Gästkrönika: Jag och Daniel hade ett förhållande men det tog slut
När Pochettino hans läromästare nu kom tillbaka och räddade klubben verkade han trivas bättre än någonsin. Ovanpå detta skulle hans fru snart föda deras första barn. Rent professionellt såg det också mycket bra ut
Som espanyolsupporter under många år har jag eller numera mer korrekt haft nöjet att följa Jarque på nära håll under många år. Det är en resa som gått från Barcelona till Köpenhamn via Limhamns IP i Malmö. Tillbaka igen till Barcelona och vi har precis som i alla förhållanden haft våra upp och ner.
Första gången han dök upp på radarn var det sent 90-tal och enligt de rapporter som fanns hade vi en storback i vardande i Juvenillaget. Egentligen var han för ung för dessa men talangen fanns där och han hade flyttats upp. För en klubb av vår storlek är sådana spelare till stor nytta och ett föremål för stora diskussioner som förs på internet under sena kvällar och nätter. Hur bra kan han bli? Är det någon som sett honom live? Kommer han en dag att ramla i badkaret och förstöra knäet? Frågorna är många men svareni en så liten värld som vår blir alltid fler än svaren.
2002 inledde dock Jarque och jag vårt kärleksförhållande av en mer allvarlig art. Spanien hade det året kvalificerat sig för U-19 EM och man värmde upp med en match mot Sverige. Den skulle spelas på Limhamns IP strax söder om Malmö och det var givet att jag skulle dit. Väl på plats kunde jag konstatera att Jarque som normalt var lagkapten hade bestämts vila då bänken skulle få en chans att visa upp sig. Min sorg var stor och jag kände en stor tomhet som bara fylldes av två spelare på plan. Den ena var Johan Elmander den andre var en anfallare på topp i det spanska laget som slet som ett djur, hans namn var Fernando Torres.
I halvtid kom så det jag väntat länge och väl på! Jarque joggade runt lite innan domaren blåste igång och sedan hade han min eviga kärlek. Det var inte så att detta var den tekniskt sett mest finslipade spelaren jag följt på en fotbollsplan, snarare tvärtom men han bevisade sin effektivitet redan efter tre minuter. Elmander hade under hela första halvlek så fort det började vankas en löpduell satt upp armbågarna i bröstet på den spanske mittbacken nu gjorde han samma sak med Jarque. Daniel tittade på armarna från Elmander slog väck dom med vänsterarmen och gav han en rejäl högerkrok så att Johan flög ner i gräset. Jag visste då att vi hittat något bra!
Han hade en vilja av stål den gode Daniel. Hade han inte haft det hade han inte överlevt då han
inte var den mest talangfulle spelaren jag sett. När han började göra inhopp i vårt A-lag tillsammans med Pochettino och Lopo såg man att han lyssnade storörat, speciellt när pochettino förklarade. Han missade inte en chans att förkovra sig i sitt backspel och när Lopo så småningom lämnade och Pochettino flyttade hem var det Jarque som tog över där bak.
Han blev det kärnkraftverk vi behövde där bak, som med vilja kunde flytta berg. Stirra stint på motståndare och skälla på domaren för det sämsta beslutet i världshistorian, nämligen frisparken emot honom när han "bara" knäade ner anfallaren som förövrigt var den värsta filmaren i världshistorian. Han personifierade under lång tid allt det man ville skulle vara bra med espanyol det var bara synd att inte alla i laget alltid drog åt samma håll.
De få gånger espanyol gjort det under tiden Jarque spelade i vårt A-lag lyckades man riktigt bra. En Copa del rey seger och en final i UEFA-cupen var det grädde på moset som vi så desperat behövde. Samtidigt var han också en obotlig optimist då han förra säsongen när vi såg ut att vara bortom all räddning ständigt körde samma mantra. "Vi behöver bara jobba på", "Vi är alldeles för bra för att ramla ur" och på något vis fick han ju rätt hur otroligt vi ändå tyckte det var. Att han sedan stod upp och försvarade tränare, ledare och trupp på varje sätt gjorde honom stor i våra ögon.
När Pochettino hans läromästare nu kom tillbaka och räddade klubben verkade han trivas bättre än någonsin. Ovanpå detta skulle hans fru snart föda deras första barn. Rent professionellt såg det också mycket bra ut, kontraktet var förlängt trots lockrop från engelska klubbar och vi flyttade till en ny egen arena. Marken var liksom rosbeströdd framför honom och vid säsongens start kom
det yttersta tecknet för hans betydelse. Kaptensbindeln plockades av en inte alltid i
omklädningsrummet så populär Tamudo och sattes runt Jarques armar. En hederbetygelse för en spelare som vandrat hela den långa vägen och ett bevis på den status han numera hade både internt
och extern i klubben.
Tyvärr fick fick vi inte se det slut på sagan som vi verkligen önskade. Att se Jarque gå in först i ledet till vår första match i serien på vårt nya stadion som skulle bli vår nya start som klubb. Det var mycket nytt men det var också mycket som såg så bra ut. Tyvärr bestämde gud att Daniel Jarque skulle göra slut alldeles för tidigt.
