Sommarläsning del 1: Säsongen 21/22
Vi på redaktionen tänker att lite sommarläsning aldrig är fel så vi startar en serie artiklar i flera delar där detta är den första delen, en tillbakablick på säsongen som var. En säsong som inte går till historieböckerna på något sätt och en säsong vi gärna glömmer. Många Valencianistas orkar numer knappt med att följa laget på grund av all misär men låt oss i alla fall se tillbaka ur lite olika synvinklar.
När Pepe Bordalás klev på tränarjobbet i maj var nog de flesta ändå rätt positiva till tränarvalet. Han skulle komma in med vind i seglen från framgångarna i Getafe och på något konstigt sätt kändes det som att han hade varit ämnad för jobbet ett bra tag trots att han sen 2018 varit en antagonist med sitt Getafe. Match made in heaven tycke vissa medan andra var mer skeptiska till hur stor skillnad han egentligen kunde göra i ett Meritonstyrt Valencia. Peter Lim som ägare och Anil Murthy som president lämnar som bekant relativt lite manöverutrymme till tränare och denna gång hade man mer eller mindre helt eliminerat en handlingskraftig sportchef ur ekvationen. Matieu Alemany ut och en knähund i Angel Corona in.
Inför säsongen togs Omar Alderete in, efter ett tag anslöt Hugo Duro, Dimitri Folquier, Hélder Costa och Marcos André innan fönstret stängde. Klar förbättring från året innan då vi hade 0 spelare in men ändå inte allt vi hade hoppats på. Ut från truppen flög totalt 15 spelare men få är värda att nämna vid namn. Kevin Gameiro, Kang-In Lee, Daniel Wass, Manu Vallejo, Ruben Sobrino och Christiano Piccini är väl de namn som mest figurerat i A-laget och väger man ”in mot ut” känns det som rätt jämt skägg.
Tränare Bordalás fick in ett par av sina gubbar med Folquier, Hugo Duro och Marcos André samtidigt som han tappade den otroligt viktige Daniel Wass mot sin vilja. Det bestående minnet är dock att han inte fick in någon ”nummer 6” på det centrala defensiva mittfältet när Getafe envisades om att vilja ha 25M för Mauro Arambarri. Och just denna ”nummer 6”-roll var något som präglade inledningen av säsongen. På träningsmatcherna kunde vi se hur vår lovande egna produkt Hugo Guillamon matchats in i rollen och det såg rätt lovande ut. Mittbacken med meriter från alla ungdomsnivåer i Spanska landslaget skulle byta roll och istället agera central defensiv mittfältare. En djärv manöver av Bordalás och oväntad för de flesta men tiden skulle visa att det i alla fall inte var helt fel.
Premiären blev som den blev, vi minns alla Hugo Guillamons röda kort efter 1 minut mot just Getafe men vi minns också lagets heroiska insats när en 1-0 seger bärgades. De flesta förutfattade meningar om det nya hårda Valencia under Bordalás infriades med en seger i hamn fanns bara ett frågetecken kvar. Vem är slipsen?
Giorgi Mamardashvili hade fått en del starter i träningsmatcherna i konkurrens med Jaume Domenech, Christiano Rivero och Cillesen. När premiären gick av stapeln fick han chansen när både Cillesen och Jaume var otillgängliga. Och som han tog chansen. Värvad till Valencia Mestalla nere i pling plong divisionerna i Spanska seriesystemet och via ett fax från hans agent tog han mer plats än någon annan före honom i La liga. Den stinten varade i 6 matcher för den unge Georgiern och ett par ödesdigra misstag mot Real hemma och Sevilla borta förpassade honom till bänken. Tillfälligt.
Hösten innehöll som summering en bra start med 3 segrar på de fyra första följt av 7 raka utan seger. Ett blytungt kryss mot Atleti borta i november efter 3-1 ledning och två insläppta på övertid i en i övrigt horribel avslutning med endast 4 segrar på 15 omgångar. Ett vinterfönster på öppen gavel och in kommer Alderetes gamle mittbackskollega från Basel Eray Cömert tillsammans med Bryan Gil från Tottenham och Illaix Moriba från Red Bull Leipzig. De två sistnämnda visade sig vara riktiga tillskott medan Cömert inte adderade önskad effekt på ett redan vilset mittförsvar. Gabriel hade hög frånvaro och Diakhaby blandade högt och lågt. Mittlåset kändes som en svag länk i en rätt rostig kedja och Bordalás suckade runt jul om att hans lag aldrig släppt in så mycket mål som detta Valencia
En pressad Bordalás inser ganska tidigt att ligan och europaplatserna är körda och satsar därmed det mesta på Copa del Rey. Gynnsam lottning och bra spel ger Valencia ett dubbelmöte i semifinal mot Marcelinos Althletic club. 1-1 borta räcker gott när man sedan vinner på ett utsålt Mestalla hemma med 1-0. Final mot Betis i Sevilla på Estadio la Cartuja!
