En resa jag aldrig kommer att glömma
En glödhet tiger, en galen tränare och framförallt gråtande män som kastar sig in i varandras famnar av ren glädje. Det var lite mer än en vecka sedan nu men jag kommer aldrig att glömma känslan när Pérez Laza blåste av matchen och Vicente Calderón exploderade i ett rödvitt hav av eufori. Anton Eliasson berättar om sin resa till Madrid.
Efter en väldigt kaosartad vecka inräknat flytt, folkhögskola och körkort skulle det bli skönt att få åka iväg en vecka till Madrid och bara få ta det lugnt. Resan ned till Spanien och närmare sagt Madrid tog sammanlagt 13 timmar och aldrig hade jag trott att man kunde bli så utmattad av att sitta ned. Vi kom fram till flygplatsen och med bortdomnade kroppsdelar vinglade vi ut i en skön värme med rödvita taxibilar, jag kände mig hemma redan då kan jag lova er. Vi letade rätt på en taxichaufför som var någorlunda duktig på det engelska språket och bad honom att köra oss till vårt hotell. Halvvägs genom resan noterar han min tatuering på armen och frågar lite förbryllat: ”Atlético de Madrid?” varav jag svarar ja med min riktigt dåliga spanska. Han skriker då ut ”FALCAO!” och förklarar att han är ifrån Colombia. Vi spenderar resterande delen av åkturen med att diskutera spelare som Fredy Guarín, Luis Muriel och självklart Luis Perea, jag började trivas mer och mer nu kan jag lova er!
Väl framme vid hotellet betalade vi taxichauffören och gick till receptionen för att checka in. Alltihop gick väldigt smidigt och de som jobbade på hotellet var några av de ytterst få som kunde engelska i den här härliga staden. Vi fick våra rumsnycklar och gick upp på rummet, packade ur väskan och planerade en riktig utekväll. Vi gick ut från hotellet, gick ett kvarter och valde en liten trång vrå där vi beställde en varsin öl. När halva ölen var slut var båda två så enormt trötta att vi bestämde oss för att dra oss tillbaka till hotellet och få vår välförtjänta sömn.
När vi vaknade dagen efter bestämde vi oss för att besöka Vicente Calderón för första gången. Efter att nästan ha gått ett varv runt arenan bestämmer vi oss för att kolla in Atléticos supportershop och jag kan säga som så att det var nog ganska tur att jag bara hade med mig ett handbagage. Efter att ha spenderat ungefär en halvtimme där inne så får min vän efter mycket om och men ut mig därifrån, dock med en påse i handen med lite nödvändiga prylar, som en nyckelring, en tröja och en askkopp. När vi kommer ut viker vi av direkt till vänster och går in på Atlético Madrids restaurang och museum. Där fick vi tyvärr inte beställa någon mat på grund av att alla spanjorer äter middag vid 22:00 verkar det som. Lyckligtvis fick vi besöka det fina museet i alla fall, där allt från en miniatyrbyggnad utav arenan till Europa Leaguepokalen fanns. Det var en väldigt mäktig känsla att vandra omkring där inne, lyckan spreds i hela kroppen när man blickade ut på alla pokalerna. Men jag måste nog ändå säga att den bästa känslan jag fick var när jag vände mig om och fick syn på Cholo Simeone's gamla matchtröja, en gammal och sliten rödvitrandig tröja med nummer 14 på ryggen. Euforikänslan byggdes upp sakta men säkert och den skulle inte släppa under hela resan.
Cholo med Europa Leaguepokalen efter finalvinsten i Bukarest
Vi gick ut från stadion och hoppade in i första bästa taxi och bad chauffören att ta oss till Sol, då vi hade hört av personerna på hotellet att det var ett trevligt ställe. Taxiresan tog ungefär 10 minuter, vi hoppade ut ur taxin, jag vände mig om för att se vart vi hade hamnat och märker att hela stället rentav skriker ut Drottninggatan i Stockholm. Trots det bestämde vi oss för att ge det en chans och tyvärr måste jag säga att vi slösade bort en halv dag på det där stället. Dock fanns det ett mysigt café där vars namn jag tyvärr inte kommer ihåg just nu.
