Att älska ÖSK
"Vi frammålas fortfarande som träliga, likbleka närkingar som springer omkring och slår knut på varandra istället för på bollen."
Att älska ÖSK är inte alltid så lätt, man skulle nästan kunna tro att det är omöjligt, om man gick på alla bortasupportrars fördomar och tidningsjournalister halvhjärtade sportartiklar runt om i landet. Vi frammålas fortfarande som träliga, likbleka närkingar som springer omkring och slår knut på varandra istället för på bollen. Motståndarna kunde lika gärna flytta upp sin målbur till mittlinjen - ÖSK går ju ändå alltid in för att spela 0-0.
Alla vi Örebro-supportrar vet ju att verkligheten talar ett annat språk och snart kan väl ingen blunda för Jingblads anfallsfotboll, eller?
Det som ligger oss i fatet är väl att vi aldrig har vunnit något mästerskap eller någon cup, ett bevis som hålls och kommer att hållas emot oss, tills den dagen vi står där högst upp på pallen. Den dagen närmar sig det kan ni vara
säkra på, ÖSK höjer Lennarts pokal mot skyn, mot alla experters och journalisters fasa. Då kan ni vara säkra på att Herr Wernersson och co. skulle utmåla att Allsvenskans kvalité aldrig har varit sämre.
Nu är det ju lyckligtvis inget krav med SM-Guld för att man skall kunna hålla på och älska ett lag,för då skulle väl alla hålla på Göteborg, AIK eller kanske Malmö, och hur kul vore det?
1994 är ett år som ekar långt inuti en ÖSK:ares själ, minuter från guldet, minuter från en mer stabilare ekonomi och mediabevakning. Det är det året som jag anser att vi borde ha vunnit och blivit av med tråkstämpeln eller vad säger man, vi gjorde 10 mer mål än Götet som vann på målsnöret då, surt!
Efter detta så har vi inte riktigt nått upp i samma klass men däremot ej sagt att vi inte bjudit på offensiv fotboll.
Fast som sagt,så länge vi inte vinner hela skiten så kommer ingen heller acceptera våra försök, hur bra dom än må vara.
Att älska ÖSK kan var jobbigt i andra avseenden också, jag tänker på skillnaden på sig själv vid vinst eller förlust.
När vårt kära lag vinner,så skiner hela livet upp likt en evigt blomstrande sommardag, det är faktiskt så hur löjligt den än låter. Allt runt omkring en går lekande lätt och varje problem som dyker upp, vare sig det är på jobbet eller hemma möter man med en spirande optimism, för Sportklubben har ju vunnit.
Vid förlust blir det helt tvärtom och man tycker att allt känns motigt. Det mörka förlustspöket dröjer sig kvar vid ens sida,ända tills man fått läst och analyserat i minsta detalj vad som gick fel, där är Svartvitt med forum en verklig räddare och vän för en sargad ÖSK-själ.
Min sambo brukar titta på text-tv om hon inte kan följa med på matchen, bara för att se vilket humör jag är på när jag kommer hem.
Visst finns det förluster som man kan ta med jämnmod men för det mesta svider en förlust långt inuti min galna fotbollssjäl, jag tror och hoppas att många entusiaster känner igen sig här, för det tyder bara på ett liderlig (tokgalet) helhjärtat(ännu galnare) engagemang.
Man skall se framåt och inte bakåt,och framtiden tillhör Örebro SK, med dess växande och liderliga supportrar.
Tack så länge, vi hörs på forumet,
