Det är något fel i landet Espanyol.
Om det bara alltid hade varit slutspurt hade vi ...
Det är något som numera är galet i fotbollsvärlden jämfört med hur det var när jag var yngre. Med yngre menar jag då mycket yngre, ta och ge en tjugo år. Detta kom jag att tänka på samtidigt som jag försökte brygga mig en kopp te här i förmiddags. Frågan nummer ett är naturligtvis om det överhuvudtaget heter brygga när man gör sig en kopp te.
Det andra är naturligtvis att te bara är ett dåligt substitut för det kaffe man vanligtvis brygger och stjälper i sig. Tillika i rätt rejäla doser varje dag. Poäng nummer tre är att Espanyol liknar dagens moderna tepåsar rätt rejält.
När jag var liten och jag tror inte att mitt minne sviker mig här kunde man faktiskt utvinna flera muggar te ur samma påse. Jag försökte det idag efter att sambon i desperation då kaffet är slut, det finns en anledning till att jag dricker te just nu gjort sig en kopp. Påsen låg kvar och jag tänkte stilla för mig själv att det får bli den smaken. Har hon klarat av den duger det åt mig också. Problemet med hela mitt resonemang är att jag på något sätt sitter fast i det gamla det ideella och tyvärr ganska marknadsfrånvända sättet att se på både fotboll och vardagshändelser.
Det kan ju inte finnas någon annan anledning till att tepåsar som är till för en mugg numera bara håller för just det, en mugg. Det är väl detta som drabbat Espanyol likväl som tedrickarna. En kille i en grotta långt borta från mig räknade naturligtvis ut att folk köpte mindre antal teförpackningar då de varade alldeles för länge. Sagt och gjort, ändrat och klarerat idag är det omöjligt att få ut mer än en kopp på en påse om man inte har ett gigantiskt tålamod och smak för kallt te.
Frågan den flitiga läsaren nu ställer sig är vad har detta med Espanyol att göra? Massor säger jag och skrattar för mig själv. Den magiska uppryckning som vi utsätter de nu något spaka lagen ovanför strecket beror på marknadsekonomin. Vid säsongens början drog förvisso Espanyol till sig en hög med relativt meriterade spelare. Problemet var att dessa var i de flesta fall backar. I det offensiva lägret fick vi nöja oss med det som var över och kontraktslöst på marknaden.
För en månad sedan hade El Mundo ett stort uppslag där man i stort tog all heder av vår gamle tränare Clemente. Clemente fick som de flesta vet sparken här under hösten och in kom Luis Fernandez. Man anklagade Clemente för att med sin defensiva läggning ha dragit ner Espanyol på en nivå man inte hade behövt vara på och spikade upp honom. Förmodligen var avrättningen och spikningen blodigare än alla scener ni kan få se i Mel Gibsons nya film om Jesus. Här kommer då mitt och faktiskt det problem som Clemente också försökte påtala medan presspöbeln jagade honom. Innan Jesus i form av Luis uppenbarelse visade sig hade ledningen klargjort för Javier att förstärkningar fler än de han fick var en omöjlighet och ett ekonomiskt riskspel som vi inte hade råd med.
Man sa till honom att du får klara dig med det du har och därmed basta. Att detta var ett omöjligt projekt var rätt uppenbart från början. Vi hade ett lag fullt av försvarsspelare. Defensiva mittfältare och backar stod för 75% av truppen. När sedan säsongen börjar så förvånas man över att man får problem när Tamudo den enda målskytt man har går sönder. Det från början krampaktiga förvandlades snart till kollektiva kollapser ute på plan. Försvaret var hela tiden stressat och tro fan det. Släppte dom in en boll visste dom om att vi hade förlorat för vi kunde inte göra mål och sådana känslor gör det svårt att spela metodiskt.
Att något var fel stod för alla klart redan efter en åtta - tio omgångar men vad skulle man göra? Problemet stod i att man visste om att truppen var svag. Man hade satt tränaren i en rätt hopplös situation med de budskap man gett. Att man sedan inte heller vill ge sig själv underkänt är ju en rätt vanlig form av självbedrägeri. Efter att man fått fyra i baken av Celta på hemmaplan var nog de flesta redo att ge upp. Så var inte klubben och man vann faktiskt omgången efter mot Racing på bortaplan. Hade inte denna vinst kommit hade man nog bytat tidigare för hoppet är det sista som överger ett lag.
Det gick några omgångar till och sedan fick även presidenten som varit Javiers största försvarare ge sig och in kom Luis Fernandez. Nya kvastar sopa bäst sägs det ju och i detta fallet stämde väl det ganska bra. Samtidigt var Luis smart nog att sätta press på ledningen. En press som Clemente inte ville eller kunde sätta. Pengar måste skaffas fram. Att behålla platsen i Primeran kommer att kosta och jag kommer inte om dessa pengar inte skaffas fram var budskapet.
Det lustiga var att helt plötsligt fanns det pengar. De la Peña som tidigare haft dubier om sitt kontrakt och kört från match till match erbjöds ett kontrakt. Man började under juluppehållet en frenetisk jakt på förstärkningar där namn som Källström och Rivaldo nämndes med allvar. Lönen och övergångssumman var inte längre något problem, allt var frid och fröjd det var bara att hitta de som Luis ville ha. Av Rivaldo och Kily Gonsalez blev det intet. Inte beroende på pengabrist utan det var helt andra saker som gjorde att dessa inte dök upp. Pochettino kom då man tog hans gamla kontrakt från PSG i Frankrike rakt av och de ville bli av med honom då de lånat ut honom med lönebidrag. Vignal och Hadji blev de sista komplementen till denna trupp som tidigare varit mycket tunn.
Visst kan man säga att Luis är mer framåt än vad Javier någonsin var men det kan man tolka som samma mål olika medel. Problemet i detta fallet är att medlen inte var de samma. Espanyol har lyckats göra mig till ett nervrak därför att de ville spara i början av säsongen och det gör mig bedrövad. Visst andas det optimism efter två raka vinster mot tufft motstånd i den ena och bortamatch i den andra. Vägen tillbaka är trots detta lång och krokig och inte alls den räkmacka som vissa katalanska tidningar uppger.
Så vem har rätt och vem har fel? Jag har inget bra svar men jag vet så här mycket. När jag var liten besökte jag min mormor. Hon bodde i ett litet samhälle som heter Kågeröd någon mil norr om Landskrona och detsamma söder om Helsingborg. Hon bjöd mig på kaffe, det var förvisso utspätt med massor av grädde men jag kände mig viktig och det var gott. Då brukade hon berätta att under kriget hade man det som kallas surrogatkaffe. Om det var blandat med bark eller något annat odrickbart vet jag inte men det var enligt utsago äckligt men man drack det i brist på annat. När jag tänker efter var detta min första lektion i marknadsekonomi a la tillgång och efterfrågan berättad av en som upplevde ett antal svenska krigsvintrar.
Tack till El Mundo för härligt onyanserade artiklar precis som vanligt.