Dagen innan match
Även denna dag var det första vi gjorde att besöka Vicente Calderón. Då vi inte hade köpt biljetter ännu så gick vi dit och köpte två stycken. Vi valde platser som låg i mitten utav långsidan, inte för långt upp och inte för långt ned heller. I alla fall jag vill kunna blicka ut över publiken en bit uppifrån, det är en av de absolut mäktigaste sakerna jag vet. Efter det hoppade vi in i en taxi och begav oss till Sol igen, denna gång enbart för att det var det enda stället där vi hade sett en tunnelbanestation. Väl där så kollade vi upp vilket tåg som gick till Las Suertes och köpte två biljetter i en automat, väldigt lättsamt och simpelt, något de borde införa här i Sverige. I Las Suertes finns Madrids största köpcentrum, ett ställe som jag och min vän klarade av att spendera 3 timmar i. Restaurangen New York Steakhouse som finns inuti köpcentrumet rekommenderas verkligen, deras fajitas är riktigt goda och du får mycket mer än vad du någonsin kommer att orka äta. När vi kommit tillbaka ifrån Las Suertes tyckte vi att det var dags för en liten utekväll. Mycket mer än så minns jag inte av den kvällen. Skämt åsido så är Madrid en mycket större feststad än vad jag trodde. Extremt mycket folk som är ute och röjer på kvällarna. En sak som jag fann väldigt roligt var dock att så fort det spelades en låt där artisten sjöng på spanska så dansade alla fullt ut och sjöng med i vartenda ord, men när DJ'n valde att spela en låt där artisten sjöng på engelska så dansade alla och kunde låten, men inte en människa sjöng med. Det spanska folket är lite trångsynta när det gäller det engelska språket. Jag tror att jag under hela resan sammanlagt träffade fem spanjorer som behärskade engelska.
Matchdag
Så var dagen äntligen kommen, dagen jag längtat efter under två månaders tid. Jag skulle äntligen få uppleva min första match på Estadio Vicente Calderón. Jag har varit på en match tidigare, för ett år sedan, i Barcelona. Matchen slutade 5-0 och Messi tryckte in tre strutar. Samtidigt var det också en väldigt mäktig stämning där på Nou Camp, men redan då tänkte jag för mig själv, ingenting kan vara mäktigare än att få se Atlético vinna på hemmaplan. Och det skulle visa sig att jag hade så rätt, nåväl, tillbaka till Madrid nu. Vi spenderade hela dagen inne på hotellrummet och tittade på fotboll. Jag kommer inte ihåg vilka det var som spelade, antagligen var jag så uppladdad och nervös att jag inte kollade överhuvudtaget egentligen. Klockan började närma sig sju och vi tänkte att det är lika bra att vara tidigt ute, så vi började göra oss i ordning. Med matchtröja och halsduk på beger vi oss ned mot receptionen som är helt fylld med folk, till en början har jag ingen aning om varför. Sedan ser jag, två meter till vänster om mig stod Manuel Pellegrini och tar bilder tillsammans med Málagafansen. Utanför hotellet står fotbollsklubbens buss fylld med spelare. Jag hann få en liten glimt av Isco och Eliseu innan bussen gav sig av. Efter denna märkliga upplevelse begav vi oss mot stadion. På gatorna runt om hela Vicente Calderón hade man nu slagit upp massa stånd där man sålde allt från solrosfrön till Atléticos matchtröjor. Stämningen gick nästan att ta på. Vilket håll man än kollade åt såg man minst 50 stycken rödvita tröjor som sken upp i mörkret. Känslan går inte ens att förklara, jag var hemma. Vi letade rätt på vår gate och gick med spända kliv uppåt, efter ett tag hittade vi vår ingång. Vi tog oss uppför trapporna och helt plötsligt så var vi där. Jag stod helt knäpptyst och bara stirrade ut över arenan. Den var så gott som tom men ändå så mäktig. Vi letade rätt på våra platser och satte oss ned.
Efter ungefär trettio minuter så började folket äntra arenan. Tjugo minuter senare började större delen av publiken att jubla och jag upptäcker inte förrän då att Courtois, Joel och Asenjo har joggat in på planen för att värma upp. Några minuter senare kom även startelvan och avbytarna in. De delade upp sig och tyvärr ställde sig startelvan så långt ifrån oss som det bara går, avbytarna å andra sidan ställde sig precis nedanför. Båda grupperna började med lite lätta stretchövningar och övergick sedan i bollövningar. Det syntes till och med under uppvärmningen att Diego Costa är beredd att slita som ett djur för att slå sig in i startelvan, något som undertecknad mer än gärna skulle se han lyckas göra också. Jag lyfte blicken från spelarna och såg att Vicente Calderón nu nästan hade fyllts med folk. Frente Atletico drog igång publiken med sin ”Vamos Atléti” ramsa. För er som inte har hört den så går den i Pippi Långstrump-melodin. Väldigt roligt tycker jag och det är i sådana stunder man inser hur stor Astrid Lindgren verkligen var. På skärmarna visades reklam för Atléticos sponsorer där spelarna själva har fått agera skådespelare.
