Tottenham - Crystal Palace
1 - 0

Pentacampeones

Andra halvlek var Sevillas nyckel till ännu en Europatriumf.

Räcker det snart, Sevilla? Vadan denna inbitenhet för just dessa finaler? Har ni inte övertygat hela världen än?

Sevilla är världens bästa mittenlag. Måste vara. Man är sjätteplacerade i den spanska maratontabellen, inhemska titelskördar är modesta, deltagande i Champions League eller motsvarande är oregelbundet. Men Europa League ser man till att vinna fem gånger. Först två gånger i rad, sen tre gånger i rad. Att lyfta bucklan börjar bli vanemässigt för Coke.

Liverpool bär med sig en tung, tung historia. Både inhemsk och i kontinentala sammanhang. Jag hade trott att den engelska klassikern skulle återupprätta sitt eget anseende och bryta den engelska titellösa sviten. Att Sevilla var mätta, att de individuellt bättre spelarna i det engelska laget skulle överkomma det andalusiska maskineriet. Men jag hade fel, vilket gläder mig enormt.

Schizofrena Liverpool visade sitt bästa ansikte i första halvlek. Ett smidigt passningsspel och en fysisk dominans på de flesta positioner. En offensiv som hittade rätt i Sevillas tveksamma försvar. Ett ledningsmål när man närmade sig slutet av halvleken och Emery börjat fundera på åtgärder i halvtid. Sturridge fick tillräckligt mycket yta i straffområdet för att slå ett fint skruvat skott som var precis otagbart för David Soria. Sevilla gick sannerligen på knäna i slutet av den första halvleken. Direkt efter ledningsmålet var ett andra inte långt ifrån. Det första delmålet som de regerande mästarna satte för sig själv efter det var att inte dö i första halvlek, och det målet uppnådde man. Med nöd och näppe.

19 sekunder in i andra halvlek, utan några personalförändringar i Emerys arbetskraft, tillintetgjorde man Liverpools goda arbete i första halvlek. Kévin Gameiro blev frispelad av Mariano som snurrade upp exsevillistan Alberto Moreno något rejält, och kvitteringen var ett faktum redan innan korvhandeln i kioskerna hade upphört.

Därefter satte Sevilla fart. Man var som förbytta, utan att Emery rört på en enda spelare. Det gamla goda artilleriet siktade in sig, och lagkaptenen Coke fick visa på gamla fina takter när han satte ledningsmålet i sin tredje final för Sevilla med ett mäktigt skott som gick förbi Mignolet. Cokes tillvaro i Sevilla har nästan ständigt varit instabil, men nu är han i slutskedet av sin femte säsong i Andalusiens huvudstad, varav tre har slutat med titel. Han har varit en nyckelperson även om han inte alltid varit fastklistrad i startelvan.

Bara minuter efteråt bestämde sig Sevilla för att det var dags att sätta punkt. Coke var på nytt framme, den här gången i ett misstänkt offsideläge, och gjorde Mignolets tillvaro ännu surare. Med kaptensbindeln på sina armar firade han framför sina egna supportrar, som tagit denna vallecano till sina hjärtan. Coke ÄR Sevilla FC.

Med en resultattavla som närmade sig 4-1 var finalen färdigspelat redan tjugo minuter innan den blåstes av. Liverpool saknade kapacitet att komma tillbaka från ett sådant underläge. Unai Emery fick en ny triumf, mot en tränarkollega som många skulle höja till skyarna hellre än Emery. Men Emery har haft tre otroliga säsonger i rad. Baskern är nu definitivt Sevillas främste tränare någonsin, och han har ännu en titelmatch framför sig denna vecka.

Sevilla har en fallenhet för att dominera. Sin borg, sin stad, och sina finaler. Las finales no se juegan, se ganan, var mottot för två år sen - man spelar inte finaler, man vinner dem. Det här är faktum - en titelskörd med så pass få finaler är nästintill omöjligt. Men ovan sagda motto verkar finnas inristat någonstans i en sten begraven under Ramón Sánchez-Pizjuán. Med många upplagor av laget, med många olika tränare, fortsätter man att vinna finaler. Det börjar bli löjligt.