De rödvita själarnas förlovade säsong
Andalusiens himmel är röd och vit. I luften sprids den ljuvliga doften av Sevillano.
Sommaren 2019 är en het sådan och högtrycket är påtagligt i hela Europa. Kanske allra mest i Sevilla, längst ned i sydligaste delarna av Spanien. Den rödvit-sprängda doften sprider sig norröver, upp över huvudstaden Madrid, där den tar över allt den kommer i kontakt med. Diego Simeones palats Wanda Metropolitano må redan vara rödvit i sin kulört, men där doftar nu enbart Sevillano. Eden Hazard och Luka Jovic kom till huvudstaden för att trycka i sig sockersöta maränger. Den enda doften de känner i sina munnar är Sevillano. De forna Sevillaspelarna Ivan Rakitic och Clement Lenglet österut i Katalonien – kommer de undan? Skulle inte tro det. Hela Las Ramblas doftar Sevillano. Och den har tagit över varenda stad, by och samhälle på den iberiska halvön.
Ja. Det här skulle kunna mycket väl kunna vara våra antagonisters bistra verklighet om ett år. Det var nämligen länge sedan det fanns en sådan framtidstro i Sevilla som det finns i år. I många säsonger har Sevilla på papperet sett ut som en utmanare, men i praktiken har steget varit alldeles för långt till de största jättarna.
Det allra största problemet har varit avsaknaden av en riktig kapten på skutan som ska segla över La Ligas ocean. Sedan Unai Emery – som tog oss till tre raka Europa League-titlar – lämnade klubben för nya äventyr, så har den ena kaptenen efter den andra lämnat skutan bakom sig. Vissa självmant. Andra tvingade till det. Sevillas tränarkarusell är som ett årgångsvin – fast precis tvärtom. Smaken blir bara mer fadd ju längre tiden går.
Jorge Sampaoli.
Eduardo Berizzo.
Vincenzo Montella.
Joaquin Caparrós.
Pablo Machin.
Joaquin Caparrós.
Smaka på den listan med tränare som har passerat gå i klubben de tre senaste åren. Det är alldeles uppenbart att det krävs någon slags kontinuitet för att kunna nå framgång; både på kort och lång sikt. Därmed inte sagt att all kontinuitet per se är någonting bra. Ibland krävs innovation, nya röster och ett steg tillbaka för att man ska kunna ta två steg fram. Och det är det Sevilla förefaller ha har gjort inför säsongen 2019/2020.
Monchi är tillbaka efter en kortare sväng i Rom. Det gick sådär med facit i hand. Colosseum, limoncello och pasta är rätt trevligt en vecka eller två, men nu är tillbaka i Andalusien precis där han ska vara. Hemma. Och som han har arbetat i sommar i den nygamla tjänsten som sportchef i klubben. Han har plockat in den otroligt utskrattade tränaren Julen Lopetegui – som knappast hade sina bästa stunder inför VM 2018 och efterspelet i Real Madrid därefter – som har tagit över ansvaret som huvudtränare. Även på spelarsidan har Monchi jobbat ordentligt i sommar:
Jules Koundé. Mittback. 25 miljoner euro från Bordeaux.
Diego Carlos. Mittback. 15 miljoner euro från FC Nantes.
Sergio Reguilón. Vänsterback. Lån från Real Madrid.
Fernando. Defensiv mittfältare. 4.5 miljoner euro från Galatasaray.
Nemanja Gudelj. Defensiv mittfältare. Gratis från Guangzhou.
Joan Jordán. Central mittfältare. 14 miljoner euro från Eíbar.
Óliver Torres. Central mittfältare 12 miljoner euro från FC Porto.
Lucas Ocampos. Ytter. 15 miljoner euro från Marseille.
Munas Dabbur. Anfallare. 15 miljoner euro från RB Salzburg.
Luuk de Jong. Anfallare. 12.5 miljoner euro från PSV Eindhoven.
Det är en otroligt gedigen lista av spelare som har kommit in inför säsongen. Många av nyförvärven har sett fina ut i de träningsmatcher som har spelat den senaste tiden, men det är förstås allt för tidigt att göra någon större utvärdering av situationen. Men känslan av framtidstro och av optimism är större än någonsin.
För ett par år sedan – nästan 10 år sedan nu – så stack Atletico Madrid iväg och blev klubben som på allvar utmanade de två stora jättarna inom spansk fotboll. Det skulle ha varit Sevilla. Förra säsongen stack Valencia upp och visade tänderna lite grann. På det stora hela så såg de inte jättefarliga ut när allt kommer omkring, men det var ändå ett embryo till någonting nytt för Valencia – som varit på dekis ordentligt det senaste decenniet. Det skulle också ha varit Sevilla.
Men nu står vi på randen inför ett nytt äventyr. En ny resa. Vi ska återigen ut och segla på La Ligas ocean. Men det är någonting speciellt med det här årets världsomsegling. Andalusiens himmel är röd och vit. I luften sprids doften av Sevillano. Skeppet från Nervion har kommit för att hämta dig; för att ta med dig på en resa – in i de rödvita själarnas förlovade säsong.