Matchen började närma sig och nervositeten spred sig ända ut i mina fingertoppar, ur högtalarna dundrade Loreen's schlagerdänga Euphoria passande nog. Musiken tystnade och matchen blåstes igång. Atlético tillät knappt Málaga att nudda bollen under de första minuterna. Något som fansen verkligen tyckte om och när Falcao redan i den 6:e minuten tryckte in en boll bakom Willy så kunde ingen hålla något inne längre. Saker flög överallt när folket flög upp ur sina stolar för att skrika ut sin glädje. Falcao gör mål, på hemmaplan, inför ögonen på mig. Det var ungefär det jag hann med att tänka innan allt rann över och även jag stod upp för att skrika ut min glädje. Spelet gick vidare, Málaga hade fortfarande väldigt mycket problem med att ta av Atlético bollen. Det syndes verkligen vilket som var det bättre laget av de två. 1-0 var nära att bli 2-0 ett flertal gånger men Pérez Laza verkade ha bestämt sig. Om det är något lag som ska få ett mål så är det Málaga. Något publiken inte uppskattade, solrosfrön flög ut mot planen av ilskna supportrar och undertecknad satt med ansiktet i händerna och det var tur att det var i Spanien vi var för jag kan inte tänka mig att någon skulle vilja höra svordomarna som kom ut ur min mun. Matchen rullade på och jag måste säga att jag har hittat en ny favorit i mitt kära Atlético. En viss Mario Suárez som gjorde en så otroligt vacker helikopterfint att jag bara satt där helt förstummad. Och sen att han storspelade på sedvanligt manér när det är en viktig match sänker inte hans matchbetyg direkt. Málaga började få lite mer luft nu och det skulle ge utdelning, tio minuter innan paus fick Roque Santa Cruz huvudet på bollen efter en fint slagen boll av Monreal. Den lilla skaran på 100 personer längst upp på fel sida kortsidan vaknade till liv igen och försökte att heja fram sitt Málaga de sista tio minuterna av första halvleken. De tystades dock ganska snabbt av Atléticofansen. Första halvleken tog slut men stämningen stannade kvar.
Radamel "El Tigre" Falcao
Femton minuter kändes som tio sekunder och matchen var igång igen. Jag kan tänka mig att Pellegrini inte varit alltför nöjd för helt plötsligt spelade Málaga mycket bättre. Eller var det Atlético som blev sämre? Jag vet inte riktigt. Hela andra halvlek spenderade undertecknad med att sitta med ansiktet i händerna, med en nervös känsla av att Málaga skulle trycka in ett ledningsmål och jag skulle ha besökt två matcher Atlético förlorat. Denna känsla höll i sig ända fram till den 88:e matchminuten då Falcao återigen var inne i boxen där han som vanligt styrde och ställde. Den här gången lyckades han störa Welligton såpass mycket att Málagabacken satte bollen i egen kasse. Känslan som spreds i kroppen nu var helt ofattbar. Jag stod upp. Jag skrek rakt ut, om det var på spanska eller på svenska minns jag inte. Hela Vicente Calderón skakade, hejaramsor sjöngs från alla möjliga håll. Det här var sann lycka, jag trodde inte att känslor som denna fanns. Jag har varit enormt glad, förälskad och lycklig men det här var något nytt, något magiskt. Fem minuter senare blåste Laza av matchen och mitt rus satt fortfarande i, 50-åriga män höll om varandra och grät av lycka, Atléticos officiella hymn spelades och jag var där, i mitten utav allting. Det går inte ens att förklara. Folk som säger att man inte kan älska ett lag har inte varit på Estadio Vicente Calderón. Så mycket säger jag bara. Fem eller femtio minuter senare började vi att bege oss mot hotellet igen. Vi kommer ut från arenan och gatorna är fyllda av rödvita personer, glädjeskrik och hejaramsor. Efter mycket om och men kommer vi fram till vårt hotellrum där vi försöker att smälta det vi precis hade upplevt. Vi satt där i våra sängar och diskuterade matchen fram till klockan halv två på natten då vi äntligen hade lugnat ned oss tillräckligt för att kunna somna. De följande dagarna tog vi det bara lugnt och var mest ute och strosade runt och nu sitter jag här med min dator och återupplever allt igen, sekund för sekund och jag kan säga er att det var värt varenda krona att åka ner till Madrid. Det här är något som kommer att göras om, ett flertal gånger.
Slutsignal
Utanför Calderón efter matchen