Motbilister, dryga hallänningar och en förlust
En resa till Halmstad och match mot HBK hade alla förutsättningar att bli en angenäm upplevelse. Men av många anledningar staplade ovanpå varandra förvandlades den till en dag man vill glömma.
Något försenad inleddes bilfärden mot Halmstad och det var 4 resenärer i fordonet. Vi hade förvisso en hel del att bita i med tanke på den laguttagning som offentliggjorts. Ingen förväntan om stordåd men ändå en tillförsikt som alltid infinner sig ett par timmar innan match. Micke Andersson stod inte högt i kurs och anfallskonstellationen gavs ingen chans. Dock så trodde vi mycket på det ”nya” mittfält som annonserats. Sörensen och Berti som balansspelare gav en vision om dansk dynamit. Motgångarna började tämligen omgående och de skulle visa sig att de ökade efter hand.
Redan vid Löddeköpinge började de problem som skulle bli typiska för kvällen. Ett vägbygge och motorvägen gick från två filer till en. En ganska enkel manöver om man samarbetar men bara för att några tror sig tjäna en minut eller två och buskör, försöker köra om eller helt enkelt tränger sig emellan så blir det veritabelt kaos. En onödigt lång tid spenderades i en totalt meningslös kö. Resten av resan fram till Halmstad flöt det på bra men väl där så visade det sig att kaoset på motorvägen bara var en mild föraning om vad vi skulle få uppleva vid Örjans Vall. Varför i hela friden använder man sig av en arena som helt saknar parkeringsplatser? Varför i helvete tar inte de utkommenderade poliserna tag i saken istället för att med armarna i kors lojt överblicka kaoset? Vägarna korkar igen i ett nafs och incidenter uppstår ideligen. I mitt fall så hamnade jag på ”mellis” i en sväng, korsande trafik hindrades och min första kontakt med lokalinvånarna var ett faktum. Istället för att acceptera situationen för vad den var började hallänningen att gestikulera, skrika och avslutningsvis visa tecken på att kliva ur. Jag var inte sämre jag och öppnade dörren för att möta antagonisten. Med gemensamma ansträngningar av båda bilarnas passagerare lugnades båda förarna ned och färden kunde fortsätta. Hade incidenten inträffat på hemvägen är jag tämligen övertygad om att mitt reservhjul legat i kombattantens förarsits och jag förpassats till häktet.
När vi väl hittade en parkering eller rättare sagt en slänt så var det dags att till fots ta sig till arenan. Ingen skyltning, inga vakter, ingen polis, INGENTING som kunde avslöja vägen till arenan. Vi var nära att plöja ett par trädgårdar i vår vilda jakt på den mytomspunna Örjans Vall. Väl framme blev vi slussade genom en grind, betalade 70 spänn och konstaterade att vi var på fel läktare. Någon av vakterna eller biljettfolket kunde kanske upplysa (som service) ett gäng iklädda ljusblåa matchtröjor och halsdukar att de var på fel sektion? Väl inne lyckades vi precis se Majstorovics 1-0 på storbildsskärmen för plan gick då fan ta mig inte att se. Man har lite vana av att trängas och till sist lyckades vi erövra en plats där vi kunde se matchen skapligt. Frustrerad över resan, trafiken, ”mottrafikanter”, poliser med armarna i kors, fel läktare, trångt som fan och ett bedrövligt spel av MFF tvingades man åse 90 minuters spektakel med ”infödingarnas” totalt distanslösa kommentarer haglande över sig. Jag hade ingen aning om att hallänningar kunde vara så förbannat dryga. Det är ju det vi skåningar ständigt beskylls för men detta gick utanpå allt som en Malmöbo någonsin kan prestera.
”Halvtidsunderhållningen” var ett kapitel för sig och förtjänar ett par rader. Centerns nyvalda ordförande fick under vad som kändes som 1 timme stå och hålla valtal på innerplan. Ett evigt malande om politisk strategi hit och skatter dit. Jag kunde inte se eller höra något om att Centern var matchens huvudsponsor men antar att de var inblandade på något sätt. Hon avslutade med att dra på sig en HBK-tröja och försökte träffa en cykel från halva plan med en fotboll. Jag behöver väl inte redogöra för hur det gick?
Matchen då? Ja, det gick som vi befarade och lite sämre ändå. Peter Sörensen som vi trodde skulle förstärka mittfältet gjorde i det närmaste bort sig. Selakovic sprang åttor kring stackarens sega ben och förnedrade honom totalt. Det enda som Peter hade att sätta emot var ett bryskt benskav och han borde bytts ut i paus. ”Berti” slog ett par underbara passningar men var i stort oroväckande anonym. Elanga och Erik visade vissa stunder prov på briljant kantspel men blev också totalt osynliga vid andra. Mikael Roth var riktigt, riktigt dålig och förtjänar allt det ovett han fått. MFF måste göra något radikalt åt vänsterbacken och det omgående. Anfallet var hyfsat i första halvlek men försvann i andra. Jörgen var till och med riktigt bra medan Rosenberg visade att han har lång väg till en ordinarie plats. Marcus såg tunn ut i varje närkamp och det faktum att han fick kramp i andra halvlek visar att han inte skall vara med från start på denna nivå (ännu). Fedel släpper in två mål utan att överhuvudtaget överväga att kasta sig och man kan konstatera att han öppnade dörren på vid gavel för Baxter.
Domarinsatsen har avhandlats i andra artiklar och en ny sågning tröttar säkert ut läsaren. Men som en kommentar till Jakobs artikel så beundrar jag hans lågmäldhet i frågan. Min bedömning innehåller långt fler fördömanden än vad som passar sig i skrift.
Micke Anderssons laguttagning var märklig och den har redan avhandlats på Himmelriket. Återstår då att dryfta coachningen. På något sätt verkar Micke vara fullkomligt blind inför prestationer på plan. Sörensen hade en tung uppgift på mittfältet och kunde bevisligen inte utföra den. Han blev frånsprungen, uppsnurrad och förnedrad men när det oundvikliga bytet kom så var det inte Sörensen det var fråga om utan Erik Johansson. Man kan fundera till döddagar över det geniala i det bytet och ändå komma fram till att det var idiotiskt. Att sedan innan match låta meddela att Peter fick plats på grund av stigande formkurva tyder på obefintlig fingertoppskänsla. Micke har följts av ett rykte om att vara en iskall taktiker men det får vi se mycket lite av i MFF. Snarare verkar han vara desperat i sina laguttagningar och känslomässig i sin coachning. Jag har försvarat Micke A i det längsta, mest för att jag vill ha kontinuitet på tränarsidan, men även mitt tålamod är på väg att ta slut.
Jag som är en snäll och timid man fick för mycket motgångar på en gång: Jag lämnade Örjans Vall i vredesmod och om någon ”motbilist” börjat tjafsa så hade Huliganen i mig slagit ut i full blom. Som sista lök på den halländska laxen hade farbror polis på hemvägen vaknat till och stängt av ett körfält på motorvägen vilket fick långa köer som följd.
Lev väl alla hallänningar! Vi ses med all säkerhet nästa år och då hoppas jag på bättre bemötande och tre poäng. Nu väntar en ödesmatch mot Sundsvall men då hittar jag själv på läktaren och publiksiffran blir nog inte så hög att trängseln blir påtaglig.