Ännu en avskedskrönika
Spelarna försvinner på löpande band från IFK och vi supportrar kan bara hjälplöst stå kvar på perrongen med långa ansikten. En spelare bör dock premieras lite extra nu när han försvinner. Här kommer ännu en i raden av avskedskrönikor tillägnad en kille med gulsvarta rötter, men ett stort blåvitt hjärta.
Jocke Berglundh. Jocke Berglundh. Jocke Berglundh. Upprepa det namnet framför en skara Villaiter tillräckligt många gånger och de kommer spöa upp dig. Möjligtvis för att du tjatar så förbannat, men även p g a att det finns något i det namnet som får inte bara Villaiter, utan alla motståndare, att se rött.
Under Uhlins vingar
Joachim Berglundh kom till IFK Vänersborg som 23-åring från Örebro SK. En hyfsat okänd spelare då. Under samma period återfanns en viss Anders Uhlin på mittfältet i Vänersborg.
Anders började bli lite till åren kommen och han fruktade väl att när han slutar så finns det ingen som kan ta hans roll som pådrivare och retsticka på mitten.
Uppenbarligen såg Uhlin potentialen i den unge trollhättebon med den enorma arbetskapaciteten och tog honom under sina vingar. Kanske tänkte han också: "Jag ska lära han allt jag kan!".
Ingen Bagheera
Lyckligtvis fanns det ingen Bagheera som kunde avråda Baloo Uhlin från att lära den unge Joachim hela sitt register. Från bentacklingar och crosscheckingar vid sargen till tjafs på domaren, allting utvecklade och fulländade Uhlin hos Berglundh. Även den där härliga förmågan att driva på medspelarna förädlade han hos Jocke. När sedan kapten Uhlin lade rören på hyllan några år senare så var efterträdaren given. Joachim Berglundh fick ta över rollen som lagkapten och pådrivare på mitten och han gjorde det med bravur.
Med sin framfusiga stil och sin förmåga att aldrig ge upp och alltid stå i vägen för eller smälla på motståndarna blev han en favorit hos de blåvita supportrarna. Anders "Mini" Berglund (ej släkt) beskrev Jocke som ett "kärnkraftverk".
Jag är beredd att hålla med.
Berglundh var ett Tjernobyl: Full av energi och risken för att han skulle explodera var alltid överhängande.
Buse?
Och visst blev det en hel del utvisningar för stundtals riktigt korkade saker, men så mycket stryk som Jocke fick motta varje match undrar jag om någon annan spelare i Allsvenskan fick. Inte undra på att han ville hämnas ibland. Som sagt, motståndarna hatade honom för hans hårda spelstil, IFK:arna älskade honom för densamma. Av Villas supportrar blev han framröstad som bandysveriges största buse bl.a.
Dessvärre tog hans hårda spelstil (och frustrerade motståndare) ut sin rätt och två allvarliga skador spolierade nästan två säsonger på raken och många fruktade att hans karriär var slut. Men Jocke Berglundh hade inte varit Jocke Berglundh om han kommit tillbaka en gång till och gjort en alldeles lysande sista säsong i blåvitt.
Trevlig snubbe
Joachim har fullföljt traditionen och tagit Henric Eriksson under sina vingar och det är också Henric som lär få ta över som pådrivare och buse på mitten nu när Jocke slutar. Jag har haft äran att lära känna Joachim privat, och en trevligare och roligare snubbe går inte att tänka sig.
Tack för allt, Jocke! Jag kommer åtminstone aldrig glömma dig.
