Annandagar jag minns
Att annandagen och bandy hör ihop är lika självklart som att Jonas Claesson med fart under skridskorna gör mål när han får chansen från högerinnerposition. I år kommer undertecknad inte se någon bandy på annandagen, därför passar jag på att minnas några andra annandagar då jag befunnit mig i närheten av en nyspola isparkett.
Jag har de senaste åren inte kunnat följa VBK på samma sätt som jag tidigare gjort. Resor, studier och jobb har gjort att jag befunnit mig långt från Tjustkulle ganska ofta. Första gången jag missade en annandag var 2002, då satt jag i Brighton och fick berättat per sms att VBK var katastrofdåliga på Skogsvallen. Inte heller i år kommer jag att vara hemma på annandagen och skridskoturen i Central Park tillsammans med Karin kommer att bli det närmaste jag kommer bandy imorgon.
För att försöka skapa ett substitut ska jag minnas tillbaka till några annandagar som jag kommer ihåg av olika anledningar. Då åren har gått är det möjligt att vissa uppgifter inte är helt korrekta, men jag har gjort vad jag kunnat för att återge matcherna, eller kanske snarare minnena, så rättvist som möjligt.
Mitt första annandagsminne är från mitten på 90-talet, förmodligen 93, men jag är inte säker. Detta var under min korta tid som bandyspelare, och min årskull skulle spela någon slags förmatch. Publiken var på plats tidigt och när vi spelat klart och kom ut för att som vanligt ställa oss vid räcket framför värmeläktaren fick vi en chock. Det var helt fullt. Ingenstans kunde vi få plats, och det slutade med att vi hamnade till vänster om värmeläktaren. Jag har för mig att det var över 3500 åskådare och Nässjö på något märkligt sätt lyckades vinna matchen. Tror att Alex Diakov redan då hade ett finger med i spelet. Det var alla fall en härlig stämning och det stod publik till och med vid hörnflaggorna. Det kan vara så att delar av denna match blandas ihop med en annan match mot Nässjö när jag precis fått en ny VBK-halsduk i julklapp och det var svinkallt.
1997 – I ösregn tar VBK återigen emot Nässjö, ett Nässjö som senare i sedvanlig ordning fick lämna allsvenskan i slutet av februari, på Tjustkulle inför 1800 åskådare. Matchen slutade 5-1 till VBK, men jag minns matchen främst av tre anledningar, förutom regnet. Den första är hur den otroligt korte Peder Mannerberg fick att raseriutbrott och fick rött kort. Sällan har jag sett någon så arg på en bandyplan. Den andra är hur Magnus Klang helt sonika ramlade med bollen under kontroll. Inte nog med att blev dyngsur, det bidrog också tills Nässjös mål. Men den starkaste minnesbilden är hur Sami Laakkonen för alltid tog sin i mitt hjärta. VBK hade under julhelgen gjort sig av med Mika Mutikainen och Janne Hölttö, men valt att behålla Sami. Han tackade för detta genom att bara minuten efter att ha fått en boll i ansiktet med blodvite som följd åka in från avbytarbåset och dunka in en straff. Det är mitt första minne av Sami Laakkonen.
2001 – inför dryga 1000 åskådare tar ett VBK, som jagar en elitserieplats och en upprepning av förra årets succéåterkomst i bandyns finrum, emot Katrineholm. VBK hamnar tidigt i 0-3 underläge, men när VBK:s spelare mer eller mindre studsar in efter halvtidspausen och Mats Rönnkvist direkt reducerar till 4-5 börjar publiken få vittring på vändning. Två snabba repliker av KSK gör dock att VBK med mindre än 20 minuter kvar ligger under med 4-7. Två snabba mål av Rolf Hedberg gör att VBK trots allt i högsta grad är med i matchen. Stämningen bland dem som var på plats var exalterad och få trodde att Super-Samis 7-7 mål i matchens 85:e minut skulle vara det sista. Så blev det inte heller och matchens gigant Ulf Einarsson, som hade en speed under skridskorna som snart skulle ta honom ända till Karlstad, dundrade in 8-7 till VBK i matchens sista minut. Bandyunderhållning när den är som bäst.
2004 – Nyheterna om Tsunamins effekter hade nåt Sverige när jag tillsammans med lillebror satte mig i bilen för att åka till Motala och se årets överraskning VBK säkra elitserieplatsen. Väl på plats var vi alldeles för tidiga, och kunde dricka varm nyponsoppa och äta mackor till tonerna av ett inmarscherande Kullen Fans som ankommit med buss. När matchen väl satte igång bjöds det inte på någon bländande underhållning, men vi fick se en ung Christoffer Edlund göra 1-1 och när Rolf Hedberg gjorde 3-1 på straff med tjugo minuter kvar var det inte många som trodde att det defensivskickliga VBK skulle tappa ledningen. Men ingen trodde heller att domare Stefan Lisell skulle hitta så många att utvisningar att VBK fick avsluta matchen med 6 utespelare som all parkerade i eget straffområde för att hjälpa Andreas Bergwall att freda buren. Det höll inte riktigt och Motalas kvittering i 85 minuten fick Stefan Nordén att efter matchen slänga klubban in en blandning av uppgivenhet och besvikelse.
Mycket av julen i allmänhet, och bandy på annandagen i synnerhet, kallas ju tradition och syftar ju till att man ska minnas. Det här några av mina minnen av bandy på annandagen, säkert finns det många andra som har helt andra minnen, som kommer ihåg matcher på landbandybanan och sådant som skedde långt före min tid. Men jag hoppas också att vi inte bara minns gamla matcher, utan hjälps åt att skapa nya minnen. I morgon är en bra början att skapa ett nytt minne.
