Krönika: Jag ser nånting i dig som ingen annan ser
Jag vill vara den som är undantaget
Den som får dig på fall
Och jag hoppas att du ser nånting i mig
Som bara du kan
Det har ju gått en tid nu, vi är ju kanske inte längre lika nykära, tokförälskade mer och kanske har vi inte längre heller samma blindhet eller överseende med varandras brister. Samtidigt så känner vi varandra bättre än nånsin, vilket i sig kanske också skapat en trygghet i våran relation. Många gånger kan jag känna att relationen är relativt ensidig, jag är ganska så övertygad om att jag är mer beroende av dig än vad du är av mig – men det har jag också lärt mig att acceptera, lärt mig att leva med. Jag tror inte riktigt att du förstår hur ont det gör i mig att se dig bli så illa behandlad som du blivit de senaste åren, all skit som du fått ta, allt strul som du fått utstå och all smuts som skitat ner din personlighet och arv med.
Och vi sa: aldrig ska vi ge upp
Två steg från helvetet
Men nu står vi här igen – två steg från helvetet – ena dagen vet jag inte vart jag ska ta vägen med all min frustration, en frustration som kommer ifrån att jag bryr mig. Jag bryr mig nått så in i bängen, kanske bryr jag mig ibland för mycket – det har jag fått höra åtminstone. Man menar att det är ju bara en fotbollsklubb, dessutom ca 320 mil härifrån längs medelshavets förtrollande kust. Inte kan väl då ett resultat efter 90 minuter tillåtas påverka humör och sinnesstämning en hel helg, nej det låter ju faktiskt helt galet när man tänker efter, men det är väl också det som kärleken är – galen.
Du tror att du vet nånting
Om vad jag har förlorat
Men du vet ingenting om vad jag vill ha tillbaka
Den här säsongen är väl ett relativt bra snittmärke för hur vår relation oftast sett ut – å ena sidan finns det en Copa del Rey att se framemot, det finns en identitet i laget igen som vi saknat de senaste åren, övriga lag och dess supportrar börjar återigen hata oss och inte längre tycka synd om oss – allt detta är såklart väldigt positivt och stärker kärleken, det ger hopp och drömmar igen. Å andra sidan så harvar vi runt i ligaspelet, det går att påstå att den där finalplatsen också till stor del tillkom efter en stor gnutta flyt med lottningen genom slutspelet och att identiteten som laget skapat kanske tar lite för stor plats i balansen med spelet. Och att alla hatar oss igen – dessvärre är det ju inte på grund av framgångar utan nog mer på grund av vårt destruktiva spelsätt. Jag vet inte riktigt vilken fot jag ska stå på.
Du tror att du vet nånting om hur det känns att brinna.
ibland vill jag bli erkänd, ibland vill jag försvinna.
Helgens hemmamatch mot ett minst sagt ganska så beskedligt Cadiz där våra nobbade spelare är stjärnspelare – ställde vi upp med en fembackslinje, och sparkade mer fotboll än vi försökte spela fotboll. Trots att vi på pappret har ett väldigt intressant och spännande underlag att laborera med, jag vill tro att man måste kunna begära än så här av det här gänget. Gudarna ska veta att ingen kräver något slags tiqui-taca eller att vi ska bli fotbollens Harlem Globetrotters – men att inte ens försöka utnyttja det spelarmaterial och de styrkorna som vi faktiskt besittet – det känns bara dumt och faktiskt ganska så oförståeligt. Det är lätt att rikta blickar mot vår nuvarande tränare, kanske har han nått sina begränsningar, kanske saknar han ytterligare verktyg i sin verktygslåda för att förvandla det här laget ytterligare en nivå. Men jag tror också man måste försöka att hålla två tankar i huvudet samtidigt här – för man måste få ifrågasätta utan att allt ska bli svart eller vitt. Både du och jag vet ju att det största problemet sitter inte på tränarbänken eller springer ute på det gröna schackbrädet – de två största problemen och parasiterna för våran del - solar sig i Singapore och hinkar Estrella Damm cervezas dagarna i ända. Men trots det – så står jag fast att man inte heller får gömma sig bakom detta – utan ta sitt ansvar och göra det man kan utifrån sin roll och förutsättningar.
Vi kommer aldrig att gå sönder
För jag e redan trasigare än nån du känner
Du tror att du vet nånting
Om vinden, hur den vänder
Och du vill gå i spillror
Men jag vill bryta mönster
Det är också lurigt att se vart denna säsong ska landa, vad som händer bakom nästa krön. Å ena sidan är vi två steg från helvetet om allt skiter sig de närmaste tre veckorna, inte helvetet som Segundan – men nog helvetet som innebär nästa steg i processen att nedmontera klubben. Å andra sidan så skulle en eventuell Copa del Rey triumf om några veckor sminka över det mesta – framförallt i ett mer historiskt skeende – och vi alla skulle nog utan tvekan enbart sjunga hyllningssånger och skriva in nya namn i våra historieböcker. Lite struntsamma då om vi slutar 8:a eller 12:a i ligan kanske och om Diakhaby flaxat hela våran, så länge stjärnorna står rätt den 23:e april i Sevilla, så länge vi får ett Soñar que no tenemos techo 2.0 och så länge vi får se hundratusentals berusat lyckliga valencianistas längs Avenida de Suecia. Då är allt förlåtet. Så vi kan ju inget annat göra än att drömma, än att låta oss förföras – än en gång.
Aldrig ska vi ge upp
Så nära himmelen