Krönika: Långsiktighet i Vetlanda Bandyklubb
Krönikören Daniel Engström skriver sin andra krönika om årets Vetlanda BK, denna gång en mer sammanfattade text om årets säsong. Det genomgående problemet har varit avsaknaden på en vänsterhalv.
Det finns otroligt mycket att säga om den nyligen och alldeles för tidigt avslutade säsongen, men jag tänkte fokusera på några aspekter som jag gått och funderat på de senaste månaderna. Det som idag verkar dåligt, kan om ett år verka bra, det vet vi inte nu.
I en krönika långt innan säsongen spekulerade jag lite kring VBK:s sanslösa förmåga att under allsvenskan vinna jämna matcher, men jag skrev också att lite mindre kampvilja och en målvakt som tar lite mindre kan innebära att allt blir så mycket svårare. Jag vet inte om det hängde på kampvilja, eller någon slags bekvämlighet eller om det bara är den gamla härliga slumpen. Men jämna matcher förlorades. Mål släpptes in i sista sekunden och hela säsongen var så mycket besvärligare. Spelare blev skadade och uppställningen var sällan densamma. Det som kändes (jag kommer att prata i känslor, det är vad jag har att gå på) stabilt ifjol kändes inte lika stabilt i år. Mycket kan skyllas på otur med skador, men jag vill nu ta upp ytterligare en av de farhågor jag hade inför säsongen.
Jag skrev den 20:e september att; ”Även om förlusterna på papperet inte känns speciellt skrämmande kvarstår det faktum att vi står utan ett naturligt alternativ på vänsterhalven. Magnus Karlsson är oprövad och att PG klarade steget från division ett smärtfritt är ingen garanti för att så kommer att göra för nästa Nässjöförvärv. Skulle sedan PG inte fortsätta på samma vis som förra säsongen, står vi ganska tunna på kanterna. Tilläggas bör väl att jag inte har en aning om hur herrar Edlund/Johansson tänkt formera laget, även de lär ha uppmärksammat problemet och kommer säkerligen fram med en lösning”.
Att PG inte bara fortsatte som förra säsongen utan utvecklades till en riktig stöttepelare har knappast undgått någon. Men inte har heller någon undgått att VBK:s vänsterkant var ett återkommande problem, och vad än herrar Edlund/Johansson hade tänkt sig för lösning så fungerade den inte. Magnus Karlsson, Fredrik Johansson, Per Einarsson och Sergei In-Fa-Lin har alla prövat på att spela vänsterhalv. Jag förstår, och kan på sätt och vis beundra, tankegången om att man skulle ge någon av de unga spelarna chansen. Väldigt ofta har VBK fått kritik för att aldrig släppa fram unga talanger. Problemet var att nu fick de chansen, men de höll inte och det slutade med att en 39-årig ryss fick fylla tomrummet. Att vänsterhalven inte fungerade fick sedan tyvärr konsekvenser som sträckte sig långt längre än vänsterhalven. Förra årets stora överraskning, Jörgen Hugosson blev lidande av att inte längre ha den stabile Driagin framför sig, och rätt som det var stod en 39-årig ryss som vänsterback. Sedan måste det ha varit fantastiskt lätt att styra bort VBK:s anfallsspel. ”PG” var briljant, andra kanten ganska ofta osynlig. När ”PG” plockades bort blev VBK:s anfallsspel blev alldeles för centralt och lättare att freda sig emot.
Vad jag någonstans försöker få sagt är, i idrott bedöms man för sina konsekvenser, och konsekvensen av att inte hämta in en etablerad vänsterhalv var en ökad oro i hela laget och ett ytterligare bevis på att ingen kedja är starkare än dess svagaste länk. Men frågan är när konsekvensen skall bedömas? Vi ska inte vara för snabba att döma. Nästa säsong kanske någon av ovan nämnda ungtuppar får sitt genombrott efter att skaffat sig värdefull rutin, och valet att satsa på dessa kan i det långa loppet visa sig vara rätt. Långsiktighet i Vetlanda Bandyklubb, där ser man.
För övrigt anser jag att Kent Hultqvist var fantastisk när han satte Paolo Roberto på plats i Sportspegeln och att samme Hultqvist borde träna VBK nästa år.
