Krönika: A vida o muerte - in Baraja we trust
Segern senast mot hjälplösa jumbon Elche var tre oerhört tunga poäng, värda sin vikt i guld som man brukar säga. Det går samtidigt inte att dra alltför höga växlar från detta eller tillåta sig att bli alltför ”hög” i sinnet just nu. Valencia CF är fortsatt på nedflyttningsplats, nu med enbart åtta omgångar kvar av den här säsongen. Men segern bröt en tung bortatrend, förlustraden stannade på 8 raka förluster denna gången vilket är rekord för 104 åriga Valencia CF, och den psykologiska aspekten av det ska inte underskattas – och det faktum vad det inneburit för självförtroende och den mentala hälsan i truppen om man ”inte ens” lyckats besegra Elche.
Hockeytränare i slutspel pratar ofta om att inte bli för höga eller låga mellan matcherna i en sjumatcher lång matchserie, utan snabbt glömma det som varit, oavsett utgång, och fokusera på nästa match. Precis så är det för Valencia nu, inte minst här de närmaste veckorna när motståndet är många direkta konkurrenter i bottenstriden. Segern mot Elche blir bra mycket mindre värd om man går och kammar noll hemma på Mestalla mot pånyttfödda Real Valladolid ikväll. Samtidigt som en ny tre-poängare skjuter upp Valencia till 16:e plats och trygg mark under fötterna, en poäng innebär också säker mark och att man puttar ner Getafe under strecket.
Ett Getafe som just nu gav älskvärde Quique Sanchez Flores kicken efter en rad svaga resultat och man återigen sjunkit som en sten i tabellen – mest troligt ersättare nu sägs vara Pepe Bordalas. Ironiskt kan man tycka om det blir Bordalas (som väl fortfarande ligger på Valencias lönelista) som är tränaren som puttar ner Valencia till Segunda, för det ser faktiskt inte alls otroligt ut att det är Valencia och Getafe som kan fightas head-to-head om sin överlevnad. För några år sen var det head-to-head om Champions League-plats och en Copa del Rey-final plats.
Men att Valencia CF ska haka på sitt momentum och vinna ikväll är såklart långtifrån säkert. Faktum är att det mesta talar för det motsatta. 30 omgångar in på årets säsong så har laget inte en enda gång lyckats vinna två matcher i rad – inte under Gattusso, inte med Voro och heller med Baraja. Det vore en viktig trend att bryta ikväll. Drar man ut tidslinjen så är det faktiskt otroligt nog att på de två senaste säsongerna så har man blott endast tre gånger vunnit två matcher i rad. Det är det här som Meriton skapat – ett Valencia CF där två segrar i rad är snarare ett underverk än regel.
Det är samtidigt ett läge i säsongen nu där inga livlinor finns kvar och där felmarginalen just nu är oerhört liten, än mer såklart när man står emot Valladolid på andra sidan som just nu skapat sig ett litet avstånd ner till bottenstriden. Det går ju såklart därför med lätthet att sätta epitetet final på dagens match – vilket väl i stort sett varenda match Valencia spelar våren 2023 innan kontraktet är matematiskt säkrat kommer att vara. Det finns nu med ett gyllene läge att få något med sig vid tre poäng idag – efter Cadiz och Getafes poängtapp innebär ju de facto Valenciapoäng ikväll att man klättrar i tabellen och tar sig över ångeststrecket och lämnar helveteseldarna nere i La Ligas Mordor. Jag tror det mentalt tungt ok att bära att veta att man är under strecket och m å s t e vinna hela tiden.
Ruben Baraja har vägrat ta ordet final i sin mun och i stället försökt tona ner den enskilda matchen i sig. Vilket med tanke på den unga trupp han förfogar över, är till viss del förståelig. Jag tror inte alls det handlar om att han eller truppen inte ser allvaret eller hur viktig varje match är – snarare än att det gäller att bygga på det positiva just nu. Bygga vidare på segern senast och det positiva i spelet. Samtidigt så finns det ju också, tror jag, viss risk med att det går inflation i uttrycket final och att man varje match ska ha en urladdning som värdigt en final – det tror jag inte går att hålla uppe och vad händer om man då ”förlorar” en av alla dessa finaler, hur laddar man om till nästa match då på ett trovärdigt vis?
jag väljer att lite på Ruben Baraja här och kan förstå att han använder sig av andra uttryck och förberedelser för laget än vad media eller för den delen Valladolids tränarstab gör, som gärna kallar det final. Jag tror att det kommer Valencia tjäna på – spelare, tränare och fans vet mycket väl hur mycket det här betyder, men det gäller att hitta en balans i dessa typ av matcher mellan att vara het i hjärtat, men kall i hjärnan.
Den 23/4 skrev jag in som vändningen på en sällan skådad usel säsong och lågvattenmärke i Valencias historia, som dagen vi besegrade vi våra egna spöken och såg Segundan-döden i vitögat men gick åt andra hållet. Det bröts en förlustsvit på åtta matcher, vi höll nollan bakåt och första steget mot säker mark och räddat anseende togs. Ikväll, den 27/4 skriver jag gärna nästa kapitel – där vi tar oss över strecket, en gång för alla. Och aldrig behöver blicka neråt igen utan kan hitta harmonin och självförtroende som krävs för att rädda den här säsongen. Kanske är det dags för Cavani att bryta sin måltorka framåt, kanske får Mamardashvili hålla nollan återigen, eller så är det nån helt annan som kliver fram som hjälte – men ge oss tre poäng och andra raka seger, ge oss säker mark och något att våga tro på inför de avgörande sista sju omgångar.
Amunt!
UR ARKIVET:
