Ligaherraväldet: Det går i cykler
”Barcelona är en sekt” brukar det heta. Och visst, det ligger något i det i klubben som vill vara så mycket mer. Med en väl fungerande och naturlig inslussning till A-laget i varje kategori hela vägen från pojklagen riskerar FC Barcelona i slutändan bli ett slutet sällskap och mitt i all sin framgång falla på sin egen självgodhet.
Men vi är inte där än. Däremot kanske det sportsliga är på väg ner i en dipp ändå.
Att Tito Vilanueva utsetts till ny coach kom som en bomb men det är väl egentligen ganska självklart. Klubben har sin filosofi hur boll ska spelas och vad kan då inte vara bättre än att rekrytera internt med en tränare som dels har spelarnas förtroende och dels är bekant med klubbens sätt att jobba. På så sätt är Tito den perfekte nye coachen för Barcelona och kanske är det också nu unikt att man inte bara slussar in egna talanger på planen, man gör det också vid sidan av.
Annat var det förr.
I början av 2000-talet hade den holländska kolonin Barcelona stora problem på fotbollsplanen. Det egna spelet stämde inte alls och spelarnas starka egna karaktärer (De Boer x2, Kluivert, Overmars, Cocu etc) försvårade så mycket det bara gick för klubbledningen att göra något bra av det hela. Till råga på allt vann den största rivalen, Real Madrid, titel på titel under samma period och det gjorde inte direkt att pressen blev mindre i Katalonien. När tränaren Lorenzo Serra Ferrer sparkades mitt under brinnande säsong fick andretränaren, meriterad från de egna leden, Carles Rexach chansen utan att lyckas göra stordåd. På något sätt lyckades han dock rädda hela säsongen i och med att Barcelona i säsongens sista match säkrade den sista kvalplatsen till kommande års Champions League. På många sätt är situationen densamma idag, men ändå annorlunda.
När Pep Guardiola i dagarna meddelade att han inte orkar mer är läget nämligen det omvända. Barcelona är laget som vunnit allt, laget alla vill slå, medan Real Madrid haft sina problem, och trots det känner sig Pep nu alltså utbränd av all press utifrån. Pep som själv gått från bollkalle, till spelare och nu framgångsrik coach kommer oavsett att för evigt bli ihågkommen som en legend i klubben. Speciellt när han slutar på topp.
Den evige gentlemannen, alltid välklädd, är svår att inte tycka om. Men visst finns det de som tvivlar. Kärleken är som bekant blind och det finns många som inte kan unna andra för mycket framgång. Medan spelare och ibland ledare inom klubben, men framför allt fans, klagat på diverse sportsliga motgångar har Pep alltid stått på sin plats med ryggen rak men lika fullt har han kritiserats utifrån vad andra sagt många gånger och det är trist folk inte kan skilja på klubb och person. Det finns många fel med klubben Barcelona och de har sina fläckar men jag tycker inte man ska beskylla Pep för det.
På nätet kan man läsa uttalanden som ”Pep har inte uppnått något, Barca är ett självspelande piano”, ”Pep kan inte matchcoacha” eller ”Så fort det börjar gå emot lämnar Pep”. Uttalanden som igen påvisar allt detta hat som cirkulerar där ute. Blir någon för bra reagerar någon på att de får för mycket uppmärksamhet, att de inte har rivaler bra nog, att de är korrupta, fuskar, har domaren med sig eller gör upp matcher i förväg. Oavsett hur man väljer att se på saken måste man väl med egna ögon se att den fotbollen Barcelona, och för all del spanska landslaget som efterapat Barcelona, spelat de senaste åren varit oerhört framgångsrik, och ofta underhållande att se på, med eller utan övre makters hjälp? Barcelona har vunnit matcher helt på egen hand och det har gått så långt så att i de matcher vi säger att "Barcelona bara var okej i" så skulle andra lag ha dödat för att spela likadant. Det är en era som nu ser ut att vara på väg att gå i graven. Med fyra säsonger och på dem två CL-segrar och tre ligatitlar är Pep klubbens mest framgångsrike tränare genom tiderna och det vill inte säga lite i en klubb som Barcelona. Det är inga små skor Tito måste fylla.
Det finns många frågetecken i Barcelona inför kommande säsong och mycket talar för att Real Madrid kommer ta över tronen för ett tag men oavsett fortsätter den egna satsningen, nu med Tito i spetsen, på hur fotboll ska spelas och bara det är beundransvärt. Hur det än går kan det kan inte gå sämre än Serra Ferrers/Rexachs holländska Barcelona och att katalanerna ska falla på sin egen sektbildning ser än så länge avlägset ut.
Att nu Real Madrid (troligen) vinner ligan i år är början på många års kamp för att komma ikapp och förbi sina värsta rivaler och ett stort bevis på att Barcelonas spel inte är det enda bra sättet att spela fotboll på. Med ett helt annat tänk har Mourinhos grabbar öst in mål den här säsongen och det har gett resultat. De båda antagonisterna triggar varandra till att göra stordåd och det är inte säkert något av lagen skulle utvecklas i den takt de gör utan varandra.
För tio år sedan var Raúl, Morientes och Guti måttstockarna för hur fotboll skulle spelas, idag heter de Xavi, Iniesta och Messi. Imorgon Ronaldo, Özil och Benzema. Men om tio år? En sak är säker, troligen är Real Madrid det lag som nu tar den skit Barcelona fått i några år, sen är vi tillbaka igen. Det är så det funkat tidigare, det är så det kommer vara.
Tack för den här gången Barcelona, välkomna tillbaka Real Madrid.