Matcherna som leder upp till finalen är inget att skriva hem om. På 6 matcher lyckas laget endast att göra 3 mål och ta en seger. Sista två matcherna roterar Bordalás mer än friskt och med facit i hand kan valet ifrågasättas. Laget som ställdes på benen var konkurrenskraftigt på pappret och skulle ha haft en riktigt bra chans men spelet på planen var helt utan fantasi och en klar besvikelse. För de flesta av oss började det nu bli tydligt att något saknades. Vi var bleka inför finalen med ett roterat lag och tyvärr precis lika bleka i finalen. Kanske förseglades Bordalás öde i och med Copa del Rey finalen, han satsade allt på en pokal men misslyckades. Å andra sidan fick Marcelino gå efter en vinst i den samma så det är ju alltid samma lotteria de Anil oavsett.
Det som började bra för Bordalás slutade i moll. Personligen så tycker jag inte att han var värd att få sparken där och då, speciellt inte på det sättet. Samtidigt beror det alltid på vem man får in istället. Jag tycker att det aldrig riktigt lyfte, spelidén och det nya hårda i all ära. Men med denna startelva måste man få ut mer. Samtidigt är frågan hur mycket man kan kräva av honom som tränare när flera av lagets stjärnor inget hellre vill än lämna klubben.
Mot: Hans resultat har inte levt upp till förhoppningarna med en 9:e plats i ligan, 22p från sista CL platsen och final i Copa del Rey. Spelet har inte riktigt fungerat och hans brister i att få ut något offensivt ur en trupp med Soler, Maxi, Gaya mfl lämnar en hel del att önska. Maxi och Soler speciellt har Bordalás inte alls lyckas använda på optimalt sätt. Stora satsningen på Marcos André har floppat rejält.
För: Bordalás har ändå kommit in med sin stil och sina metoder. Han har av allt jag kan bedöma haft truppen och spelarna med sig. Bryan Gil, Guedes, Mamardashvhili och Hugo Duro lämnar fina avtryck och frågan är om inte Bordalás ändå hittat helt rätt med en Guedes i en fri roll. Portugisen har varit riktigt het hela året efter ett par år i dvala. Motarbetad av en Anil Murthy fick han Bordalás till slut ett ovärdigt avslut via media.
Det var kanske ingen succé för Alicantesonen men man undrar ju lite ändå vad han hade kunnat åstadkomma utan Anil Murthy nu under säsong 22/23. Att satsa på en tränare med kravet att prestera med små medel på kort sikt är sällan en lyckosam strategi. Samtidigt är en tränare med tveksam framgång under sin första säsong något som nyckfulla ägare inte vågar satsa på långsiktigt. Tack och adjös Pepe Bordalás, det var till en början åtminstone ett stort nöje att följa ditt Valencia. Vi glömmer slutet och önskar dig all lycka till i framtiden!
Positivt att ta med sig från året:
Hugo Duro. En spelare med begränsade egenskaper när man jämför honom med de allra bästa. Men få ha en näsa för målchanser som Hugo Duro. Han sniffar upp dem på en mils avstånd och jobbar sen stenhårt för att kapitalisera. Det är så klart en talang i sig och på något sätt lyckas han alltid vara på plats när viktiga matcher skall avgöras. Klassvärvning för 4M.
Goncalo Guedes. Äntligen fick vi återigen se vad han kan åstadkomma på en fotbollsplan. Med 11 mål på 30 starter har han nästan ensam lett Valencias offensiv denna säsong. Hans marknadsvärde pekar återigen spikrakt uppåt och vi får bara hoppas att han fortsätter att leverera på denna nivå om han blir kvar. Skambuden haglar runt honom och vi får nog vänta till slutet av fönstret för att se om han lämnar.
Giorgi Mamardashvhili. Här har vi en målvakt för framtiden som inledde strålande men tappade sin plats över vintern. Med insatserna mot slutet av säsongen känns han numer som given etta. Jag kan inte se hur man kan satsa på någon annan i detta läge. Otrolig utväxling på en målvakt som värvades till reservlaget och som nu knutits upp i minst 2 år till för ynka 850k.
Negativt att glömma från året:
Marcos André. Den spelare vi betalade mest pengar för (dryga 8M) inför säsongen har i stort sett varit en rejäl flopp. Ett mål i ligan på blott 8 starter säger en del. För alla oss som sett alla Valencias matcher i år säger hans dåliga bolltouch så mycket mer. Jag får en känsla av att han inte är en spelare av La liga nivå, jag blir dock otroligt gärna överbevisad här då Marcos André är signad till 2026. Suck.
Dimitri Folquier. En av Bordalás favoriter under säsongen och i Thierry Correias skadefrånvaro fick han gott om speltid på högerbacken. En spelare med dugliga defensiva kvalitéer för ett bottenlag i La liga men katastrofal med boll på fötterna. Slår boll kopiöst med bollar varje match och det är mer kostsamt än många inser. Att han får 25 starter i år på högerbacken är ett lågvattenmärke.
Anil Muthy. Ingen trodde väl att Layhoon Chans efterträdare skulle vara sämre men så här efteråt är det nog banne mig målfoto på den. Layhoons inkompetens finns det få som argumenterar emot men Anil har gjort allt han kan för att bära det katastrofala arvet vidare. Under Anil hade vi Marcelino/Alemnay med 3 raka CL och copa guldet som i min bok gör att hans gärningar ändå toppar Layhoons resultatmässigt. Men som helhet och det avskedet han gör med ”los audios de Anil” är inte så värst mycket bättre. Diktatur, misskötsel och total inkompetens. Vete ya!
I nästa del tar vi oss en titt på nya tränaren Gattuso. Håll utkik!
