pollozhani - Skribent, Real Madrid
Saman Rahnamaei - Skribent, Real Madrid

Fråga 1
Vad har ni för tankar kring matchen på Camp Nou?

Joakim 
– En i många avseenden mycket väl utförd match från Madrids sida. En normal kväll gör man minst två mål i den första halvleken och i slutändan får också det väldigt onödiga 0-2 en direkt avgörande konsekvens för utgången. Jag vill inte fastna i domslut och ta debatten om rätt eller fel ifrån spelare hit och dit utan istället väljer jag att konstatera det tråkiga i att en titelchans är borta men samtidigt tar man med sig den positiva känsla som matchen ändå innebar rent spelmässigt.
 
Till stora delar bekräftar denna match en del grundläggande taktiska ställningstaganden som Real Madrid alltid bör ha som utgångspunkt för att kontinuerligt vinna matcher över Barcelona. Det handlar i korta drag om vikten av ett eget spel, vikten av inte uteslutande söka kontringslägen och vikten av att kunna hålla boll och ha lugnet att hantera Barcas förstapress. En sådan matchplan ökar dels chanserna till att hota Barca med den offensiva styrka som alla vet att Madrid besitter men ger också en möjlighet att i emellanåt använda bollinnehavet som ett försvar och få Barca ur sin rytm med 70 % possession och konstant bollvinst högt upp i plan.  

Drilon 
– Det var inte långt ifrån att bli en fotbollsfest, men trots uteblivet avancemang bör laget och vi fansen vara stolta över insatsen på Camp Nou. Jag vågar hävda att det var Barcelona som spelade cyniskt denna kväll. Deras mål kom på kontring och i samband med en fast situation, och man fokuserade allmänt mer på att uppnå nya rekord i antal slagna passningar, snarare än att hota motståndarna framåt. Jag önskar att jag kunde säga att detta spelsätt straffade sig, men icke - även om det var väldigt, väldigt nära.

Real Madrid å andra sidan visade, trots tvåmålsunderläge i halvlek, en enorm viljestyrka och spelade för en gångs skull respektlöst och anfallsinriktat mot ärkerivalen. Det var en fröjd att se laget kämpa ända in i slutet, och jag tvekar inte på att El Madridismo stärktes enormt efter detta. Både i omklädningsrummet, i Madrids gator och i den vita diasporan. 
Förutom lysande insatser av Özil, Ronaldo och Benzema, vilka bör erkännas, finner jag det dessutom fantastiskt att man lyckas avsluta matchen med kylan i behåll. Pepes hjärta för laget kanaliserades mestadels till positiva handlingar (exakt då han är som bäst), Ramos gick av planen inte i vansinne, utan efter en handskakning med Teixeira, och Mourinho viskade något – kanske obetydligt – till Ramos i ren symbolik: "vi är inte osams, vi är eniga". 

Ja, det enda som saknades denna kvällen var väl helt enkelt avancemanget. Men för att vara ärlig oroar det inte mig alltför mycket. Fortsätter marängerna så här, är det bara en tidsfråga innan man kan återta titeln som man är skapta för – los mejores del mundo. 

Saman
– Det var en fantastisk tillställning där båda lagen verkligen bjöd upp till dans. Real inledde matchen bäst med ett stort mod och självförtroende. Higuain borde ha gjort minst två mål och Özils magiska långskott gick tyvärr inte in. Små marginaler stoppade Real från att näta i första halvlek. När man inte tar vara på sina chanser så är det lätt hänt att man också blir straffad, vilket man också blev av Pedro respektive Alves.

I den andra halvleken så trodde jag personligen att all luft hade gått ur marängerna efter de oerhört tunga sista minutrarna av första halvlek där Barcelona gjorde både ett och två mål. Huvudstadslaget visade att det i praktiken inte är så svårt att bjuda upp till fight mot lillebror från Katalonien. Allt handlar om mentalitet. Jag har tjatat om det många gånger, men det handlar om mentalitet! Barcelona är inte ett bättre fotbollslag än Real Madrid. Marängerna har haft en mental spärr mot Barcelona - därav anledningen till att det gått som det gått på sistone. Nu får vi hoppas att man tar med sig självförtroende och tro på sig själva efter gårdagens match. Kolla bara på Mesut Özil under gårdagen, varför kan han inte alltid prestera så? Jag tippar på att Abidal vaknade idag med en rejäl baksmälla. Snacka om att bli upp och nervänd. Väldigt oturligt för Real att Dani Alves återigen avgjorde matchen sitt skådespeleri. Dramaten nästa?

Fråga 2
Vad tycker ni om den vanligare 4-2-3-1 uppställningen som vi fick se senast kontra det mer defensiva 4-3-3 som vi fick se i det första mötet på Santiago Bernabeu?

Joakim
– Sifferleken är egentligen inte primär utan det är för mig det som delvis redogjordes för i fråga 1 som är det överordnade. Jag kan se en variant med tre centrala mittfältare bakom en fri Özil, d.v.s. en 4-3-1-2 som ett alternativ i tuffare bortamatcher men då frågan berörde 4-3-3 som med Real Madrids spelarmaterial används som en ren försvarstaktik och även i stor utesluter Mesut Özil vilken jag ser som offensivens viktigaste pjäs, kontra 4-2-3-1 som bättre tar tillvara på lagets styrkor och möjliggör spel enligt beskrivning i fråga ett så bör det sistnämnda vara att föredra. För att ta exempel från den senast matchen gillade jag väldigt mycket hur Ronaldo i den andra halvleken sökte sig mer centralt, närmare mål vilket kunde liknas vid en 4-2-2-2 och som överensstämmer väldigt mycket med hur jag gärna ser att Madrid spelar oftare. 

Drilon 
– Rent empiriskt fungerade givetvis 4-2-3-1 bättre än 4-3-3. I onsdags fanns mer eller mindre tre kreativa krafter tillgängliga: Özil, Kaká och Alonso, till skillnad från senast då ingen av de två förstnämnda fanns med. Özils insats och betydelse i onsdags behöver inte ens förklaras, och jag tycker också att Kaká gjorde det bra innan han blev utbytt. Ena anledning är att han visade sig vara svår att ta bollen ifrån, den andra är att han är en så pass respektingivande spelare – en egenskap som är av stor vikt i dessa här matcher. Kanske är det bara jag, men intrycket av att Barcaspelarna inte riktigt vågade gå in hundra procent på brassen fanns där.

Enda misstaget i startelvan, kan vi nu säga i efterhand, var att Higuaín startade på topp. Men å andra sidan kan man fråga sig huruvida Benzema hade varit lika hungrig om han börjat från start?

Annars tycker jag att matchen mer var ett resultat av spelarnas inställning och förmodade taktiska direktiv. Bort med det statiska 6-mannaförsvaret, in med den höga pressen – vilken imponerande nog fanns där hela vägen – och försök att föra spelet. Värt att nämnas är emellertid att vi såg spelare som Ronaldo ända ner vid kortlinjen för att hjälpa till med försvarsarbete (fantastisk brytning på Messi), så visst infann sig Mourinhos sedvanliga drag – men denna gång till det positiva.

Saman 
– Onsdagens match visade att Mou inte är i behov av att ställa upp med en så defensiv elva. Det räcker med två pivotes. Det handlar om att gå in med rätt inställning. Våga spela fotboll och framförallt spela med ett självförtroende och mod.

3 kommentarer

Sam Panah2012-01-27 15:10:00