Krönika: Gattusos Valencia och Schrödingers katt

Krönika: Gattusos Valencia och Schrödingers katt

Det är inte ofta man sammanfattar en höstsäsong så här runt mitten av November. Men den här säsongen är ju speciellt på väldigt många sätt. Det är inte heller det enklast att försöka sammanfatta Gattusos första termin som Valenciatränare – det har varit ömsom vin, ömsom vatten som man säger, höga dalar men djupa bottnar. Sett till förväntningarna inför säsongen och under sommaren så får man väl säga att det poängmässigt går enligt plan – men sett till hur hösten sett ut såväl för Valencia som i La Liga i stort, så är det med viss besvikelse vi köper en 10:e plats och 19 inspelade poäng efter 14 omgångar och VM-uppehåll.

Det är lätt att hitta 5-6 poäng som verkligen Valencia kastat bort alldeles för lätt, de där poängen in på kontot och vips så hade vi på allvar pratat om succé och kamp Champions League-platser. Samtidigt är det lika lätt att bli fullständigt förtrollad och förälskad efter insatser likt den senaste på näthinnan hemma mot Real Betis. Det är väl kanske också det som skapar en viss frustration i bröstet – att Gattusos Valencia verkligen har bjudit prov på höjderna som finns i den här gruppen, spelat propagandafotboll flera gånger i höst och på ett väldigt snabbt sätt fått ihop något väldigt spännande. Samtidigt som insatserna och poängskörden haft väldigt svårt att hitta någon slags kontinuitet – ena matchen 5-0 mot Getafe eller 3-0 mot Betis – veckan efter kräftgång, kryss mot Elche och förlust mot Mallis hemma på Mestalla.

Å ena sidan är det kanske vad man kan vänta sig av en så här ung trupp med talang i överflöd, men med erfarenhet som en bristvara. Det tar tid att bygga kontinuitet och en jämnhet i spelet och det dalar friskt mellan de höga höjderna och går snabbt på berg-o-dalbanan ner till de alltför djupa svackorna. Det har dessutom varit skadebekymmer deluxe på mittbackspositionen där nog väldigt få hade önskat få se ett mittbackspar mot Real Betis som var Ozkacar och Cömert. Men det stora problemet finns på det centrala mittfältet – här är det verkligen så att det nästan är överhettning av potential och talang med spelare som Yunus, Hugo G, Nico och Andre Almeida – med en medelålder på under 21 år. Det blir så uppenbart när man ser Gattuso trotsa regnet och höststormarna mot Real Betis och istället kavla upp ärmarna på sin tröja och elda på sina trupper – att ledarskapet ute på planen saknas något enormt. Det finns ingen tydlig ledare att kroka arm med när det blåser lite snålt ute på planen, ingen given anförare som går i bräschen när man är nere i en spelmässig svacka. Det är inte det att spelare som Hugo, Gaya eller Gabriel inte försöker – men man har inte det där helt naturligt, inte än åtminstone. Här kanske ett nyförvärv i Januari vore den sista lilla pusselbiten för att få det här talangfulla maskineriet att växla upp på allvar?

Så vart står då Gattusos Valencia och än viktigare – vad kan vi förvänta oss av den här säsongen? Det är litegrann som Schrödingers katt det här – å ena sidan så ligger vi där vi ligger, där vi skvalpat rundor nu flera säsonger i rad, i mittens rike i tabellen, i mellanmjölkens land – alldeles för bra för att på allvar va indragna i bottenstriden, men alldeles för ojämna för att på allvar hota och kampas om Europa-platser. Vi såg samma tendenser under Bordalas ifjol som vi sett under Javi Gracias ledning såväl som Celades försök att vara hövdning för detta Valencia. Men med några viktiga skillnader – som jag försöker hålla mig fast vid.

Spelmässigt så är Valencia i sina bra stunder det mest spännande Valencia jag sett på flera år, många spelare känns som man är på väg att bryta genom och få sitt större genombrott på riktigt just nu. Gattuso har verkligen fått ihop det här på begränsat kort tid och med en Cavani längst fram som fortfarande har såväl öga som hunger för målet har det varit väldigt skoj att se Valencia den här hösten. Man har gått från fjolårets dödgrävarfotboll utan bollinnehav och med flest kort i hela ligan, till att faktiskt äga bollen i de flesta matcherna, försöka ha en egen identitet och lita på sin egna förmåga – inte bara ligga lågt och försöka utnyttja motståndarnas misstag. För mig är det ett stort kliv framåt – tycker att Gattuso även hittat en bra väg att införa sina ideer och tankar, förankrat litegrann i Valencias historiskt sett och vad som varit framgångsrecept innan och vad Mestalla-publiken älskar att se. Då tänker jag främst på frejdiga ytterbackar, tekniska yttrar som utmanar och gör mycket poäng och solitt pivote-par central. Sen så har man ju det materialet man har – det är ingen trupp för att vinna ligan så att säga, men det finns mycket där. Och jag tror att det här är en trupp, en grupp och ett lag som har alla förutsättningar att växa under säsongen, snarare än stagnera, bli mätta eller sönderlästa taktiskt.

Jag kan inte heller låta bli att tänka på en metafor som jag läste häromdagen – en dikt till dig som famlar, vilket verkligen känns som rätt beskrivning på min känsla om Valencia just nu:

”Där jag var då. Var det beckmörkt, trångt och hopplöst.
Men så var det också precis i mitten av en krökt tunnel. Tunnlar ter sig så för det förändrar oss i grunden.

Om du går där just nu, i kröken så vill jag ropa rakt in i tunneln att du ska fortsätta framåt. Om än famlandes. Krypandes.
För det blir ljusare lite längre fram.
Först bara som en liten prick. Ljuset.
Men den blir större. Pricken.
Ljuset kommer omfamna dig där du går.

En dag står du där i fullt solsken och kan knappt minnas hur lång tunneln var.

Men just nu. En liten centimeter framåt. Där i kröken.”


Det är så jag vill se mitt Valencia – med hopp, med tro och med ljuset framför oss, även om det just nu kanske är svårt att se helt tydligt vart vi är på väg – så tycker jag mig börja ana en liten prick av ljus där lite längre fram.

Amunt Valencia!


(Källa dikt: Pia Eriksson @korsdragspoesi)

Niklas Hermansson@Nikche2022-11-15 09:15:00
Author

Fler artiklar om Valencia