PerSkådar - del 2
Utspelade och förnedrade. Fruktansvärt är det. Men det är inte slut där. Man blir trakasserad av poliser, man måste åka tunnelbana med flera hundra djurgårdare och man ska dessutom stå ut med att bli tråkad av skolbarn.
Min irritation är påtaglig efter slutsignalen. Förnedringen känns total och inte blir det bättre av alla kravallstaket ordningsmakten ställt ut överallt. Att dessutom mötas av arroganta polismän som ser ut som ”stormtroopers” hämtade ut en Star Wars-film i sina rånarluvor, hjälmar och skyddskläder. Och som med dragna batonger och sköldar i högsta hugg och med stöd av skällande hundar och gigantiska hästar hånflinande viftar bort ens försök att få en förklaring till varför det ska vara så jävla svårt att få åka hem. Efter att i en kvart sprungit runt halva Solna på grund av alla dessa krigsutrustade poliser och avstängningar ska man tillsist tvingas åka tunnelbana fullproppad med djurgårdare. Räcker det inte med att förlora matchen?
För att inte bryta ihop totalt tar Emil med viss svårighet i trängsel bland alla djurgårdare fram ett anteckningsblock och börjar skriva ner vad han känner när tunnelbanan efter att ha lastats överfull äntligen börjar rulla. Jag ser att det första orden han skriver är ”för jävligt”. Han frågar var vi är någonstans och jag svarar ”Västra Skogen”. Man kan undra vad vi gör här. Emil fortsätter att skriva och jag börjar leta positiva intryck från matchen för att klara av den situation vi befinner oss i. Jag tar i och ser ett par räddningar av Lasse framför mig. Jag ser också en fullständigt vansinnig Christer Fursth springa som en furie minuterna innan han blir utbytt. Det var så dags då Christer. Jag ser en förtvivlat kämpade Peter Holm som tampas med den där Barsom. Ett skott av Markstedt, en halvchans av Hermansson. Var det allt? Var det inte bättre än så? Näe, det var nog så. Men visst var Jonas Stark faktiskt bra så länge han fick vara med. Bäst i Bajen, men vad hjälper det. Jag försöker verkligen, allt vad jag kan, få mig några positiva minnesbilder. Men det går inte. Jag ser bara djurgårdare överallt. Det påminner om Sven Jerrings kommenterar från den där matchen mot Japan. 1948 eller när det var. Den där då det var Japaner överallt, vilt kämpande Japaner, Japaner som slänger sig ... Men det minne som etsat sig fast är hur enkelt Djurgården kunde spela upp bollen gång på gång. Det känns bara tomt och tungt, det var en smärtsam lektion i klasskillnad.
Hammarbys spel skulle jag karaktärisera som stillastående, förutsägbart, stereotypt och statiskt. Är det sant att det bara är att plocka bort vår forward så faller hela laget ihop som ett korthus? Kan vi bara spela upp bollen på Peter Markstedt? Jag vill inte tro att det är sant. För är det sant då kommer vi att ha problem framöver. I Djurgården verkar det finnas lika många alternativ att spela upp bollen på som det finns sandkorn i Sahara. Och så kan man ju inte låta bli att undra hur i helsike Djurgården kan försvara sig med åtta spelare. Min minnesbild säger att de är i numerära överlägen över hela planen. Både offensivt och defensivt.
Efter en i det närmaste sömnlös natt bär det av till skolavslutning i Kyrkskolan på Värmdö. På vägen dit så passerar vi Ängsviks lanthandel och där sitter en banderoll med texten ”DIF- HIF 2-0”. Mats som äger affären är ett stort Hammarbyfan och det är några djurgårdare som tydligen försökt skojat med honom. Jag kan inte tycka att det är roligt den här gången. Vissa saker skojar man inte om. Men skojar inte om en slakt. Jag orkar inte reagera. Jag noterar att banderollen finns där, men man sprakar inte på en som ligger.
Väl framme i skolan är jag känd som en stor Hammarbysupporter, så flera barn kommer framrusande när vi kliver ur bilen och flinar ”hur gick det i går då?”. Av deras glädje går det inte att ta miste på vad de menar. Men när de får mitt uppgivna svar ”vad vill ni jag ska svara, Hammarby hade inte en chans” och jag samtidigt vädjande slår ut med armarna så kommer inga fler glada tillrop. De ser direkt att det inte är något ”läge” för att skoja. Jag blir lämnad ifred.
Sångerna och talen under avslutningen får mig att glömma matchen en stund, men jag kan inte slå den ur huvudet: var Djurgården så jävla bra eller var det vi som var så jävla dåliga? Det är tre dagar till nästa match …
Hej på en stund /