Namnet Carles Puyol ger mig rysningar
Jag borde lägga mig och sova, men det går inte. Det är alldeles för mycket känslor just nu som jag behöver få ur mig. I vanliga fall när man skriver brukar man ha en plan, nu bryr jag mig inte om det utan bara noterar det jag känner och tänker just nu, så får vi se hur det blir...
Två klockrena värvningar av Guardiola
Alexis Sánchez. Vad är det för en spelare egentligen? Jag måste lägga ut korten på bordet och erkänna att jag inte hade någon större koll på chilenaren när han anlände till Barcelona, trots att han hade utmärkt sig i Italien och spelat VM för Chile. Jag ansåg därför att prislappen var för hög, men den senaste tiden har jag börjat inse att köpet av Sánchez ser ut att bli en lika säker investering som en H&M-aktie. Att han är teknisk är en sak, det är en grundförutsättning för att Barcelona ens ska vara intresserade. Men den mentala styrka som Sánchez har visat upp i de El Clásicon han har spelat såhär långt (och det är ju några stycken redan) är för mig helt obegriplig. Killen är ju totalt orädd och verkar inte direkt lida av någon prestationsångest trots den tidigare nämnda prislappen. Förvånansvärt är också hur snabbt chilenaren har anpassat sig till Barcelonas spel. Det kan fortfarande bli mycket bättre, men det är redan mycket som är fantastiskt. I kvällens möte visade Sánchez även upp egenskaper i form av att fungera som en targetspelare. Men framförallt: Barcelona har fått ett djupledshot som man inte har haft sedan Eto´o spelade i Barcelona. Visst är Villa egentligen ett djupledshot, men han besitter inte längre samma snabbhet och får oftast husera på en kant. Det märks att såväl Guardiola som övriga Barcelonaspelare redan har fått ett stort förtroende för chilenaren som ska bli makalöst intressant att följa i fortsättningen!
Även den förlorade sonen Fábregas stod för en riktigt bra insats på Bernabeu den här kvällen. Fábregas har liksom Sánchez en bit kvar innan Barcelona får ut den maximala nyttan av honom, men hemvändarens poängfacit såhär långt säger egentligen det mesta. Det går att klaga en aning på passningsspelet, där Fábregas inte är lika stilren som firma Xavi, Iniesta och Messi, men den typen av kvalitéer finns ju redan i Barcelona. Det Guardiola har fått tillbaka i och med Fábregas är en spelare som kan avlasta Messi i såväl målskytte som framspelningar. Guardiola som har fått kritik för sina värvningar de senaste åren, kan fortsätta att fira sin födelsedag hela natten och konstatera att värvningarna inför den här säsongen såhär långt har varit klockrena på såväl kort som lång sikt.
Carles Puyol
Ja, som vi alla vet blåser det hårt på världstoppen och det är när det blåser som allra hårdast som de riktigt stora vinnarna kliver fram. Barcelona var i ett riktigt svårt läge på Bernabeu mot ett Real Madrid som försvarade sig riktigt bra och inte bjöd på många centimeter på egen planhalva. Barcelona behövde helt klart en ”matchöppnare”, som Bosse Pettersson i Viasat-studion hade sagt. Barcelonas matchöppnare heter i normala fall Lionel Messi, men kvällar som denna när argentinaren inte har någon av sina bästa dagar, krävs att någon annan kliver fram och visar vägen. Det är då, i början av andra halvlek, som spelaren med världens största fotbollshjärta kliver fram och visar hur det ska gå till. Med en satsning som säkert översteg 100% och en kraftfull dyknick kom Carles Puyol som skjuten ur en kanon och gav sitt lag nytt hopp i matchen, med ett oerhört betydelsefullt bortamål. För mig är Puyol inte bara världens bästa lagkapten alla kategorier. Puyol är även en av världens mest välförtjänta mästare. Han har fått uppleva tunga år i karriären med ett flertal titellösa perioder, men allt eftersom karriären har gått har det skrivits en framgångssaga som inte bara är en saga utan faktiskt bygger på verkligheten. Puyols nickmål var kvällen för mig! Det var ungefär som att jag tänkte: åt helvete med alla titlar, rekord och utmärkelser för ett tag, det här är fotboll, det här är anledningen till att jag bänkar mig framför TV:n varje gång Barcelona spelar fotboll – för att få uppleva de här ögonblicken. Bara namnet Puyol ger mig rysningar och vi är nog många som redan är lite halvt deprimerade i och med vetskapen att Puyol är i slutet av sin karriär. Puyol är ett praktexempel både på och utanför plan. Den vänskapliga stämningen mellan Puyol och Carvalho efter att Puyol varit uppe och försökt dribbla i motståndarnas straffområde är ytterligare ett vackert minne från kvällen.
Imponerande insats av Barcelona
Återigen fick vi se prov på fantastisk moral och kyla från Barcelona som lyckades komma tillbaka trots det tunga baklängesmålet. Vi måste naturligtvis också nämna Abidal som ska skriva på nytt kontrakt och förbättrade sitt förhandlingsläge med ett underbart vackert mål. Det snackas ofta om hur beroende Barcelona är av Messi och det stämmer ju givetvis. Men att Barcelona klarade av att vinna den här matchen trots att Messi nästan var lika blek i matchen som Iniesta är i ansiktet säger en hel del. Vi måste ha klart för oss att detta är en riktigt svår bortamatch! Iniesta stod som vanligt för ett par briljanta tekniska nummer som man knappt tror är möjliga och Xavi var Xavi på ett sätt som bara Xavi kan vara. Busquets, som var nära att göra mål i matchen, var också riktigt bra i matchen. I slutändan handlar det såklart om att Barcelona som lag gjorde ännu en riktigt bra match i ett pressat läge. Ingenting är givetvis klart mot ett Real Madrid som har offensiva spelare av absoluta världsklass. Barcelona kan fortfarande mycket väl åka ur, men som sagt ibland är det skönt att släppa poängräkning, medaljer och troféer för en stund och fokusera på själva fotbollen och de känslor som förknippas med denna underbara sport.
Visca el Barca!